För några dagar sedan följde jag med min lillasyster och hennes sambo för att titta på hus. Det kändes onekligen lite märkligt att jag nu skulle vara med som moraliskt stöd och van husägare, det verkade plötsligt väldigt vuxet. Jag tycker att det var så nyss som min syster och jag spenderade all vår vakna tid med SSU eller skolan. Nu är vi vuxna båda två och hon skall köpa hus samtidigt som jag själv har hus, är gift och har barn. Alltså borde den där känslan av att vara vuxen infinna sig snart. Jag gör ju trots allt alla de saker som vuxna brukar göra. Möjligen bidrar det faktum att jag fortfarande inte har tagit klivet ut på arbetsmarknaden till att jag inte känner mig vuxen på riktigt, men jag är inte så säker på att det verkligen är så. Snarare tror jag att de flesta i min ålder (i alla fall de jag känner) går och väntar på att känslan av vuxenhet skall infinna sig. Då man är vuxen har man alla kloka svar, tar förståndiga beslut och finns som en trygg och stadig förälder för sina barn.
Möjligen är det så att vuxenhet är något imaginärt och att det istället handlar om osäkerhet. Som barn har nog de flesta känslan av att de vuxna är säkra och har koll. När man själv sedan blivit vuxen tror jag att det är den känslan vi söker efter när vi vill känna oss vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar