Långt ut på landet

Om några veckor skall min familj och jag äntligen flytta till vårt hus som vi under tre år har renoverat. Vi kommer att bo mitt ute i skogen, långt från allt som vi idag har nära till. Under de tre år som gått har detta varit underbart att komma till. Vi har alla längtat efter varannan helg och långledighet som vi haft möjlighet att spendera i huset. Sjävlklart skulle vi gärna sett att det var oftare, men det är trots allt åtta mil dit. Själv har jag bott på landet tidigare, men för min man och barnen blir det första gången. Jag undrar om det kommer att kännas lika underbart att bo långt ute på landet när vi varje dag har skola och arbete att färdas. Min man var till en början rädd att vi skulle känna oss isolerade långt där ute i skogen. I själva verket har det visat sig att vi har fler sociala kontakter och att avståndet mellan människor är kortare där än i Stenungsund. Det är snarast så att det sociala livet här känns torftigt i jämförelse. Av någon konstig anledning känns det som om det helt enkelt är lättare att ta kontakt med mäniskor på landet än i staden. Det är till och med så att vi skulle ses som konstiga av våra grannar om vi inte tog kontakt. Här vet jag inte riktigt hur de som bor i vår trappuppgång ser ut och det är inte något konstigt med det. I vilket fall längtar jag ut i skogen även om jag bara hinner bo där i en måndag innan det bär iväg till Namibia igen

Imaginär vuxenhet!

För några dagar sedan följde jag med min lillasyster och hennes sambo för att titta på hus. Det kändes onekligen lite märkligt att jag nu skulle vara med som moraliskt stöd och van husägare, det verkade plötsligt väldigt vuxet. Jag tycker att det var så nyss som min syster och jag spenderade all vår vakna tid med SSU eller skolan. Nu är vi vuxna båda två och hon skall köpa hus samtidigt som jag själv har hus, är gift och har barn. Alltså borde den där känslan av att vara vuxen infinna sig snart. Jag gör ju trots allt alla de saker som vuxna brukar göra. Möjligen bidrar det faktum att jag fortfarande inte har tagit klivet ut på arbetsmarknaden till att jag inte känner mig vuxen på riktigt, men jag är inte så säker på att det verkligen är så. Snarare tror jag att de flesta i min ålder (i alla fall de jag känner) går och väntar på att känslan av vuxenhet skall infinna sig. Då man är vuxen har man alla kloka svar, tar förståndiga beslut och finns som en trygg och stadig förälder för sina barn.

Möjligen är det så att vuxenhet är något imaginärt och att det istället handlar om osäkerhet. Som barn har nog de flesta känslan av att de vuxna är säkra och har koll. När man själv sedan blivit vuxen tror jag att det är den känslan vi söker efter när vi vill känna oss vuxna.

Välutbildad eller överutbildad?

I våras såg jag äntligen slutpunkten för år av studier och bestämde mig för att det var dags att ge mig ut i världen utanför akademin. Jag kände mig väl rustad inför framtiden med en gedigen utbildning i bagaget och ett vikariat inom omsorgen för sommaren. Kul att pröva något annat ett tag tänkte jag och kände en övertygelse om att när höstvindarna väl börjat blåsa skulle jag ha fått jobb.

Nu blir det dock inte alltid som man själv tänkt sig. Sommaren kom aldrig riktigt till oss i år. Rättare sagt den kom ett kort tag, men beslutade sig för att inte stanna. Hösten den har däremot anlänt och jag är arbetslös. Sysslolös är jag dock inte särskilt inte som jag under sommaren sökt flera hundra jobb. Även om detta inte är tänkt som ett oj vad det är synd om mig inlägg så kan det trots allt vara värt att notera att självkänslan efter detta kanske inte är på topp. Trots utbildning och erfarenhet så kommer tvivlen på den egna förmågan. Visserligen skulle jag kunna vara fullt sysselsatt inom omsorgen, men det var ju inte riktigt tanken med mina studier även om omsorgen är både trevlig och intressant.

