Fattigdom som turistattraktion

Sydafrika är ett vacker land som lockar många turister. Att turistmål som Taffelberget eller Godahoppsudden lockar besökare är inte särskilt märkligt. Att guidade turer i kåkstäderna även de lockar kan vara svårare att ta in. I Kapstaden finns flera företag som erbjuder just sådana turer, så kallade townships tours. Dessa utlovar att du som besökare skall få en genuin upplevelse av hur människor lever i kåkstäderna, uppleva kultur, se skolor samt bostäder. Detta är som jag ser det inte helt enkelt att förhålla sig till. Å enda sidan tycker jag att det i grunden är något positivt att människor får se och uppleva fattigdom. Att se hur andra människor lever sina liv skapar förståelse och förhoppningsvis en vilja att engagera sig för förändring.  Samtidigt är det något märkligt att som turist komma till en kåkstad och vandra runt tillsammans med en guide som öppnar dörrar till och med till människors bostäder.

Khayelitsha

Kapstaden består av många kåkstäder där den största och snabbast växande av dem är Khayelitsha. Där bor över en miljon människor och hälften av befolkningen är under 19 år. Arbetslösheten ligger på runt 70 procent och där finns stor social misär och fattigdom. Exakt hur många människor som faktiskt bor i Khayelitsha är svårt att veta eftersom kåkstaden till stor del består av informella bosättningar. Det vill säga hem som människor har byggt på egen hand med material som fanns tillgängliga och på en plats som var tom. Den äldsta av Kapstadens kåkstäder är Langa som grundades redan 1923. Även här finns samma struktur av formella och informella bosättningar blandat. Ibland är det svårt att se vad som är vad med tanke på skicket på husen.

Köket i ett hostel i Langa

En vanlig form av boende i Langa är ett hostel. Gemensamhetsutrymmen så som kök och toalett delas. Rummen är mycket små men trots det bor där ofta hela familjer. Möjligheten till någon form av privatsfär är i stort sett obefintlig.

I det här köket i ett hostel i Langa brukar de boende nattetid lägga en madrass på bordet för barn att sova på. Allt för att skapa utrymme för fler att få plats.

Gården till flera hostel

Bostäderna är slitna och överbefolkade och här är lätt att känna både vemod och hopplöshet. Då skall en även komma ihåg att detta är en del av de formella bosättningarna. Det vill säga det här är inte det värsta! Här finns trots allt el, rinnande vatten och tillgång till både toalett och dusch.

Skolbyggnad i Langa

Under den township tour jag deltog i tillsammans med övriga deltagare på ABFs Youth Global Awarness Programme (YGAP) fick vi besöka en skola i Langa. Skolan är gratis för barnen vilket gör att alla skall ha möjlighet att få en utbildning. Däremot är skolornas resurser begränsade. Det är inte heller alla barn som går i skolan trots möjligheten.

Lokalerna är små och trånga och skolgården likaså. Skolan skiljer sig mycket mot en svensk grundskola vad gäller resurser och möjligheter.

Det som blir slående är att det är tydligt att barnen är vana vid besökande turistgrupper. Barnen sjunger och dansar för oss och har ett tydligt förutbestämt program de spelar upp. Att skolan behöver extra inkomster är inte svårt att förstå. Samtidigt väcker besöket motstridiga känslor. Hur skulle det kännas om det här var mina barns skola? Om de som en del av sin skolgång varje dag var tvungna att sjunga och dansa för främmande turister som kommer och tittar på deras skola?

Skolgården är omgärdad av höga staket med taggtråd vilket gör att det är svårt att känna att det här är en bra miljö för barn att vistas i. Samtidigt är skolgång en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta sig ur fattigdom och utanförskap!

De informella bosättningarna är något helt annat än de formella. Här är bostäderna verkligen byggda av det som råkar finnas till hands. Ofta plåt eller brädbitar, men det är inte ovanligt att bygga innerväggar av exempelvis kartong. Det finns inte några gator annat än de som bildas av att marken ständigt trampas och körs på av de som bor där.

Det finns elektricitet draget även i de flesta informella bosättningar. Där är det möjligt för de boende att koppla in sig till en stolpe och sedan betala i förväg för elen. Detta är ett sätt att minska risken för bränder. Finns inte tillgång till el kommer människor istället att behöva elda för att laga mat eller värma vatten. Det finns ofta även vatten framdraget till olika punkter där det är möjligt för de boende att hämta vatten, men det är fortfarande mer än hälften av alla boende i informella bosättningar som saknar tillgång till vatten. Tillgång till toaletter finns men är även den begränsad. Det som finns att tillgå i de informella bosättningarna är så kallade bajamajor. De blir dock snabbt fulla och hanteringen kring dessa är allt annat än enkelt. Det gör att många människor helt enkelt har som enda val att uträtta sina behöv i det fria. Kvinnor är särskilt illa utsatta nattetid när det är långt till toaletterna och det dessutom är mörkt. Överfall är vanligt förekommande.

Även om arbetslösheten är mycket hög finns det många exempel på företagsamhet och entreprenörskap. Lite här och var finns små frisersalonger, bilverkstäder, biltvättar, enkla matserveringar och shebeens. En shebeen är en informell och enkel pub.

Det finns gott om djur i kåkstäderna och en del av dem vandrar tämligen fritt som dessa getter. De och en bristfällig hantering av sopor skapar stora svårigheter för de boende. Sjukdomar sprids lätt förutom att soporna dessutom drar till sig skadedjur som råttor.

