Imaginär vuxenhet!

För några dagar sedan följde jag med min lillasyster och hennes sambo för att titta på hus. Det kändes onekligen lite märkligt att jag nu skulle vara med som moraliskt stöd och van husägare, det verkade plötsligt väldigt vuxet. Jag tycker att det var så nyss som min syster och jag spenderade all vår vakna tid med SSU eller skolan. Nu är vi vuxna båda två och hon skall köpa hus samtidigt som jag själv har hus, är gift och har barn. Alltså borde den där känslan av att vara vuxen infinna sig snart. Jag gör ju trots allt alla de saker som vuxna brukar göra. Möjligen bidrar det faktum att jag fortfarande inte har tagit klivet ut på arbetsmarknaden till att jag inte känner mig vuxen på riktigt, men jag är inte så säker på att det verkligen är så. Snarare tror jag att de flesta i min ålder (i alla fall de jag känner) går och väntar på att känslan av vuxenhet skall infinna sig. Då man är vuxen har man alla kloka svar, tar förståndiga beslut och finns som en trygg och stadig förälder för sina barn.

Möjligen är det så att vuxenhet är något imaginärt och att det istället handlar om osäkerhet. Som barn har nog de flesta känslan av att de vuxna är säkra och har koll. När man själv sedan blivit vuxen tror jag att det är den känslan vi söker efter när vi vill känna oss vuxna.

Välutbildad eller överutbildad?

I våras såg jag äntligen slutpunkten för år av studier och bestämde mig för att det var dags att ge mig ut i världen utanför akademin. Jag kände mig väl rustad inför framtiden med en gedigen utbildning i bagaget och ett vikariat inom omsorgen för sommaren. Kul att pröva något annat ett tag tänkte jag och kände en övertygelse om att när höstvindarna väl börjat blåsa skulle jag ha fått jobb.

Nu blir det dock inte alltid som man själv tänkt sig. Sommaren kom aldrig riktigt till oss i år. Rättare sagt den kom ett kort tag, men beslutade sig för att inte stanna. Hösten den har däremot anlänt och jag är arbetslös. Sysslolös är jag dock inte särskilt inte som jag under sommaren sökt flera hundra jobb. Även om detta inte är tänkt som ett oj vad det är synd om mig inlägg så kan det trots allt vara värt att notera att självkänslan efter detta kanske inte är på topp. Trots utbildning och erfarenhet så kommer tvivlen på den egna förmågan. Visserligen skulle jag kunna vara fullt sysselsatt inom omsorgen, men det var ju inte riktigt tanken med mina studier även om omsorgen är både trevlig och intressant.

En kamrat som tagit sig en titt på mitt CV och personliga brev hävdar att problemet ligger på ett annat plan än den egna förmågan. Hon menar att jag istället för välutbildad uppfattas som överutbildad och att det i sin tur är något som skrämmer abetsgivare. För mig låter det märkligt eftersom jag ser de anställdas kunskap som en viktig tillgång i en organisation på samma sätt som kapital och kunder kan vara andra tillgångar. Att en person då besitter mycket kunskap borde enligt mig vara något mycket positivt. Istället menar min kamrat at det kan ses som utmanande och att en överutbildad person är ett riskfyllt kort att satsa på eftersom den troligen söker sig vidare till nya utmaningar.

Möjligen har min kamrat rätt i sina tankar och att det enda rätta är att mörka i sina ansökningar för att få bättre chanser. Fast jag tycker att det verkar ganska märkligt om det skulle vara så. Särskilt eftersom jag är stolt över den utbildning jag har och vad den står för. Dessutom känns det som att ett accepterande också till viss del innebär att ge alliansen rätt. De anser inte att Socialdemokraternas målsättning att alla skall ges möjlighet till utbildning är rätt. Själv ser jag utbildning som en rättighet och som en viktig utveckling. Den som inte vill läsa skall givetvis inte tvingas, men alla skall oavsett intresse ha möjligheten till högre utbildning. Alliansen anser sig stå för valfrihet samtidigt som de vill begränsa människors möjlighet till utbildning. På vilket sätt kan det vara firehet för individen undrar jag. Visserligen handlar inte mitt problem om min rättighet till utbildning eftersom jag befinner mig i andra ändan och faktiskt har akademisk examen. Att behöva gömma delar av den för att passa in och för att inte skrämma känns dock som en annan sida av samma mynt. Genom att mörka säger jag samtidigt att utbildningen egentligen inte är helt viktigt och det anser jag är ett missbruk av de skattepengar som bekostat den.