En kamrat som tagit sig en titt på mitt CV och personliga brev hävdar att problemet ligger på ett annat plan än den egna förmågan. Hon menar att jag istället för välutbildad uppfattas som överutbildad och att det i sin tur är något som skrämmer abetsgivare. För mig låter det märkligt eftersom jag ser de anställdas kunskap som en viktig tillgång i en organisation på samma sätt som kapital och kunder kan vara andra tillgångar. Att en person då besitter mycket kunskap borde enligt mig vara något mycket positivt. Istället menar min kamrat at det kan ses som utmanande och att en överutbildad person är ett riskfyllt kort att satsa på eftersom den troligen söker sig vidare till nya utmaningar.

Möjligen har min kamrat rätt i sina tankar och att det enda rätta är att mörka i sina ansökningar för att få bättre chanser. Fast jag tycker att det verkar ganska märkligt om det skulle vara så. Särskilt eftersom jag är stolt över den utbildning jag har och vad den står för. Dessutom känns det som att ett accepterande också till viss del innebär att ge alliansen rätt. De anser inte att Socialdemokraternas målsättning att alla skall ges möjlighet till utbildning är rätt. Själv ser jag utbildning som en rättighet och som en viktig utveckling. Den som inte vill läsa skall givetvis inte tvingas, men alla skall oavsett intresse ha möjligheten till högre utbildning. Alliansen anser sig stå för valfrihet samtidigt som de vill begränsa människors möjlighet till utbildning. På vilket sätt kan det vara firehet för individen undrar jag. Visserligen handlar inte mitt problem om min rättighet till utbildning eftersom jag befinner mig i andra ändan och faktiskt har akademisk examen. Att behöva gömma delar av den för att passa in och för att inte skrämma känns dock som en annan sida av samma mynt. Genom att mörka säger jag samtidigt att utbildningen egentligen inte är helt viktigt och det anser jag är ett missbruk av de skattepengar som bekostat den.

Delad vårdnad lika med delat ansvar?

Efter ett samtal med en kamrat idag kan jag återigen konstatera att samhällets syn på familjen är föråldrad. Med Kristdemokraterna i regeringsställning finns det dessutom inte särskilt mycket förändring att hoppas på. Att människor skiljer sig är inte särskilt ovanligt idag, trots det finns det fortfarande många problem inbygda i en skilsmässa som omfattar barn.

Innan jag själv blev bonusmamma hade jag en tämligen naiv syn på vad delad vårdnad innebar. Tidigare trodde jag att delad vårdnad och varannan veckas boende innebar att de båda föräldrarna hade samma möjligheter och skyldigheter. Så är det dock inte, vilket jag fått lära mig genom en utdragen vårdnadstvist. Vad som än blir resultatet av tvisten så kommer det inte att finnas någon vinnare i slutändan.

Vad jag nu vet är att när föräldrarna är skilda görs det skillnad mellan föräldrarna. Den förälder där barnen är skrivna hos ses som boendeförälder och den andre föräldern ses som umgångesförälder. Detta gäller även vid växelvisboende där de båda föräldrarna har barnen lika mycket. Att vara boendeförälder innebär att vara den förälder som alla papper skickas till från läkare, tandläkare m.m. Som boendeförälder kan du också välja (utan diskussion med den andre föräldern) att helt själv disponera barnbidraget.

När frågan lyftes i riksdagen argumenterade många ledamöter för att inte dela barnbidraget lika mellan föräldrarna vid lika boende. Man ansåg att risken var att många mammor då skulle få försämrad ekonomi då de antas ta det största försörjningsansvaret för barnen och ofta får stå för konstnader som dagis och fritids. Troligen skulle många mammor drabbas men jag anser trots allt att det är en förlegad och patriarkal syn på föräldrar. Det är ett synsätt präglat av att mannen är mer intresserad av ära och karriär och kvinnan av att vårda barn. Visserligen är samhället idag till stor del ordnat enligt en patriarkal struktur och det är viktigt att vara medveten om samtidigt som insikten att strukturen drabbar både män och kvinnor måste finnas. Pappor som vill vara engagerade i sina barn kan alltså drabbas lika hårt som kvinnor som vill göra karriär.

