Fattigdom som turistattraktion

Sydafrika är ett vacker land som lockar många turister. Att turistmål som Taffelberget eller Godahoppsudden lockar besökare är inte särskilt märkligt. Att guidade turer i kåkstäderna även de lockar kan vara svårare att ta in. I Kapstaden finns flera företag som erbjuder just sådana turer, så kallade townships tours. Dessa utlovar att du som besökare skall få en genuin upplevelse av hur människor lever i kåkstäderna, uppleva kultur, se skolor samt bostäder. Detta är som jag ser det inte helt enkelt att förhålla sig till. Å enda sidan tycker jag att det i grunden är något positivt att människor får se och uppleva fattigdom. Att se hur andra människor lever sina liv skapar förståelse och förhoppningsvis en vilja att engagera sig för förändring.  Samtidigt är det något märkligt att som turist komma till en kåkstad och vandra runt tillsammans med en guide som öppnar dörrar till och med till människors bostäder.

Khayelitsha

Kapstaden består av många kåkstäder där den största och snabbast växande av dem är Khayelitsha. Där bor över en miljon människor och hälften av befolkningen är under 19 år. Arbetslösheten ligger på runt 70 procent och där finns stor social misär och fattigdom. Exakt hur många människor som faktiskt bor i Khayelitsha är svårt att veta eftersom kåkstaden till stor del består av informella bosättningar. Det vill säga hem som människor har byggt på egen hand med material som fanns tillgängliga och på en plats som var tom. Den äldsta av Kapstadens kåkstäder är Langa som grundades redan 1923. Även här finns samma struktur av formella och informella bosättningar blandat. Ibland är det svårt att se vad som är vad med tanke på skicket på husen.

Köket i ett hostel i Langa

En vanlig form av boende i Langa är ett hostel. Gemensamhetsutrymmen så som kök och toalett delas. Rummen är mycket små men trots det bor där ofta hela familjer. Möjligheten till någon form av privatsfär är i stort sett obefintlig.

I det här köket i ett hostel i Langa brukar de boende nattetid lägga en madrass på bordet för barn att sova på. Allt för att skapa utrymme för fler att få plats.

Gården till flera hostel

Bostäderna är slitna och överbefolkade och här är lätt att känna både vemod och hopplöshet. Då skall en även komma ihåg att detta är en del av de formella bosättningarna. Det vill säga det här är inte det värsta! Här finns trots allt el, rinnande vatten och tillgång till både toalett och dusch.

Skolbyggnad i Langa

Under den township tour jag deltog i tillsammans med övriga deltagare på ABFs Youth Global Awarness Programme (YGAP) fick vi besöka en skola i Langa. Skolan är gratis för barnen vilket gör att alla skall ha möjlighet att få en utbildning. Däremot är skolornas resurser begränsade. Det är inte heller alla barn som går i skolan trots möjligheten.

Lokalerna är små och trånga och skolgården likaså. Skolan skiljer sig mycket mot en svensk grundskola vad gäller resurser och möjligheter.

Det som blir slående är att det är tydligt att barnen är vana vid besökande turistgrupper. Barnen sjunger och dansar för oss och har ett tydligt förutbestämt program de spelar upp. Att skolan behöver extra inkomster är inte svårt att förstå. Samtidigt väcker besöket motstridiga känslor. Hur skulle det kännas om det här var mina barns skola? Om de som en del av sin skolgång varje dag var tvungna att sjunga och dansa för främmande turister som kommer och tittar på deras skola?

Skolgården är omgärdad av höga staket med taggtråd vilket gör att det är svårt att känna att det här är en bra miljö för barn att vistas i. Samtidigt är skolgång en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta sig ur fattigdom och utanförskap!

De informella bosättningarna är något helt annat än de formella. Här är bostäderna verkligen byggda av det som råkar finnas till hands. Ofta plåt eller brädbitar, men det är inte ovanligt att bygga innerväggar av exempelvis kartong. Det finns inte några gator annat än de som bildas av att marken ständigt trampas och körs på av de som bor där.

Det finns elektricitet draget även i de flesta informella bosättningar. Där är det möjligt för de boende att koppla in sig till en stolpe och sedan betala i förväg för elen. Detta är ett sätt att minska risken för bränder. Finns inte tillgång till el kommer människor istället att behöva elda för att laga mat eller värma vatten. Det finns ofta även vatten framdraget till olika punkter där det är möjligt för de boende att hämta vatten, men det är fortfarande mer än hälften av alla boende i informella bosättningar som saknar tillgång till vatten. Tillgång till toaletter finns men är även den begränsad. Det som finns att tillgå i de informella bosättningarna är så kallade bajamajor. De blir dock snabbt fulla och hanteringen kring dessa är allt annat än enkelt. Det gör att många människor helt enkelt har som enda val att uträtta sina behöv i det fria. Kvinnor är särskilt illa utsatta nattetid när det är långt till toaletterna och det dessutom är mörkt. Överfall är vanligt förekommande.

Även om arbetslösheten är mycket hög finns det många exempel på företagsamhet och entreprenörskap. Lite här och var finns små frisersalonger, bilverkstäder, biltvättar, enkla matserveringar och shebeens. En shebeen är en informell och enkel pub.

Det finns gott om djur i kåkstäderna och en del av dem vandrar tämligen fritt som dessa getter. De och en bristfällig hantering av sopor skapar stora svårigheter för de boende. Sjukdomar sprids lätt förutom att soporna dessutom drar till sig skadedjur som råttor.

Bostäderna är byggda mycket tätt vilket innebär att en brand snabbt sprider sig och riskerar att orsaka förödande konsekvenser. Bränder är också mycket vanligt förekommande trots försök att minska riskerna genom att förbättra tillgången till el.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de informella bosättningarna, nöden och fattigdomen inte är den enda bilden av kåkstäderna. Dels finns det många organisationer som arbetar i kåkstäderna just med att förbättra människors levnadsvillkor. Deras insatser är ovärderliga och gör livet för många människor lite bättre genom detta. Sen ser inte heller alla gator ut som den på bilden ovan.

Även detta är en gata i Langa. Här med fina hus, där gatorna inte är fyllda med sopor och där livet inte skiljer sig så mycket från livet i ett villaområde någon annanstans i världen. Bortsett från det faktum att två gator bort kan det finnas informella bosättningar och en vardag med helt andra förutsättningar. Det som blir svårt att hantera som besökare i Kapstaden är som jag ser det de stora skillnaderna. I kåkstäderna finns en stor fattigdom och misär men inte långt därifrån finns otroligt välbärgade bostadsområden och shoppingcenter med ett överflöd av lyx och rikedomar. Onekligen svårt att förstå hur ett land med så mycket tillgångar är så hårt drabbat av fattigdom.