Fattigdom som turistattraktion

Sydafrika är ett vacker land som lockar många turister. Att turistmål som Taffelberget eller Godahoppsudden lockar besökare är inte särskilt märkligt. Att guidade turer i kåkstäderna även de lockar kan vara svårare att ta in. I Kapstaden finns flera företag som erbjuder just sådana turer, så kallade townships tours. Dessa utlovar att du som besökare skall få en genuin upplevelse av hur människor lever i kåkstäderna, uppleva kultur, se skolor samt bostäder. Detta är som jag ser det inte helt enkelt att förhålla sig till. Å enda sidan tycker jag att det i grunden är något positivt att människor får se och uppleva fattigdom. Att se hur andra människor lever sina liv skapar förståelse och förhoppningsvis en vilja att engagera sig för förändring.  Samtidigt är det något märkligt att som turist komma till en kåkstad och vandra runt tillsammans med en guide som öppnar dörrar till och med till människors bostäder.

Khayelitsha

Kapstaden består av många kåkstäder där den största och snabbast växande av dem är Khayelitsha. Där bor över en miljon människor och hälften av befolkningen är under 19 år. Arbetslösheten ligger på runt 70 procent och där finns stor social misär och fattigdom. Exakt hur många människor som faktiskt bor i Khayelitsha är svårt att veta eftersom kåkstaden till stor del består av informella bosättningar. Det vill säga hem som människor har byggt på egen hand med material som fanns tillgängliga och på en plats som var tom. Den äldsta av Kapstadens kåkstäder är Langa som grundades redan 1923. Även här finns samma struktur av formella och informella bosättningar blandat. Ibland är det svårt att se vad som är vad med tanke på skicket på husen.

Köket i ett hostel i Langa

En vanlig form av boende i Langa är ett hostel. Gemensamhetsutrymmen så som kök och toalett delas. Rummen är mycket små men trots det bor där ofta hela familjer. Möjligheten till någon form av privatsfär är i stort sett obefintlig.

I det här köket i ett hostel i Langa brukar de boende nattetid lägga en madrass på bordet för barn att sova på. Allt för att skapa utrymme för fler att få plats.

Gården till flera hostel

Bostäderna är slitna och överbefolkade och här är lätt att känna både vemod och hopplöshet. Då skall en även komma ihåg att detta är en del av de formella bosättningarna. Det vill säga det här är inte det värsta! Här finns trots allt el, rinnande vatten och tillgång till både toalett och dusch.

Skolbyggnad i Langa

Under den township tour jag deltog i tillsammans med övriga deltagare på ABFs Youth Global Awarness Programme (YGAP) fick vi besöka en skola i Langa. Skolan är gratis för barnen vilket gör att alla skall ha möjlighet att få en utbildning. Däremot är skolornas resurser begränsade. Det är inte heller alla barn som går i skolan trots möjligheten.

Lokalerna är små och trånga och skolgården likaså. Skolan skiljer sig mycket mot en svensk grundskola vad gäller resurser och möjligheter.

Det som blir slående är att det är tydligt att barnen är vana vid besökande turistgrupper. Barnen sjunger och dansar för oss och har ett tydligt förutbestämt program de spelar upp. Att skolan behöver extra inkomster är inte svårt att förstå. Samtidigt väcker besöket motstridiga känslor. Hur skulle det kännas om det här var mina barns skola? Om de som en del av sin skolgång varje dag var tvungna att sjunga och dansa för främmande turister som kommer och tittar på deras skola?

Skolgården är omgärdad av höga staket med taggtråd vilket gör att det är svårt att känna att det här är en bra miljö för barn att vistas i. Samtidigt är skolgång en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta sig ur fattigdom och utanförskap!

De informella bosättningarna är något helt annat än de formella. Här är bostäderna verkligen byggda av det som råkar finnas till hands. Ofta plåt eller brädbitar, men det är inte ovanligt att bygga innerväggar av exempelvis kartong. Det finns inte några gator annat än de som bildas av att marken ständigt trampas och körs på av de som bor där.