Dessutom innebär systemet gällande just barnbidraget att en onödig konflikt byggs in i vad som troligen redan är en ansträngd situation. Konflikter om barnen kommer trots allt i slutändad inte drabba de vuxna hårdast utan istället barnen. Som jag ser det är den enda rimliga lösningen att delad vårdnad innebär delad tid och delat ansvar. För att undvika en gradering mellan föräldrarna bör också folkbokföringslagen ändras på så vis att barn till skilda föräldrar kan vara skrivna hos båda vilket gör bägge föräldrar till boendeföräldrar. Genom detta blir det också enkelt att redan från början dela barnens kostnader och bidrag mellan föräldrarna.

Lönsam icke-normativitet?

Under en tid har jag arbetet på ett trapphusboende där det bor unga vuxna som har behov av stöd i sin vardag. Här finns ett brett spektra av problematik och den enda gemensamma faktorn för dem är egentligen att de faller utanför ramen på vad som ses som normalt och normativt. Här blir det onekligen intressant att påminna sig själv om att den som faller inom ramen för den rådande västerländska normen är en medelålders man som är vit och heterosexuell. Det i sin tur innebär att även jag faller utanför ramen för det normativa.

Det som är spännande med att arbeta med dessa människor är att genom att finnas som ett stöd för dem lär jag mig saker om mig sjäv och min egen tillvaro. För någon tid sedan tittade jag och de boende här på filmen I am Sam som bygger på samma tema. En pappa med ett utvecklings funktionshinder kämpar för vårdnaden om sin dotter som blivit omhändertagen eftersom myndigheterna inte anser att han klarar att tillgodose hennes behov. Genom en rad omständigheter får han en neurotisk advokat till sin hjälp. När de båda karaktärerna ställs emot varandra blir det tydligt hur svårt det är att sätta etiketten "normal". Han har ett tydligt funktionshinder och hon är utbildad advokat vilket genast innebär att de ses från olika perspektiv. På ytan ser hennes tillvaro bra ut men på djupet är hon tydligt dysfunktionell och mår dåligt. Tillsammans utmanar de det normativa och pekar på den enkla sanningen att vi alla bara är människor även om våra förmågor varierar. Det är en insikt som jag hoppas att jag genom mitt arbete är en del av att förmedla.

Det känns som om mitt arbete här är både viktigt och betydelsefullt vilket leder mig till frågan: hur skulle detta kunna bli ekonomiskt lönsamt? Frågan ser lika dum ut i skrift som den gjorde i min tanke, man tyvärr är den både relevant och aktuell. I Kungälv som är en av grannkommunerna flaggar den borgerliga alliansen för en utförsäljning av av grupp- och äldreboenden för att klara sig ur det underskott som uppkommit sedan deras maktövertagande. LSS-lagstiftningen innebär visserligen att den som driver en verksamhet får ersättning och gör det möjligt att skapa vinst. Men jag är skeptisk till upplägget. Rent instinktivt känns det som att det bästa för en verksamhet måste vara att drivas genom att verksamheten står i fokus och inte vinsten.

Här börjar det...

Att det skall vara lätt att sätta igång och blogga är något jag under en tid nästan hört som ett mantra. Själva skrivandet må vara enkelt men den tekniska biten har onekligen varit intressant och kommer säkerligen så vara. Det är nog kanske bra att det bara är jag som kunnat se en del av mina första försök att få till en snygg sida. Kanske är det egentligen inte särskilt avancerat utan kanske bara något man inte skall göra efter att ha jobbat hela helgen. Nå väl! Nu har jag i vart fall officiellt börjat blogga!