Politik i det lilla

Under ganska lång tid var jag övertygad om att jag lämnat mitt partipolitiska engagemang bakom mig och var nöjd med att driva politik i det lilla. Som i somras när jag besökte Munkedals bibliotek och upptäckte att man där klassifierade genuslitteratur som KVINNOFRÅGAN!!!! Utropstecknen får däremot stå för mig. Vid mitt andra besök, när jag återigen letade efter intressant litteratur vid hyllan med denna missriktade benämning kände jag att det var dags att göra något, tänk om alla människor som passerade denna hylla skulle få för sig att jämställdhet var något enbart för kvinnor. Alltså påpekade jag för personalen att jag som kvinna inte kände mig bekväm med benämningen kvinnofrågan och kom med förslag till förändring som används på andra bibliotek. Personalen verkade mest tycka att jag var totalt förryckt (antagligen sommargäst) som hittat till deras bibliotek och menade att det inte var så enkelt att bara ändra. Varandes sådan som jag är har jag svårt att tro att saker verkligen är statiska och bortom all möjlighet till påverkan och gav mig därför in i en längre diskussion om genusstrukturer och jämställdhet. När jag lämnade biblioteket undrade jag om jag kanske gått för långt, men tänkte att även det lilla är viktigt att slåss för. Några veckor senare var det dags att lämna tillbaka de böcker jag lånat. Skulle även låna lite nya böcker och upptäckte då till min förtjusning att det nu fanns en helt ny kategori på biblioteket kallad genusfrågan.

Efter denna lilla seger kände jag mig nöjd i flera dagar och utan tvivel stärkt i min ansats att saker de gick att påverka även utan ett partipolitiskt engagemang. Nu är sommaren sedan länge slut och livet på landet i Hult har börjat finna sina former. Jag arbetar på hemtjänsten, försöker skriva på min magisteruppsats om namibisk politik, renoverar på mitt hus, sköter om alla djur jag släpat hem och trots att jag uppenbart inte har någon brist på sysselsättning känner jag en allt större frustration. Jag behöver mer, jag behöver kunna påverka ordentligt och på riktigt. Den enda framkomliga väg för detta som jag känner till är partipolitiskt engagemang. Även om det fortfarande var med viss tvekan åkte jag igår ner till folkets hus och gick på möte med socialdemokraterna i Munkedal.

Tankar mitt i natten

Klockan är mitt i natten och jag är trots det vaken. Det är ganska mysigt att tassa runt i huset när resten av familjen sover och bara jag och hunden är vakna. Idag har jag haft enorm bortlängtan. Det bör nog kallas så eftersom motsatsen heter hemlängtan. Jag saknar Namibia och allt som jag lämnat kvar där. Känns som om jag skulle vilja dela på mig själv och leva varannan vecka här och varannan där. Troligen är det vetskapen att det dröjer innan jag kan komma tillbaka som gör att jag längtar tillbaka redan nu. Annars är det ganska skönt att vara hemma och lunka runt i mitt hus och i min trädgård. Förra veckan när vi var och handlade för första gången sedan jag kom hem blev jag onekligen chockad över matpriserna. På bara tre månader har de stigit tokmycket och man kan ju undra vart det tar vägen. Alla dessa små saker som ständigt förändras till det sämre får mig att känna att det är alldeles för långt kvar till nästa val. Tänkte förresten att jag åter skall börja ta mitt ansvar när det gäller politiken och vara en duktig socialdemokrat som är engagerad och aktiv i sin arbetarekommun. Har försökt nå Socialdemokraterna här i Munkedal nu i veckan, men det har inte varit helt enkelt. Den som ringer till den på hemsidan angivna telefonen möts av en telefonsvarare som är helt omöjlig att höra vad den säger. Nåja, tålamod är en dygd jag lärt mig i Namibia så tids nog får jag tag på dem.

Välutbildad eller överutbildad?

I våras såg jag äntligen slutpunkten för år av studier och bestämde mig för att det var dags att ge mig ut i världen utanför akademin. Jag kände mig väl rustad inför framtiden med en gedigen utbildning i bagaget och ett vikariat inom omsorgen för sommaren. Kul att pröva något annat ett tag tänkte jag och kände en övertygelse om att när höstvindarna väl börjat blåsa skulle jag ha fått jobb.

Nu blir det dock inte alltid som man själv tänkt sig. Sommaren kom aldrig riktigt till oss i år. Rättare sagt den kom ett kort tag, men beslutade sig för att inte stanna. Hösten den har däremot anlänt och jag är arbetslös. Sysslolös är jag dock inte särskilt inte som jag under sommaren sökt flera hundra jobb. Även om detta inte är tänkt som ett oj vad det är synd om mig inlägg så kan det trots allt vara värt att notera att självkänslan efter detta kanske inte är på topp. Trots utbildning och erfarenhet så kommer tvivlen på den egna förmågan. Visserligen skulle jag kunna vara fullt sysselsatt inom omsorgen, men det var ju inte riktigt tanken med mina studier även om omsorgen är både trevlig och intressant.

En kamrat som tagit sig en titt på mitt CV och personliga brev hävdar att problemet ligger på ett annat plan än den egna förmågan. Hon menar att jag istället för välutbildad uppfattas som överutbildad och att det i sin tur är något som skrämmer abetsgivare. För mig låter det märkligt eftersom jag ser de anställdas kunskap som en viktig tillgång i en organisation på samma sätt som kapital och kunder kan vara andra tillgångar. Att en person då besitter mycket kunskap borde enligt mig vara något mycket positivt. Istället menar min kamrat at det kan ses som utmanande och att en överutbildad person är ett riskfyllt kort att satsa på eftersom den troligen söker sig vidare till nya utmaningar.

Möjligen har min kamrat rätt i sina tankar och att det enda rätta är att mörka i sina ansökningar för att få bättre chanser. Fast jag tycker att det verkar ganska märkligt om det skulle vara så. Särskilt eftersom jag är stolt över den utbildning jag har och vad den står för. Dessutom känns det som att ett accepterande också till viss del innebär att ge alliansen rätt. De anser inte att Socialdemokraternas målsättning att alla skall ges möjlighet till utbildning är rätt. Själv ser jag utbildning som en rättighet och som en viktig utveckling. Den som inte vill läsa skall givetvis inte tvingas, men alla skall oavsett intresse ha möjligheten till högre utbildning. Alliansen anser sig stå för valfrihet samtidigt som de vill begränsa människors möjlighet till utbildning. På vilket sätt kan det vara firehet för individen undrar jag. Visserligen handlar inte mitt problem om min rättighet till utbildning eftersom jag befinner mig i andra ändan och faktiskt har akademisk examen. Att behöva gömma delar av den för att passa in och för att inte skrämma känns dock som en annan sida av samma mynt. Genom att mörka säger jag samtidigt att utbildningen egentligen inte är helt viktigt och det anser jag är ett missbruk av de skattepengar som bekostat den.