Lite blandade nyheter

Nu har det aterigen gatt ett tag sedan jag hade mojlighet att skriva och mycket har hant sedan dess. I onsdags fick vi antligen mojlighet att flytta in i det nya huset. Vi har varsitt sovrum och delar kok, vardagsrum, dusch och toalett. Huset ar rymligt, men ligger lite pa avstand sa det kanns inte riktigt som om vi bor pa campus langre. Det ar riktigt skont att sova i ett rum dar det inte regnar in genom taket. Dessutom ar Minna och Stina trevliga att bo tillsammans med. Nu far jag antligen prova pa att bo i ett studentkollektiv :) Nar vi flyttade in var hantverkarna fortfarande kvar och medan de fortfarande holl pa sa kom ett stadteam. Hela huset var fullt med folk sa till slut moblerade vi och stadade sjalva. Forresten sa har vi faktiskt haft regn inomhus aven i huset. Nar Stina kom hem i fredags hade varmvattenberedaren gatt sonder sa det sprutade kokhett vatten rakt ut i grovkoket. Det kom dock snabbt en rormockare som fixade problemet.

Att det regnar in ar annars ganska vanligt har i Namibia, man raknar inte riktigt med att det skall bli regn. I lordags var vi pa Maurua mall som ar Namibias storsta kopcentra. Nar vi var inne och handlade mat borjade det aska och lamporna blinkade i affaren. Strax darpa borjade det regna och det drojde inte lange forran det borjade droppa genom taket pa affaren. Vi kande oss lite bekymmrade eftersom det rann genom lamparmaturer, men det verkar inte ha blivit nagon kortslutning.

Pa kvallen var vi och at middag pa Roof of Africa och jag fick antligen traffa Pricilla. Hon kande inte igen mig forst eftersom jag andrat harfarg sedan hon sag mig sist. Det var trevlig att ata middag dar men tydligen ar det numer bara gaster pa hotellet som ater dar. Tidigare hade de biljardbord, men det ar borta nu och det ar sakert en av orsakerna till att folk inte kommer dit langre. Sedan har ju agarna skilt sig sa Trosten och hans kompisar sitter inte i baren pa kvallarna langre ovh da blir det ocksa lite lugnare. Vi hade dock trevligt och fick mojlighet att umgas med de som jobbar dar. Regina som jobbade i koket forra gangen jag var dar ar numera chef i koket, dessutom pluggar hon till att bli kock pa riktigt. Det som gjorde mig riktigt glad var att hon berattade att jag ver den som fatt henne att vaga tro pa att hon kunde vara nagot annat an en assistent i koket.

Igar var vi ute och prommenerade bortanfor UNAM dar det finns lite kullar. Det visade sig ocksa att det ar ett stalle dit folk kommer for att kora terrang. En bil korde rakt igenom en lerdamm och satt sedan fast dar i typ 20 minuter. Forstod inte riktigt meningen med det.

Imorgon skall jag ha min forsta intervju och pa onsdag borjar antligen vara forelasningar

Taxiturer i Windhoek, ett sätt att komma dit du skall via där du inte tänkt dig

Att åka taxi är det enda sättet att ta sig fram i Windhoek om man inte promenerar eller kör egen bil. Eftersom UNAM ligger långt från allt är det alltså det alternativ som står till buds. Det är nog visserligen bara runt 7 till 8 km in till stan, men i tryckande värme är det en allt för lång sträcka att gå. Taxibilarna får inte lov att köra in på universitetets område utan står uppradade utanför grindarna. Redan när jag närmar mig dessa översköljs jag med frågan: Taxi? Where to mam? Taxi? Jag vill helst välja taxi efter hur bilen ser ut, en del ser nämligen ut att falla isär när som helst. Detta har också hänt vid ett tillfälle då taxin faktiskt gick sänder och fick stopp mitt i en korsning. Nå väl, jag vill gärna se fordonets kondition innan jag bestämmer mig, men ibland är det svårt att vara oberörd hela vägen fram till bilarna. Ofta orkar man inte ignorera och fortsätta gå. Det här med att ignorera tycks dessutom inte fungera särskilt bra här. Även om jag inte svarar så fortsätter de att prata med mig. Genom detta kan jag alltså konstatera att namibier är ett folk som inte låter sig ignoreras. När jag väl klivit in i den utvalda taxin börjar sedan en lång väntan. Här tar man betalt per person vilket innebär att förarna vill fylla sin bil innan de ger sig iväg. Det kan ibland bli en ganska trång resa, men också mycket trevligt. Jag har på detta sätt fått möjligheten att prata med studenter som jag annars inte skulle ha mött. Det som också är spännande är att med en bil med fyra passagerare så finns det också fyra olika destinationer. Ofta skall vi åt samma håll, in till stan och då släpps vi av allt efter att vi kommer till våra mål. Andra gånger går färden över halva staden innan jag slutligen når min egen destination. Än så länge tycker jag att det är spännande eftersom jag genom detta lär känna staden och får se sådant jag annars inte skulle se. Visserligen finns det mer att se. De bilar jag åker med släpper alltid av mig innan de beger sig iväg till Katutura. Detta är förståeligt eftersom det ligger åt ett annat håll än stan eller UNAM. Detta är dock den del av staden som jag nästan inte känner alls. Jag har varit där och jag har passerat igenom, men aldrig stannat tillräckligt länge för att kunna säga att jag verkligen varit där. Förutom att taxin tar mig dit jag skall, via långa eller korta omvägar så är det också ett kulturellt möte. De flesta förare lyssnar på radion medan de kör vilket gör att jag möts av radioprogram på språk som oshiwambo eller kanske herero. Min okunnighet på området är stor så jag vet faktiskt inte vilka språk de sänds på. Förutom radioprogrammen möts jag också av populär namibisk musik. En resa med taxi kan, om jag väljer att se det så vara en kulturell upplevelse och en möjlighet att se andra delar av staden.

Pa semester vid kusten

Strax efter kl.06 pa fredagsmorgonen gav Stina, Minna och jag oss ivag fran campus in till stan. Dar tog vi sedan en buss for att komma till Swakopmund som ligger vid kusten nara 40 mil bort. Vi kom ivag betydligt senare an den utlovade avgansstiden, men vi var trots allt pa gott humor. Pa bussen serverades te, eller skall jag kanske saga varmt sockervatten. Det var det laskigaste te jag nagonsin har provat. Bussen fardades genom ett lanskap som sakta forandrades. Nar vi precis lamnat Windhoek bakom oss mottes vi av en frodig gronska med blommor, gras och mangder av trad. Allt efter att vi fardades forandrades dock landskapet till sten och sand. Vid nagot tillfalle passerade vi en farhjord och hapnade over att de alls kunde vara vid liv eftersom det inte sag ut att finnas nagot bete at dem. Langs vagen fanns ocksa sorgliga skapelser som skulle forestalla bostader. De var byggda av brador, tyg, plast ja allt de kunnat fa tag pa helt enkelt.

Pa halva resan stannade vi i en liten by for att stacka pa benen. Nu var vi i stort sett ute i oknen och hettan var obeskrivlig. Den var intensiv och helt torr.

Efter fyra timmar nadde vi sa var destination Swakompunde. Har svalkade vinden och var mattad med salt. Det kandes faktiskt lite som att komma hem till Bohuslan. Fast om jag tittade at soder var dar valdiga sanddyner och de har vi inte riktigt hemma. Vid kusten hade vi en underbar helg som borjade med en prommenad pa stranden. Vi doppade fotterna men vagade inte bada eftersom vagorna var gigantiska och dar var valdigt stromt. Hotellet vi bodde pa var riktigt fint aven om det lag ganska langt fran centrum. Detta vagdes dock upp av att det lag pa stranden precis vid havet. Rummet som vi fick var egentligen deras smekmanadessvit, vilket vi tyckte var lite lustigt.

Trots att staden ar ganska liten hade vi stora problem med att hitta. Det kandes nastan som om allt flyttade pa sig sa fort vi klev in pa en ny gata. Trots att det var molningt och svalt (eller kanske just darfor) lyckades jag branna mig rejalt och ser riktigt rolig ut. Varst ar pannan som jag som tur ar kan dolja med luggen.

Pa sondags eftermiddagen paborjade vi resan hem. Aven den startade langt efter utsatt tid. Pa resan fick jag se vilda babianer och antiloper vilket var mycket roligt.

Val hemma igen somnade jag gott och sov laaange!!!!! Igar var det plugg igen som vanligt. Jag borjar verkligen komma igang med upsatsen och det kanns bra. Imorgon ar vi lovade att flytta kl.14 och jag langtar verkligen.

Har forresten bokat in min forsta intervju idag!

Swakopmund

Liv med andra forutsattningar

I torsdags var jag och halsade pa min kompis Kristine som arbetar pa Roof of Africa. Det var onekligen roligt att traffa henne igen. Fran Maggie hade jag fatt veta att hon fatt ett barn sa jag hade lite presenter till mor och barn med mig. Hennes dotter heter Memory och ar sex manader gammal. Tyvarr far jag inte mojligheten att traffa henne eftersom Kristine varit tvungen att lamna henne hos sin mamma i Owamboland. Tidigare har en kusin kunnat passa barnet, men nu har hon fatt jobb och Kristine har darfor inte nagon annan mojlighet att lamna bort barnet. Kristines mamma bor narmare hundra mil bort och jag lider verkligen med henne. Tank att vara tvungen att lamna bort ditt barn. Hon har dock inte nagot alternativ, men det gor det inte mindre hemskt.

Det skulle ha blivit strejk pa universitetet i fredags, men i sista stund gick utbildningsdepartementet in och loste krisen. 85 procent av fackets medlemmar rostade for en strejk eftersom de inte fatt nagon loneokning pa 5 ar. UNAM har havdat att det inte finns nagra resurser att oka lonerna. Har kan det vara intressant att papeka att rektorn plockar ut narmare en miljon kronor i lon om aret. Nu loste krisen sig genom att utbildningsdepartementet "hittade" hittills okanda resurser som man ger till UNAM.

Nagot annat som ar annorlunda har mot hemma ar tillgangen till internet. Numer har jag daglig tillgang till internet, men det ar en fraga om tala mod nar en sida kan ta sju minuter att ladda. Idag sitter jag dock pa ett internetcafe och skriver sa mycket jag orkar.

Mitt i ett regnigt Afrika

Det verkar som om det aldrig vill sluta regna, inte ens inomhus! I min lagenhet star det kastrullet och spanner lite overallt som tar hand om en del av det regn som kommer genom taket. Haller pa att bli helt galen pa natterna eftersom det droppar konstant. Allt jag ager ar fuktig och luktar numer mycket konstigt. Sitter just nu i skolans bibliotek och fryser eftersom luftkonditioneringen ar pa for fullt. Nu gick dessutom larmet att de stanger. Skriver mer fran Swakopmunde i helgen.

Namibisk byrakrati!

Igar var det antligen dags for registrering. For oss tog det runt fyra timmar att ta oss igenom de olika stationerna och fa stamplar i vara dokument. I kontraktet mellan univesitetet stod det dock att vi inte behovde sta i nagon ko utan kunde ga direkt till de olika stationerna. For de namibiska studenterna kan proceduren ta runt tolv timmar. Imorgon kommer jag att fa tillgang till internet mer regelbundet och skall forsoka skriva i stort sett varje dag.

Persona non grata (nastan i alla fall!)

Nar jag landat i Namibia och skulle ta mig igenom passkontrollen var jag sedan forra gangen beredd pa att det kunde vara lite knoligt. Jag hade dock inte vantat mig det som skulle handa. Kvinnan i passkontrollen var inte nojd med mina biljetter eller vart jag skulle bo. Hon ansag att det sag ut som om jag hade for avsikt att bosatta mig i Namibia, vilket jag inte riktigt kan farsta eftersom jag hade en returbiljett. Hon menade ocksa att det inte var troligt att jag skulle bo pa UNAM och menade att min resa var misstankt. Efter en timme och tva tillkallade chefer slappte de dock antligen igenom mig. Det verkar dock som att sjalva orsaken till att jag slapptes igenom var det faktum att en av cheferna hade en syster som var gift med en svensk och bodde i Goteborg. Hon stallde fragor om Goteborg och verkade nojd med svaren. Hon ville dessutom att jag skulle halsa till familjen Gustavsson i Goteborg. Jag stannade dock inte ock forklarade storleken pa Goteborg och det faktum att jag bara reste fran flygplatsen och inte bodde i staden.

Nar jag antligen kommit igenom passkontrollen blev jag hamtad av en av UNAMs chaufforer och akte till universitetet. Lagenheten visade sig vara riktigt sunkig och smutsig. Daremot skall jag och tva andra svenska studenter flytta in i ett eget hus om en manad som haller pa och renoveras just nu. Vi kommer att ha egna sovrum, men dela kok, badrum och vardagsrum. Jag tror att det kommer att bli trevligt eftersom det ar lite ensamt som det ar just nu.

