Tankar mitt i natten

Klockan är mitt i natten och jag är trots det vaken. Det är ganska mysigt att tassa runt i huset när resten av familjen sover och bara jag och hunden är vakna. Idag har jag haft enorm bortlängtan. Det bör nog kallas så eftersom motsatsen heter hemlängtan. Jag saknar Namibia och allt som jag lämnat kvar där. Känns som om jag skulle vilja dela på mig själv och leva varannan vecka här och varannan där. Troligen är det vetskapen att det dröjer innan jag kan komma tillbaka som gör att jag längtar tillbaka redan nu. Annars är det ganska skönt att vara hemma och lunka runt i mitt hus och i min trädgård. Förra veckan när vi var och handlade för första gången sedan jag kom hem blev jag onekligen chockad över matpriserna. På bara tre månader har de stigit tokmycket och man kan ju undra vart det tar vägen. Alla dessa små saker som ständigt förändras till det sämre får mig att känna att det är alldeles för långt kvar till nästa val. Tänkte förresten att jag åter skall börja ta mitt ansvar när det gäller politiken och vara en duktig socialdemokrat som är engagerad och aktiv i sin arbetarekommun. Har försökt nå Socialdemokraterna här i Munkedal nu i veckan, men det har inte varit helt enkelt. Den som ringer till den på hemsidan angivna telefonen möts av en telefonsvarare som är helt omöjlig att höra vad den säger. Nåja, tålamod är en dygd jag lärt mig i Namibia så tids nog får jag tag på dem.

Hemma igen

Nu har det redan gått en vecka sedan jag lämnade Namibia för att bege mig hemåt. Det är onekligen underbart att vara hemma och njuta av våren och solen. Vår trädgård är grön och fylld med vitsippor. Just nu ligger det dessutom en lurvig hund och sover under en av våra björkar. Den lurviga hunden är Adde som jag knappt känner igen eftersom han vuxit så medan jag varit borta. Det känns fortfarande lite konstigt att vara hemma, men det är nog en känsla som går över. Konstigt beror nog mest på att det är så annorlunda mot de liv jag levt de senaste månaderna.

Kvällen innan jag åkte hem åt Stina, Minna, Eerika, Kristine och jag middag på La Marmite. Det var mysigt även om det var lite strul med den vegetariska maten. Till slut var vi dock alla mätta och belåtna. Det kändes ledsamt att veta att när jag sa hej då till Kristine så var det för sista gången på mycket länge. Jag kommer att sakna henne oerhört mycket. Namibia borde ligga ungefär i Italien istället, då skulle allt vara så mycket enklare. I vilket fall så hade vi en trevlig kväll som Eerika och jag avslutade med en vända till Roof of Africa för att umgås med Alex och Trosten.

På onsdagsmorgonen var det då dags att packa mina sista saker och sedan ge sig av. Dagen började som en helt vanlig onsdag med frukost och lite lugn och ro. Istället för att gå till föreläsning satte jag mig däremot i en bil och åkte till flygplatsen. På flygplatsen gick allt smidigt och lätt och snart var jag på väg till Sydafrika. På flygplatsen i Jo'burg var det dock mörkt och rörigt. Man var drabbade av återkommande strömavbrott (med några minuters intervaller) vilket gjorde att väldigt lite fungerade som det skulle. Det gick exempelvis inte att betala med visakort vilket inte var bra med tanke på att jag var ordentligt hungrig. På grund av strulet på flygplatsen kom vi iväg en timme senare, vilket dock inte märktes framme i London märkligt nog. Resan visade sig även bli lite dramatisk när en kvinna på natten drabbades av svåra hjärtbesvär.

Efter ett snabbt byte i London var jag på väg till Sverige och kom fram utan några problem. Dessväre hade mitt bagage inte kommit fram och jag väntar ännu, nästan en vecka senare på att få mina väskor. På flygplatsen möttes jag av Raimo och barnen och det var verkligen underbart att få se dem igen.