Delad vårdnad lika med delat ansvar?

Efter ett samtal med en kamrat idag kan jag återigen konstatera att samhällets syn på familjen är föråldrad. Med Kristdemokraterna i regeringsställning finns det dessutom inte särskilt mycket förändring att hoppas på. Att människor skiljer sig är inte särskilt ovanligt idag, trots det finns det fortfarande många problem inbygda i en skilsmässa som omfattar barn.

Innan jag själv blev bonusmamma hade jag en tämligen naiv syn på vad delad vårdnad innebar. Tidigare trodde jag att delad vårdnad och varannan veckas boende innebar att de båda föräldrarna hade samma möjligheter och skyldigheter. Så är det dock inte, vilket jag fått lära mig genom en utdragen vårdnadstvist. Vad som än blir resultatet av tvisten så kommer det inte att finnas någon vinnare i slutändan.

Vad jag nu vet är att när föräldrarna är skilda görs det skillnad mellan föräldrarna. Den förälder där barnen är skrivna hos ses som boendeförälder och den andre föräldern ses som umgångesförälder. Detta gäller även vid växelvisboende där de båda föräldrarna har barnen lika mycket. Att vara boendeförälder innebär att vara den förälder som alla papper skickas till från läkare, tandläkare m.m. Som boendeförälder kan du också välja (utan diskussion med den andre föräldern) att helt själv disponera barnbidraget.

När frågan lyftes i riksdagen argumenterade många ledamöter för att inte dela barnbidraget lika mellan föräldrarna vid lika boende. Man ansåg att risken var att många mammor då skulle få försämrad ekonomi då de antas ta det största försörjningsansvaret för barnen och ofta får stå för konstnader som dagis och fritids. Troligen skulle många mammor drabbas men jag anser trots allt att det är en förlegad och patriarkal syn på föräldrar. Det är ett synsätt präglat av att mannen är mer intresserad av ära och karriär och kvinnan av att vårda barn. Visserligen är samhället idag till stor del ordnat enligt en patriarkal struktur och det är viktigt att vara medveten om samtidigt som insikten att strukturen drabbar både män och kvinnor måste finnas. Pappor som vill vara engagerade i sina barn kan alltså drabbas lika hårt som kvinnor som vill göra karriär.

Dessutom innebär systemet gällande just barnbidraget att en onödig konflikt byggs in i vad som troligen redan är en ansträngd situation. Konflikter om barnen kommer trots allt i slutändad inte drabba de vuxna hårdast utan istället barnen. Som jag ser det är den enda rimliga lösningen att delad vårdnad innebär delad tid och delat ansvar. För att undvika en gradering mellan föräldrarna bör också folkbokföringslagen ändras på så vis att barn till skilda föräldrar kan vara skrivna hos båda vilket gör bägge föräldrar till boendeföräldrar. Genom detta blir det också enkelt att redan från början dela barnens kostnader och bidrag mellan föräldrarna.

Lönsam icke-normativitet?

Under en tid har jag arbetet på ett trapphusboende där det bor unga vuxna som har behov av stöd i sin vardag. Här finns ett brett spektra av problematik och den enda gemensamma faktorn för dem är egentligen att de faller utanför ramen på vad som ses som normalt och normativt. Här blir det onekligen intressant att påminna sig själv om att den som faller inom ramen för den rådande västerländska normen är en medelålders man som är vit och heterosexuell. Det i sin tur innebär att även jag faller utanför ramen för det normativa.

Det som är spännande med att arbeta med dessa människor är att genom att finnas som ett stöd för dem lär jag mig saker om mig sjäv och min egen tillvaro. För någon tid sedan tittade jag och de boende här på filmen I am Sam som bygger på samma tema. En pappa med ett utvecklings funktionshinder kämpar för vårdnaden om sin dotter som blivit omhändertagen eftersom myndigheterna inte anser att han klarar att tillgodose hennes behov. Genom en rad omständigheter får han en neurotisk advokat till sin hjälp. När de båda karaktärerna ställs emot varandra blir det tydligt hur svårt det är att sätta etiketten "normal". Han har ett tydligt funktionshinder och hon är utbildad advokat vilket genast innebär att de ses från olika perspektiv. På ytan ser hennes tillvaro bra ut men på djupet är hon tydligt dysfunktionell och mår dåligt. Tillsammans utmanar de det normativa och pekar på den enkla sanningen att vi alla bara är människor även om våra förmågor varierar. Det är en insikt som jag hoppas att jag genom mitt arbete är en del av att förmedla.

Det känns som om mitt arbete här är både viktigt och betydelsefullt vilket leder mig till frågan: hur skulle detta kunna bli ekonomiskt lönsamt? Frågan ser lika dum ut i skrift som den gjorde i min tanke, man tyvärr är den både relevant och aktuell. I Kungälv som är en av grannkommunerna flaggar den borgerliga alliansen för en utförsäljning av av grupp- och äldreboenden för att klara sig ur det underskott som uppkommit sedan deras maktövertagande. LSS-lagstiftningen innebär visserligen att den som driver en verksamhet får ersättning och gör det möjligt att skapa vinst. Men jag är skeptisk till upplägget. Rent instinktivt känns det som att det bästa för en verksamhet måste vara att drivas genom att verksamheten står i fokus och inte vinsten.

Här börjar det...

Att det skall vara lätt att sätta igång och blogga är något jag under en tid nästan hört som ett mantra. Själva skrivandet må vara enkelt men den tekniska biten har onekligen varit intressant och kommer säkerligen så vara. Det är nog kanske bra att det bara är jag som kunnat se en del av mina första försök att få till en snygg sida. Kanske är det egentligen inte särskilt avancerat utan kanske bara något man inte skall göra efter att ha jobbat hela helgen. Nå väl! Nu har jag i vart fall officiellt börjat blogga!