Taxiturer i Windhoek, ett sätt att komma dit du skall via där du inte tänkt dig

Att åka taxi är det enda sättet att ta sig fram i Windhoek om man inte promenerar eller kör egen bil. Eftersom UNAM ligger långt från allt är det alltså det alternativ som står till buds. Det är nog visserligen bara runt 7 till 8 km in till stan, men i tryckande värme är det en allt för lång sträcka att gå. Taxibilarna får inte lov att köra in på universitetets område utan står uppradade utanför grindarna. Redan när jag närmar mig dessa översköljs jag med frågan: Taxi? Where to mam? Taxi? Jag vill helst välja taxi efter hur bilen ser ut, en del ser nämligen ut att falla isär när som helst. Detta har också hänt vid ett tillfälle då taxin faktiskt gick sänder och fick stopp mitt i en korsning. Nå väl, jag vill gärna se fordonets kondition innan jag bestämmer mig, men ibland är det svårt att vara oberörd hela vägen fram till bilarna. Ofta orkar man inte ignorera och fortsätta gå. Det här med att ignorera tycks dessutom inte fungera särskilt bra här. Även om jag inte svarar så fortsätter de att prata med mig. Genom detta kan jag alltså konstatera att namibier är ett folk som inte låter sig ignoreras. När jag väl klivit in i den utvalda taxin börjar sedan en lång väntan. Här tar man betalt per person vilket innebär att förarna vill fylla sin bil innan de ger sig iväg. Det kan ibland bli en ganska trång resa, men också mycket trevligt. Jag har på detta sätt fått möjligheten att prata med studenter som jag annars inte skulle ha mött. Det som också är spännande är att med en bil med fyra passagerare så finns det också fyra olika destinationer. Ofta skall vi åt samma håll, in till stan och då släpps vi av allt efter att vi kommer till våra mål. Andra gånger går färden över halva staden innan jag slutligen når min egen destination. Än så länge tycker jag att det är spännande eftersom jag genom detta lär känna staden och får se sådant jag annars inte skulle se. Visserligen finns det mer att se. De bilar jag åker med släpper alltid av mig innan de beger sig iväg till Katutura. Detta är förståeligt eftersom det ligger åt ett annat håll än stan eller UNAM. Detta är dock den del av staden som jag nästan inte känner alls. Jag har varit där och jag har passerat igenom, men aldrig stannat tillräckligt länge för att kunna säga att jag verkligen varit där. Förutom att taxin tar mig dit jag skall, via långa eller korta omvägar så är det också ett kulturellt möte. De flesta förare lyssnar på radion medan de kör vilket gör att jag möts av radioprogram på språk som oshiwambo eller kanske herero. Min okunnighet på området är stor så jag vet faktiskt inte vilka språk de sänds på. Förutom radioprogrammen möts jag också av populär namibisk musik. En resa med taxi kan, om jag väljer att se det så vara en kulturell upplevelse och en möjlighet att se andra delar av staden.