Det finns elektricitet draget även i de flesta informella bosättningar. Där är det möjligt för de boende att koppla in sig till en stolpe och sedan betala i förväg för elen. Detta är ett sätt att minska risken för bränder. Finns inte tillgång till el kommer människor istället att behöva elda för att laga mat eller värma vatten. Det finns ofta även vatten framdraget till olika punkter där det är möjligt för de boende att hämta vatten, men det är fortfarande mer än hälften av alla boende i informella bosättningar som saknar tillgång till vatten. Tillgång till toaletter finns men är även den begränsad. Det som finns att tillgå i de informella bosättningarna är så kallade bajamajor. De blir dock snabbt fulla och hanteringen kring dessa är allt annat än enkelt. Det gör att många människor helt enkelt har som enda val att uträtta sina behöv i det fria. Kvinnor är särskilt illa utsatta nattetid när det är långt till toaletterna och det dessutom är mörkt. Överfall är vanligt förekommande.

Även om arbetslösheten är mycket hög finns det många exempel på företagsamhet och entreprenörskap. Lite här och var finns små frisersalonger, bilverkstäder, biltvättar, enkla matserveringar och shebeens. En shebeen är en informell och enkel pub.

Det finns gott om djur i kåkstäderna och en del av dem vandrar tämligen fritt som dessa getter. De och en bristfällig hantering av sopor skapar stora svårigheter för de boende. Sjukdomar sprids lätt förutom att soporna dessutom drar till sig skadedjur som råttor.

Bostäderna är byggda mycket tätt vilket innebär att en brand snabbt sprider sig och riskerar att orsaka förödande konsekvenser. Bränder är också mycket vanligt förekommande trots försök att minska riskerna genom att förbättra tillgången till el.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de informella bosättningarna, nöden och fattigdomen inte är den enda bilden av kåkstäderna. Dels finns det många organisationer som arbetar i kåkstäderna just med att förbättra människors levnadsvillkor. Deras insatser är ovärderliga och gör livet för många människor lite bättre genom detta. Sen ser inte heller alla gator ut som den på bilden ovan.

Även detta är en gata i Langa. Här med fina hus, där gatorna inte är fyllda med sopor och där livet inte skiljer sig så mycket från livet i ett villaområde någon annanstans i världen. Bortsett från det faktum att två gator bort kan det finnas informella bosättningar och en vardag med helt andra förutsättningar. Det som blir svårt att hantera som besökare i Kapstaden är som jag ser det de stora skillnaderna. I kåkstäderna finns en stor fattigdom och misär men inte långt därifrån finns otroligt välbärgade bostadsområden och shoppingcenter med ett överflöd av lyx och rikedomar. Onekligen svårt att förstå hur ett land med så mycket tillgångar är så hårt drabbat av fattigdom.

Omstart och nystart

Att starta en ny blogg är alltid lite speciellt. Vad skall det där allra första inlägget egentligen handla om? Än mer speciellt bör det då vara att återuppliva en blogg som även jag nästan hade glömt bort. Den här bloggen kom till när jag skulle åka till Namibia som utbytesstudent en termin 2008. Under några månader skrev jag sporadiska inlägg när jag hade tillgång till internet vilket inte var så ofta. Mycket har hunnit hända med internetvanorna sedan dess. Den där våren 2008 kände jag mig inte särskilt stressad av att ha oregelbunden tillgång till internet. Det var alltså innan min smarta telefon och innan både Facebook och Instagram. Nu i höst tillbringade jag en månad på resa, först i Kapstaden i Sydafrika och sedan i Swakopmund i Namibia. Redan vid mellanlandningen i Dubai på vägen till Kapstaden kändes det fantastiskt att åter ha tillgång till wi-fi och det bara efter några timmars flygning.

Mina vistelser i södra Afrika har till stor del kommit att prägla mitt politiska engagemang. Den första resan gjorde jag redan för tio år sedan och den senaste kom jag hem från för drygt en månad sedan. Då för tio år sedan när jag för första gången besökte Namibia befann jag mig i en skarv i mitt politiska engagemang. Jag hade lämnat SSU och var då bara engagerad i Socialdemokraterna. Samtidigt kände jag inte längre någon riktigt glöd utan kände mig mest bara trött. Den där viljan att förändra världen som en gång fått mig politiskt engagerad ville inte riktigt infinna sig. Att då besöka Namibia och se hur människor där levde under helt andra förutsättningar än de vi har här i Sverige gjorde att jag åter kände hur viktigt det är att engagera sig politiskt och att förändring är möjligt. Det är en sak att läsa om de orättvisor som finns i världen och en helt annan att uppleva dem och se dem på nära håll.