Bostäderna är byggda mycket tätt vilket innebär att en brand snabbt sprider sig och riskerar att orsaka förödande konsekvenser. Bränder är också mycket vanligt förekommande trots försök att minska riskerna genom att förbättra tillgången till el.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de informella bosättningarna, nöden och fattigdomen inte är den enda bilden av kåkstäderna. Dels finns det många organisationer som arbetar i kåkstäderna just med att förbättra människors levnadsvillkor. Deras insatser är ovärderliga och gör livet för många människor lite bättre genom detta. Sen ser inte heller alla gator ut som den på bilden ovan.

Även detta är en gata i Langa. Här med fina hus, där gatorna inte är fyllda med sopor och där livet inte skiljer sig så mycket från livet i ett villaområde någon annanstans i världen. Bortsett från det faktum att två gator bort kan det finnas informella bosättningar och en vardag med helt andra förutsättningar. Det som blir svårt att hantera som besökare i Kapstaden är som jag ser det de stora skillnaderna. I kåkstäderna finns en stor fattigdom och misär men inte långt därifrån finns otroligt välbärgade bostadsområden och shoppingcenter med ett överflöd av lyx och rikedomar. Onekligen svårt att förstå hur ett land med så mycket tillgångar är så hårt drabbat av fattigdom.

Omstart och nystart

Att starta en ny blogg är alltid lite speciellt. Vad skall det där allra första inlägget egentligen handla om? Än mer speciellt bör det då vara att återuppliva en blogg som även jag nästan hade glömt bort. Den här bloggen kom till när jag skulle åka till Namibia som utbytesstudent en termin 2008. Under några månader skrev jag sporadiska inlägg när jag hade tillgång till internet vilket inte var så ofta. Mycket har hunnit hända med internetvanorna sedan dess. Den där våren 2008 kände jag mig inte särskilt stressad av att ha oregelbunden tillgång till internet. Det var alltså innan min smarta telefon och innan både Facebook och Instagram. Nu i höst tillbringade jag en månad på resa, först i Kapstaden i Sydafrika och sedan i Swakopmund i Namibia. Redan vid mellanlandningen i Dubai på vägen till Kapstaden kändes det fantastiskt att åter ha tillgång till wi-fi och det bara efter några timmars flygning.

Mina vistelser i södra Afrika har till stor del kommit att prägla mitt politiska engagemang. Den första resan gjorde jag redan för tio år sedan och den senaste kom jag hem från för drygt en månad sedan. Då för tio år sedan när jag för första gången besökte Namibia befann jag mig i en skarv i mitt politiska engagemang. Jag hade lämnat SSU och var då bara engagerad i Socialdemokraterna. Samtidigt kände jag inte längre någon riktigt glöd utan kände mig mest bara trött. Den där viljan att förändra världen som en gång fått mig politiskt engagerad ville inte riktigt infinna sig. Att då besöka Namibia och se hur människor där levde under helt andra förutsättningar än de vi har här i Sverige gjorde att jag åter kände hur viktigt det är att engagera sig politiskt och att förändring är möjligt. Det är en sak att läsa om de orättvisor som finns i världen och en helt annan att uppleva dem och se dem på nära håll.

Taffelberget sett från en informell bosättning i kåkstaden Langa i Kapstaden

I november i år fick jag förmånen att gå en utbildning i Kapstaden tillsammans med ABF under ett par veckor. Det kom att bli omtumlande veckor fyllda med intryck och insikter. En sådan är att efter tjugo års politiskt engagemang är mitt främsta mål fortfarande att förändra världen. Det är lätt att glömma bort det när en lägger stor del av sitt politiska engagemang till kommunpolitik med allt vad det innebär. Att ta beslut om att bygga nya förskolor, nivån på olika taxor eller hur äldreomsorgen skall organiseras inom kommunen. Fast även det är en del av att förändra världen eftersom de besluten kommer att påverka vardagen för invånarna i kommunen. Det handlar till stor del om att förvalta och fördela välfärd. Vi har den förmånen att leva i ett land där välfärden är tänkt att komma alla till del. Jag väljer att skriva tänkt eftersom det inte riktigt är så idag, särskilt inte efter åtta år av borgerligt styre då skattesänkningar för de med höga inkomster prioriterades framför gemensam välfärd för alla. Det är lätt att glömma bort att den välfärd vi har inte är en självklarhet. Just Sydafrika är även det ett rikt land som har goda möjligheter att tillgodose sina invånares behov. Istället förs en politik som inte väljer kollektivets bästa och som gör att människor fortsatt lever i en förnedrande fattigdom. Förnedrande på så vis att ett land väljer att behandla sina invånare så pass illa.

Jag i Namibia, fylld av energi och vilja att förändra världen

Jag har bloggat flitigt under drygt fem år på bloggen VisaLiza vilket är och har varit fantastiskt roligt. Min blogg ger mig otroligt mycket glädje och jag har lärt mig mycket genom den. Det är en blogg som avhandlar det mesta som jag tycker är viktigt i livet. Mycket av detta är politiskt eftersom det mesta i livet egentligen är politik. Däremot är det inte en politisk blogg och ska inte heller vara det, men jag är politiker och har många politiska saker att skriva om. Alltså väcktes tanken på en andra blogg och med det ett utrymme att skriva om alla de där andra sakerna som är viktiga i livet som feminism och socialism. Jag är Liza Kettil, jag är politiker och här kommer jag att tycka saker! Det här blir således en omstart av en mycket gammal blogg och en nystart för mig som bloggare.