Igar traffade jag lararen som ansvarar for mig och fick veta att forelasningarna inte borjar forran 25 februari. Orsaken till detta ar att registreringen tar flera veckor att genomfora. Vi skall registreras pa mandag kl.09 och det beraknar ta tva dagar i ansprak.

Universitetsomradet

Stilettklackar i en gulgruva

Nu borjar det kannas som om jag antligen har landat. Jag har kommit i ordning i min lilla lagenhet och har traffat den som ansvarar for mig pa UNAM. Nar jag lamnade Sverige i fredags morse var det storm och snoblandat regn. Val framme i Namibia var det dryga 35 grader. Min kropp protesterar vilt mot denna temperaturskillnad vilket gor att jag an sa lange har varit valdigt trott.

I fredags for jag till London dar jag landade 08.30 pa morgonen. Med tanke pa att planet till Jo'burg inte gick forran 17.55 borjade jag efter ett tag att kanna mig som Tom Hanks i filmen dar han ar fast pa en flygplats i manader. Flygresan till Sydafrika gick bra och jag hade trevligt sallskap pa planet. Jag sag filmen Stardust pa vagen ner och jag rekommenderar den starkt. Faktiskt en av de basta filmer jag sett pa riktigt lange. Nar jag kom fram till Jo'burg tog det en halv evighet innan Eunice och jag lyckades hitta varandra. Det visade sig finnas flera gater dar internationella passagerare kunde komma och vi stod vid varsin och gick sedan om varandra nagra ganger. Eunice hade agnat mycket planering at att allt skulle vara sa trevligt som mojligt for mig. Eftersom Jo'burg ar en valdigt stor stad hade hon ordnat sa att en kompis till henne korde oss dit vi skulle.

Storre delen av dagen tillbringade vi dock pa nagot som heter Town of gold. Det var ett nojesfalt i stil med Liseberg som byggts upp runt en guldruva. Guldgruvan som stagde 1977 ar fortfarande den mest produktiva guldgruvan i varlden nagonsin. Den nadde hela 3200 meter rakt ner i jordens inre. Idag ar dock det mesta oversvammat och det gar bara att fardas till ett djup pa 1000 meter. Eunice och jag akte ner i gruvan pa en guidad tur vilket onekligen var mycket spannande. 275 meter rakt ner i marken akte vi i en skranglig hiss och under resan ner borjade jag undra om det verkligen var sa klokt av oss. En annan sak som gjorde mig lite skeptisk till att prommenera runt i en gammal gruva var mina skor. Jag hade inte nagra sandaler med mig eftersom jag helt enkelt inte hade nagra. Tanken var att jag skulle ha kopt andra skor pa vagen till guldparken, men eftersom vi var sena hanns det inte med. Alltsa trippade jag runt hela dagen i mina svarta dansskor med stilettklack! Undrar om jag ar den enda manniska som besokt gruvan i den sortens skor? Det var i vilket fall en mycket spannande tur aven om jag ryser vid tanken pa vilken arbetsmiljo gruvarbetarna hade. For dem som jobbade allra langst ner tog det hela 2 timmar att ta sig fran ytan och ner!

Efter besoket i gruvan fick vi se nar en guldtacka tillverkades. Trots att vi satt langt fran smaltugnen kandes det som om vi satt mitt i elden nar luckorna oppnades. Det var en fruktansvard hetta aven om den bara varade nagra sekunder. Eunice och jag testade aven pa de olika akatraktionerna och kande oss som barn igen. Den attraktion jag tyckte mest om var 4-D biografen. Filmen som spelades upp var inte bara pa duken utan tycktes komma ut i salongen. Eunice holl nastan pa att svimma nar en stor orm kom rakt emot oss och gjorde ett utfall precis ovanfor oss. Nar vi var trotta pa att roa oss kom Eunice kompis Caroline och hamtade oss. Jag fick se betydligt mer av staden an planerat eftersom varken Eunice eller Caroline varit i den stadsdel dar mitt hotell lag. Caroline berattade att hon alltid maste ha en bilkarta i bilen om hon skall aka nagon annanstans an fran sin stadsdel till arbetet. Jo'burg ar som en magnd sma och stora stader som ligger nara varandra. Det finns dock inte nagon logisk stadsplan. Dessutom haller staden pa att vaxa samman med Pretoria som ligger sex mil bort. Nar vi till sist lyckats hitta till shoppingcentret som tjejerna ville visa och var pa vag till hoteller borjade det aska och regna. Val tillbaka pa hotellet somnade jag med en gang nar jag lagt mig pa sangen.