Taffelberget sett från en informell bosättning i kåkstaden Langa i Kapstaden

I november i år fick jag förmånen att gå en utbildning i Kapstaden tillsammans med ABF under ett par veckor. Det kom att bli omtumlande veckor fyllda med intryck och insikter. En sådan är att efter tjugo års politiskt engagemang är mitt främsta mål fortfarande att förändra världen. Det är lätt att glömma bort det när en lägger stor del av sitt politiska engagemang till kommunpolitik med allt vad det innebär. Att ta beslut om att bygga nya förskolor, nivån på olika taxor eller hur äldreomsorgen skall organiseras inom kommunen. Fast även det är en del av att förändra världen eftersom de besluten kommer att påverka vardagen för invånarna i kommunen. Det handlar till stor del om att förvalta och fördela välfärd. Vi har den förmånen att leva i ett land där välfärden är tänkt att komma alla till del. Jag väljer att skriva tänkt eftersom det inte riktigt är så idag, särskilt inte efter åtta år av borgerligt styre då skattesänkningar för de med höga inkomster prioriterades framför gemensam välfärd för alla. Det är lätt att glömma bort att den välfärd vi har inte är en självklarhet. Just Sydafrika är även det ett rikt land som har goda möjligheter att tillgodose sina invånares behov. Istället förs en politik som inte väljer kollektivets bästa och som gör att människor fortsatt lever i en förnedrande fattigdom. Förnedrande på så vis att ett land väljer att behandla sina invånare så pass illa.

Jag i Namibia, fylld av energi och vilja att förändra världen

Jag har bloggat flitigt under drygt fem år på bloggen VisaLiza vilket är och har varit fantastiskt roligt. Min blogg ger mig otroligt mycket glädje och jag har lärt mig mycket genom den. Det är en blogg som avhandlar det mesta som jag tycker är viktigt i livet. Mycket av detta är politiskt eftersom det mesta i livet egentligen är politik. Däremot är det inte en politisk blogg och ska inte heller vara det, men jag är politiker och har många politiska saker att skriva om. Alltså väcktes tanken på en andra blogg och med det ett utrymme att skriva om alla de där andra sakerna som är viktiga i livet som feminism och socialism. Jag är Liza Kettil, jag är politiker och här kommer jag att tycka saker! Det här blir således en omstart av en mycket gammal blogg och en nystart för mig som bloggare.

Politik i det lilla

Under ganska lång tid var jag övertygad om att jag lämnat mitt partipolitiska engagemang bakom mig och var nöjd med att driva politik i det lilla. Som i somras när jag besökte Munkedals bibliotek och upptäckte att man där klassifierade genuslitteratur som KVINNOFRÅGAN!!!! Utropstecknen får däremot stå för mig. Vid mitt andra besök, när jag återigen letade efter intressant litteratur vid hyllan med denna missriktade benämning kände jag att det var dags att göra något, tänk om alla människor som passerade denna hylla skulle få för sig att jämställdhet var något enbart för kvinnor. Alltså påpekade jag för personalen att jag som kvinna inte kände mig bekväm med benämningen kvinnofrågan och kom med förslag till förändring som används på andra bibliotek. Personalen verkade mest tycka att jag var totalt förryckt (antagligen sommargäst) som hittat till deras bibliotek och menade att det inte var så enkelt att bara ändra. Varandes sådan som jag är har jag svårt att tro att saker verkligen är statiska och bortom all möjlighet till påverkan och gav mig därför in i en längre diskussion om genusstrukturer och jämställdhet. När jag lämnade biblioteket undrade jag om jag kanske gått för långt, men tänkte att även det lilla är viktigt att slåss för. Några veckor senare var det dags att lämna tillbaka de böcker jag lånat. Skulle även låna lite nya böcker och upptäckte då till min förtjusning att det nu fanns en helt ny kategori på biblioteket kallad genusfrågan.

Efter denna lilla seger kände jag mig nöjd i flera dagar och utan tvivel stärkt i min ansats att saker de gick att påverka även utan ett partipolitiskt engagemang. Nu är sommaren sedan länge slut och livet på landet i Hult har börjat finna sina former. Jag arbetar på hemtjänsten, försöker skriva på min magisteruppsats om namibisk politik, renoverar på mitt hus, sköter om alla djur jag släpat hem och trots att jag uppenbart inte har någon brist på sysselsättning känner jag en allt större frustration. Jag behöver mer, jag behöver kunna påverka ordentligt och på riktigt. Den enda framkomliga väg för detta som jag känner till är partipolitiskt engagemang. Även om det fortfarande var med viss tvekan åkte jag igår ner till folkets hus och gick på möte med socialdemokraterna i Munkedal.

