Under ganska lång tid var jag övertygad om att jag lämnat mitt partipolitiska engagemang bakom mig och var nöjd med att driva politik i det lilla. Som i somras när jag besökte Munkedals bibliotek och upptäckte att man där klassifierade genuslitteratur som KVINNOFRÅGAN!!!! Utropstecknen får däremot stå för mig. Vid mitt andra besök, när jag återigen letade efter intressant litteratur vid hyllan med denna missriktade benämning kände jag att det var dags att göra något, tänk om alla människor som passerade denna hylla skulle få för sig att jämställdhet var något enbart för kvinnor. Alltså påpekade jag för personalen att jag som kvinna inte kände mig bekväm med benämningen kvinnofrågan och kom med förslag till förändring som används på andra bibliotek. Personalen verkade mest tycka att jag var totalt förryckt (antagligen sommargäst) som hittat till deras bibliotek och menade att det inte var så enkelt att bara ändra. Varandes sådan som jag är har jag svårt att tro att saker verkligen är statiska och bortom all möjlighet till påverkan och gav mig därför in i en längre diskussion om genusstrukturer och jämställdhet. När jag lämnade biblioteket undrade jag om jag kanske gått för långt, men tänkte att även det lilla är viktigt att slåss för. Några veckor senare var det dags att lämna tillbaka de böcker jag lånat. Skulle även låna lite nya böcker och upptäckte då till min förtjusning att det nu fanns en helt ny kategori på biblioteket kallad genusfrågan.
Efter denna lilla seger kände jag mig nöjd i flera dagar och utan tvivel stärkt i min ansats att saker de gick att påverka även utan ett partipolitiskt engagemang. Nu är sommaren sedan länge slut och livet på landet i Hult har börjat finna sina former. Jag arbetar på hemtjänsten, försöker skriva på min magisteruppsats om namibisk politik, renoverar på mitt hus, sköter om alla djur jag släpat hem och trots att jag uppenbart inte har någon brist på sysselsättning känner jag en allt större frustration. Jag behöver mer, jag behöver kunna påverka ordentligt och på riktigt. Den enda framkomliga väg för detta som jag känner till är partipolitiskt engagemang. Även om det fortfarande var med viss tvekan åkte jag igår ner till folkets hus och gick på möte med socialdemokraterna i Munkedal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar