På tur till norr!

På torsdagsmorgonen begav Eerika och jag oss ut på äventyr. Eerika är en finsk utbytesstudent som bor på campus som jag nyligen lärt känna. Eerika skulle upp till norr och hälsa på en kamrat och jag beslöt mig för att följa med. Tidigt på morgonen åkte vi ut till Katutura för att få fatt på en buss som skulle upp till norr. Här fungerar det så att det finns en uppsamlingsplats dit resande kommer och sedan hoppar man helt enkelt på de minibussar som kommer dit. Det är så den lokala befolkningen färdas eftersom det är det billigaste sättet. Det är inte särskilt vanligt att vita åker med dessa bussar eftersom de som regel har en betydligt högre inkomst än den svarta befolkningen. Turister avråds dessutom från att använda dessa bussar. Orsaken till detta tror jag snarast beror på att det skulle innebära att turistföretagen fick mindre inkomster om turisterna i större utsträckning började nyttja den lokala befolkningens transport. Det som dock kan vara lite problematiskt är att minibussarna inte åker förrän de är helt fulla. Detta innebar att vi fick vänta i två timmar innan vi äntligen var på väg. Resan gick genom ett till stora delar öde, men mycket vackert landskap. Till skillnad från vägen till Swakopmunde var landet här grönt och frodigt. Efter sex timmars resa kom vi till staden Tsumeb som var vårt mål för dagen. Vi hade inte bokat någonstans att bo, men lyckades med en gång att hitta ett trevligt och mycket prisvärt hotell. Tsumeb är en gammal industristad och själva huvudgatan utgår från den gamla koppargruvan. Jag tyckte om staden, kanske främst för att det var en sömnig småstad med mycket lite trafik. På fredagen när Eerika fortsatte upp till Ondangwa valde jag att stanna kvar och njuta av lugnet och att få vara ensam ett tag.

På lördagsmorgonen tog jag en tidig buss med målet att komma till staden Rundu, precis vid gränsen till Angola. Tänkte det kunde vara trevligt att komma till Angola också även om jag bara skulle ha varit där någon timme eller så. Nu kom vi dock aldrig fram till Rundu eftersom bussen fick punktering, åkte av vägen och fastnade i leran. I en dryg timme fick alla passagerare hjälpa till att i ösregnet knuffa bussen ur leran. När detta väl var gjort visade det sig att reservdäcket var trasigt och att vi skulle få vänta på att någon kom med ett nytt däck. I två timmar satt jag blöt och frös i bussen och var allt annat än på gott humör. När det så stannade en buss som skulle till Windhoek hoppade jag gladeligen på och kände att det fick vara nog med äventyr för min del.

Minneshögtid i parlamentet

Som jag tidigare berättat har jag haft svårigheter att få intervjuer. Många har varit upptagna och några verkar inte riktigt ha velat prata med mig. Någon som dock gärna ställde upp för en intervju var Reinhard Kalla Gertze, parlamentariker för Congress of Democrats (socialdemokratiskt i stort sett). På kvällen samma dag som vi träffats avled han dock av en astmaattack. Astman var en svit efter de sex år han satt fängslad i SWAPOs fängelsehålor i Lumbango. Han var av SWAPO anklagad för att vara sydafrikans spion och detta var orsaken till hans fängslande. Gertze hade 1978 blivit medlem i SWAPO i exil och var tränad för att bidra till frihetsrörelsens väpnade kamp. 1995 var Gertze en av grundarna till organisationen Breaking the Wall of Silence vars mål är att återupprätta de som i likhet med honom var falskeligen anklagade och fängslade av SWAPO. Till skillnad från Sydafrika har inte Namibia haft någon sannings- och förlåtelsekommission utan man har istället valt att tiga om det som varit. Särskilt viktigt för SWAPO tycks det vara att inte låta sin frihetskamp fläckas av det faktum att de själva gjort grova övergrepp. 1999 var Gertze en av grundarna av partiet Congress of Democrats som han till sin död var en aktiv medlem i. Reinhard Kalla Gertze blev 48 år gammal och beskrivs av sina kamrater så väl som politiska motståndare som en orädd, kompetent och mycket drivande politiker. Han hade även ett internationellt intresse och samarbetade med de svenska socialdemokraterna.

Av Congress of Democrats blev jag inbjuden att närvara vid den minneshögtid som skulle hållas i parlamentsträdgården 19 mars. Jag hade förväntat mig några tal och att det skulle vara i stort sett bara politiker där. Nu visade det sig istället komma närmare 600 personer som ville hedra Gertzes gärning. När jag kom till parlamentet och gav mitt namn fick jag veta att jag var en diplomat gäst. Själv såg jag mig som en student som skulle intervjua Gertze, men arrangörerna såg mig som en representant för socialdemokraterna i Sverige. Det kändes lite märkligt att jag gavs en plats bland de främsta raderna tillsammans med riktiga diplomater och höjdare. Minneshögtiden var vacker och namibias justitieminister ansvarade för själva arrangemanget. Genom de tal som hölls var det tydligt att Gertze var högt respekterad av sina egna så väl som av sina politiska motståndare. Många refererade till honom som en stark ledare och en sann frihetskämpe. Det jag tyckte om var att en av medlemmarna från Breaking the Wall of Silence inte bara pratade om Gertzes många lyckade politiska projekt. Hon pratade även om det faktum att fångarna från Lumbango ännu inte fått upprättelse och hon vädjade till parlamentet och regering att avsluta denna kamp för Gertze så väl som alla andra drabbade.

När själva minneshögtiden var över öppnades kistan så att alla närvarande kunde passera Gertze och ta ett sista farväl. Jag har visserligen varit på många begravningar, men jag har aldrig varit med om en öppen kista förut. Jag tror faktiskt inte alls att det förekommer i Sverige. Förutom detta så hade jag aldrig sett en död människa förut vilket gjorde att jag gruvade mig lite inför min tur att passera kistan. Eftersom han var balsamerad såg han inte riktigt ut som en människa längre utan snarare som en vaxdocka. Jag föredrar helt klart att minnas människor som de var i livet och inte som en vaxkopia av det som en gång var en levande människa.

Skönhetstävling

Eftersom jag inte haft någon möjlighet att skriva på ett tag blir det delvis lite gamla nyheter, men likväl intressant hoppas jag. 15 mars var Minna, Stina och jag på en skönhetstävling som arrangerades av namibias tekniska universitet. Vi var ditbjudna av vår kamrat Hilma vars syster var en av arrangörerna. Eftersom jag aldrig tidigare varit på någon skönhetstävling visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta. Det var dock ungefär som en fröken Sverige tävling bortsett från att det här även var manliga deltagare. Mellan de olika momenten stod olika lokala grupper för underhållningen. Hip hop är inte riktigt min stil, men jag måste erkänna att namibisk hip hop är något annat än den amerikanska som jag mer är van vid att höra. Ett viktigt inslag för de här grupperna är dansen och killarna kan verkligen dansa. Jag har filmat lite för att kunna visa vilket grymt fotarbete de har. Själva skönhetstävlingen var ganska tråkig, jag tycker inte om konceptet att tävla i skönhet. Momentet där deltagarna visade upp sina traditionella kläder var intressant även om övriga publiken mest uppskattade badkläderna. En tjej visade halva rumpan till den manliga publikens stora förtjusning.

Traff for internationella studenter

Igar bjods vi in pa en traff for alla internationella studenter pa UNAM samt deras egna studenter som varit ivag. Inbjudningarna var det visserligen lite si och sa med vi visste om det for att Stina och Minna haft ett arende till den ansvariges kontor nagra dagar innan. Alltsa ar det mycket mojligt att det saknades studenter. De som var dar var tre studenter fran Sverige (vi) samt fyra finskor. Vi fick hora lite tal fran olika viktiga manniskor och sedan fick studenterna dela med sig av sina erfarenheter som utbytesstudenter. Det hela var trevligt och det var kul att traffa lite andra studenter. Traffen avslutades med en gemensam lunch som kom att bli ganska komisk. Vi var fyra vegetarianer och det var bara jag av dessa som at fisk. Man hade namligen raknat med att alla vegetarianer at fisk. Forst forsokte de ge fisk till de andra vegetarianerna och nar de sa att de inte at varken fisk eller nagot annat kott drojde det lange innan det kom nagon ny mat till dem. Nar maten val kom sa var det kyckling. Killen fran koket sag mycket forvirrad ut nar de papekade att de inte at det heller. Efter en tur ut i koket kom tallrikarna ut igen, men denna gang utan kyckling.