På besök i den akademiska världen för en dag

Det är måndagsmorgon och jag sitter i biblioteket på Högskolan Väst i Trollhättan. Det är första gången som jag besöker den nya skolan och jag känner mig onekligen avundsjuk på de som går sina utbildningar nu. Nu känns det som om jag är på en riktig högskola även i lokalerna. Denna morgon skiljer sig mycket från det som numer är en normal morgon för mig. Vid den här tiden brukar jag börja bli klar med mina morgonbesök på hemtjänsten och snart kunna ge mig iväg för att dricka mitt morgonkaffe och äta lite gröt eller en smörgås. Att istället vara på högskolan känns som att besöka den som jag en gång för länge sedan var. Jag nästan smyger runt i korridorerna och är osäker på om jag fortfarande passar in. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta campus med den skola där jag gick senast. Här är allt nytt, fint och välfungerande vilket knappast skulle ha varit en korrekt beskrivning av Univesity of Namibia. Skillnaden dem emellan är också att min känsla av att kanske inte riktigt passa in på Högskolan Väst inte syns. För en betraktare är jag som vilken annan student som helst som passerar genom korridorerna. På UNAM kunde jag som en av runt tio vita studenter på universitetet knappas smyga obemärkt förbi.

Orsaken till mitt besök idag är att jag skall få handledning till min magister uppsats, även kallad mitt dåliga samvete. Jag hoppas att handledningen skall innebära att jag kan skaka av min känslan av att helt ha förlorat min förmåga att skriva och producera något som kan liknas vid en vetenskaplig text.

Tankar mitt i natten

Klockan är mitt i natten och jag är trots det vaken. Det är ganska mysigt att tassa runt i huset när resten av familjen sover och bara jag och hunden är vakna. Idag har jag haft enorm bortlängtan. Det bör nog kallas så eftersom motsatsen heter hemlängtan. Jag saknar Namibia och allt som jag lämnat kvar där. Känns som om jag skulle vilja dela på mig själv och leva varannan vecka här och varannan där. Troligen är det vetskapen att det dröjer innan jag kan komma tillbaka som gör att jag längtar tillbaka redan nu. Annars är det ganska skönt att vara hemma och lunka runt i mitt hus och i min trädgård. Förra veckan när vi var och handlade för första gången sedan jag kom hem blev jag onekligen chockad över matpriserna. På bara tre månader har de stigit tokmycket och man kan ju undra vart det tar vägen. Alla dessa små saker som ständigt förändras till det sämre får mig att känna att det är alldeles för långt kvar till nästa val. Tänkte förresten att jag åter skall börja ta mitt ansvar när det gäller politiken och vara en duktig socialdemokrat som är engagerad och aktiv i sin arbetarekommun. Har försökt nå Socialdemokraterna här i Munkedal nu i veckan, men det har inte varit helt enkelt. Den som ringer till den på hemsidan angivna telefonen möts av en telefonsvarare som är helt omöjlig att höra vad den säger. Nåja, tålamod är en dygd jag lärt mig i Namibia så tids nog får jag tag på dem.

Hemma igen

Nu har det redan gått en vecka sedan jag lämnade Namibia för att bege mig hemåt. Det är onekligen underbart att vara hemma och njuta av våren och solen. Vår trädgård är grön och fylld med vitsippor. Just nu ligger det dessutom en lurvig hund och sover under en av våra björkar. Den lurviga hunden är Adde som jag knappt känner igen eftersom han vuxit så medan jag varit borta. Det känns fortfarande lite konstigt att vara hemma, men det är nog en känsla som går över. Konstigt beror nog mest på att det är så annorlunda mot de liv jag levt de senaste månaderna.

Kvällen innan jag åkte hem åt Stina, Minna, Eerika, Kristine och jag middag på La Marmite. Det var mysigt även om det var lite strul med den vegetariska maten. Till slut var vi dock alla mätta och belåtna. Det kändes ledsamt att veta att när jag sa hej då till Kristine så var det för sista gången på mycket länge. Jag kommer att sakna henne oerhört mycket. Namibia borde ligga ungefär i Italien istället, då skulle allt vara så mycket enklare. I vilket fall så hade vi en trevlig kväll som Eerika och jag avslutade med en vända till Roof of Africa för att umgås med Alex och Trosten.

