Långt ut på landet

Om några veckor skall min familj och jag äntligen flytta till vårt hus som vi under tre år har renoverat. Vi kommer att bo mitt ute i skogen, långt från allt som vi idag har nära till. Under de tre år som gått har detta varit underbart att komma till. Vi har alla längtat efter varannan helg och långledighet som vi haft möjlighet att spendera i huset. Sjävlklart skulle vi gärna sett att det var oftare, men det är trots allt åtta mil dit. Själv har jag bott på landet tidigare, men för min man och barnen blir det första gången. Jag undrar om det kommer att kännas lika underbart att bo långt ute på landet när vi varje dag har skola och arbete att färdas. Min man var till en början rädd att vi skulle känna oss isolerade långt där ute i skogen. I själva verket har det visat sig att vi har fler sociala kontakter och att avståndet mellan människor är kortare där än i Stenungsund. Det är snarast så att det sociala livet här känns torftigt i jämförelse. Av någon konstig anledning känns det som om det helt enkelt är lättare att ta kontakt med mäniskor på landet än i staden. Det är till och med så att vi skulle ses som konstiga av våra grannar om vi inte tog kontakt. Här vet jag inte riktigt hur de som bor i vår trappuppgång ser ut och det är inte något konstigt med det. I vilket fall längtar jag ut i skogen även om jag bara hinner bo där i en måndag innan det bär iväg till Namibia igen