På onsdagsmorgonen var det då dags att packa mina sista saker och sedan ge sig av. Dagen började som en helt vanlig onsdag med frukost och lite lugn och ro. Istället för att gå till föreläsning satte jag mig däremot i en bil och åkte till flygplatsen. På flygplatsen gick allt smidigt och lätt och snart var jag på väg till Sydafrika. På flygplatsen i Jo'burg var det dock mörkt och rörigt. Man var drabbade av återkommande strömavbrott (med några minuters intervaller) vilket gjorde att väldigt lite fungerade som det skulle. Det gick exempelvis inte att betala med visakort vilket inte var bra med tanke på att jag var ordentligt hungrig. På grund av strulet på flygplatsen kom vi iväg en timme senare, vilket dock inte märktes framme i London märkligt nog. Resan visade sig även bli lite dramatisk när en kvinna på natten drabbades av svåra hjärtbesvär.

Efter ett snabbt byte i London var jag på väg till Sverige och kom fram utan några problem. Dessväre hade mitt bagage inte kommit fram och jag väntar ännu, nästan en vecka senare på att få mina väskor. På flygplatsen möttes jag av Raimo och barnen och det var verkligen underbart att få se dem igen.

China Town och inflyttnings/födelsedagsfest

På lördags förmiddagen åkte Stina, Minna, Eerika och jag till China Town som ligger i ett industriområde i Windhoek. Det var verkligen ett helt galet ställe. Jag har aldrig sett så mycket kitsch på en och samma plats förut. Utanför själva affärsområdet stod folk och sålde grillat kött. De använde kundvagnar som grill, vilket onekligen måste vara praktiskt det bara är att flytta affärerna om kunderna flyttar på sig. Även om det fanns galet mycket grejer så shoppade jag inte särskilt mycket. Det var mest kul att se hur det såg ut där. Jag kom dock därifrån med ett par skor och två nagellack allt till en summa av ungefär 25 kronor. Efter China Town åkte Eerika och jag till Sovieto Market (har inte koll på om det stavas så) i Katutura för att äta fat cake. Av namnet att döma skulle det vara något riktigt läskigt flottigt, men det visade sig vara munkar, kanske snarare krabelurer fast utan socker. Det var riktigt gott och jag hade lätt kunnat äta alldeles för många. Själva marknaden var även den en upplevelse. Överallt fanns små bås dit tjejer kom för att få sitt hår gjort. Tydligen kommer de dit tidig morgon och sitter sedan hela dagen.

Efter våra äventyr under dagen åkte vi hem och vilade lite innan det bar iväg igen. Eerika och jag var bjudna på inflyttnings/födelsedagsfest hos Alex och Trosten i deras nya hus. Det var en av de roligaste fester jag varit på sedan jag vet inte hur länge. All personal från the Roof var inbjuden samt lite blandade vänner till värdparet. Det blev onekligen en udda blandning mellan åldrar och kulturer som var mycket trevlig.

Pa sondagen var Eerika och jag ater pa the Roof (kanns nastan som om jag bor dar igen). Ett tyskt par hade en forestallning med marionettdockor som vi var och tittade pa dar. Maste saga att de var helt fantastiska. Barnen som var pa forestallningen gick helt upp i den och det var helt underbart hur de levde sig in i historien trots att de alla kunde Rodlovan.

Idag ar det mandag och det innebar att det imorgon ar min sista dag har. Jag skall ha middag med vanner och det kommer nog bli lite sorgligt samtidigt som jag verkligen langtar hem.

Sovieto market

Utbytesstudent i Sibirien?

Om bara några dagar är jag hemma i Sverige igen vilket onekligen känns lite märkligt. Det har hela tiden varit så långt kvar tills jag skall åka och nu plötsligt är det redan här. Jag känner mig faktiskt redo att åka hem även om jag inte har gjort allt jag hade hoppats på att göra den här gången. Fast Namibia finns ju alltid kvar och då är det ju bra att ha sparat lite till nästa gång. Den senaste veckan har vi här i huset funderat över var vi egentligen är utbytesstudenter. Var det i Afrika eller i själva verket i Sibirien? Temperaturen här är ovanligt låg för årstiden och nätterna är iskalla. På dagarna är det varmare än en svensk sommardag, men nätterna är inte roliga. Det känns som om jag skulle frysa även om jag tog på mig alla kläder jag äger. Vi testade en egen variant av öppen spis häromdagen när det blev för mycket. Nej vi eldade inte inomhus, vi satte på ugnen och öppnade luckan. Inte särskilt miljövänligt men för en stund blev vi varma(re).

I tisdags åkte Minna, Stina och jag in till stan och besökte ett hantverkscenter. Det låg i ett gammalt bryggeri på en tvärgata till Independence Avenue som är huvudgatan. Det som var särskilt roligt tycker jag var att det där gick att köpa från min kamrat Andrews produktion. Vi fikade även i det gamla bryggeriet och jag åt den godaste äppelkaka jag någonsin ätit tror jag. Vi fick alla gigantiska portioner till ett bra pris i en trevlig miljö så det finns verkligen inte något att klaga på.

I onsdags hade vi som vanligt föreläsning eftersom det var onsdag. För mig var det dessutom den sista föreläsningen, vilket kändes lite tråkigt. Kursen är väldigt intressant och jag hade gärna följt den till slutet. Vi diskuterade landfrågan och diskussionen kom att bli ganska het. För många är frågan känslosam och det märktes under diskussionerna. Som svensk kan frågan vara lite svår att förstå, tycker i alla fall jag. Att regeringen vill att fler jordbruk skall ägas av svarta är fullt förståeligt eftersom de utgör en majoritet av befolkningen. Systemet som finns för att se till att detta sker verkar dock både obegripligt och orättvist. Det verkar inte riktigt komma de till del som verkligen skulle behöva en gård att leva av. Efter föreläsningen åkte Eerika och jag en vända till Roof of Africa för att hälsa på Kristine. Det känns lite vemodigt varje gång jag säger hej då till henne nu eftersom jag vet att vi inte kommer att träffas så många gånger till innan jag åker hem. Efter besöket beslutade Eerika och jag oss för att ta en promenad. Under promenadens gång passerade vi restaurang efter restaurang och insåg till slut att vi var rejält hungriga. Alltså beslutade vi oss för att äta på restaurangen La Marmite. Linda och jag pratade i två månader om att vi skulle gå dit och äta men det blev aldrig av. Nu kan jag säga att vi verkligen missade något. De serverade traditionell afrikansk mat i en mysig miljö som inte var riktad till turister. Även om turister säkert hittar dit också så är det inte den huvudsakliga målgruppen vilket onekligen märktes på deras priser. Även för mig som vegetarian hade de bra alternativ och jag testade deras jordnötssmörs gryta. Kan låta läskigt, men den var helt fantastiskt god. Senare på kvällen hade vi samt Minna och Stina planerat att gå till El Cubano efter en drink på Roof of Africa. Vi kom dock aldrig längre än till the Roof eftersom en av våra finska kamrater ringde och berättade att det var dött på cuba. Istället kom de till oss och det blev en riktigt trevlig kväll. Trosten fyllde dessutom år och hade vänner på besök så det blev till slut ett ganska stort och udda sällskap som umgicks.

I torsdags var jag återigen parlamentet, men till skillnad från tidigare besök hade jag faktiskt intervjuer. Idag hade både DTA och CoD tid att träffa mig vilket onekligen gör mig lite lugnare när det gäller materialet till min uppsats. Jag hade visserligen inte räknat med att det skulle ta två och en halv månad att få ihop intervjuerna, men även den resan har varit en erfarenhet. Efter besöket i parlamentet tog jag en promenad på stan och passade på att köpa souvenirer. Jag brukar egentligen avsky att pruta men jag börjar lära mig hur det fungerar. Tror dock fortfarande att jag egentligen betalar alldeles för mycket för det jag köper men det känns trots allt okej.

På fredagen åkte jag ännu en gång till RDP för en intervju och denna gång var det verkligen en intervju. Partiets generalsekreterare pratade mycket och länge vilket är bra för då har jag mer material. Ser dock inte fram emot att transkribera intervjun med tanke på att det kommer att ta åtskilliga timmar i anspråk. För att fira att jag gjort alla mina intervjuer åt Eerika och jag lunch på Nandos och tog sedan en shoppingrunda på stan.