Ikvall skall vi pa en skonhetstavling har i Windhoek! Jag ar inte riktigt saker pa vad det kommer att innebara men forhoppningsvis blir det roligt.

Regn i Namibia

Det har i stort sett regnat varje dag sedan jag kom till Namibia. Det ar inte som hemma att det ar gratt, trist duggregn som ibland vaxlas med lite haftigare regn. Nar det regnar har da oser det verkligen ner. Ibland gar det inte ens att ga ut for att regnet ar sa haftigt. Att det regnar ar riktigt takigt eftersom det ganska radikalt begransar mina mojligheter. Att klaga skulle jag dock inte fa for mig att gora. Ok jag smagnaller givetvis, men har i Windhoek ar regnet i stort sett bara besvarande. Norra Namibia har dock deklarerats som katastrofomrade pga oversvamningarna som regnen orsakat dar. De senaste dagarna har man dessutom kunnat bekrafta att kolera har brutit ut i omradet. Samtidigt fortsatter regnen och an mer regn komma skall.

Mörka moln över UNAM

Maggies förlovningsfest!

Igår var Stina, Minna och jag i Katutura på Maggies förlovningsfest. Dagen började tidigt eftersom vi skulle träffa Maggie inne i stan redan klockan 10. Detta flyttades sedan fram till klockan 11 varpå vi kände oss mindre stressade och kunde klä och sminka oss i lugn och ro. På väg in till stan fick vi besked om att hon skulle bli försenad eftersom det tog längre tid än beräknat att ordna hennes hår. Då passade vi på att äta lite på caféet Mug & Bean vilket visade sig vara mycket klokt eftersom det tog många timmar tills vi fick mat igen.

Till slut var Maggie klar och tillsammans med henne och den blivande fästmannen Jani åkte vi sedan ut till Katutura. Vi parkerade framför ett litet hus med bar jord och grus istället för trädgård. Att kunna ha en trädgård här kräver en hög inkomst eftersom det i stort sett behövs en heltidsanställd trädgårdsmästare för att något skall överleva i detta varma ökenland. Huset ägdes förresten av Maggies moster och hennes man och förutom dem bor också hennes fyra kusiner där. Sedan hennes föräldrar gick bort har det också varit hennes hem. När vi kom fram visade sig att festligheterna inte skulle börja förrän senare på eftermiddagen vilket gav oss tid till en promenad i området. Huvudvägarna var asfalterade medan de mindre tvärgatorna var av jord och grus. Med jämna mellanrum längs gatorna kom små pubar som kallas för shebben. Det finns tydligen mängder av dem i Katutura och de skall vara populära. Lokalbefolkningen här åker inte in till stan när de behöver något utan man lever i stort sett hela sitt liv i områden eftersom allt finns nära intill.

Efter promenaden inleddes den stora väntan. Vi satt i vardagsrummet och pratade med varandra och drack vatten medan alla släktingar for omkring för att ordna allt tills gästerna kom. Vi erbjöd oss att hjälpa till, men även om de tackat ja till vår hjälp hade det nog inte funnits så mycket för oss att göra eftersom där redan var fullt av folk. Man hade rest ett partytält på bakgården och i ena ändan dukades ett honnörsbord där Maggie och Jani skulle sitta. Resten av tältet fylldes av stolar så att gästerna skulle kunna sitta. Med tanke på att där var minst 100 gäster så räckte stolarna långtifrån till alla utan det blev istället de äldre som gavs möjlighet att sitta. Allra längst fram hade man dock ordnat så att vi skulle sitta, vilket kändes lite dumt när där var många äldre som stod upp. Jag tror dock att det hade varit oartigt av oss att inte ta platserna i anspråk. Allt vi gjorde under festen blev väldigt stort. Jag kan inte riktigt förklara det med andra ord än att det blev stort. Det var tydligt att det inte hörde till vanligheterna med vita gäster och jag tror att några av de mindre barnen aldrig hade sett någon vit förut. I vilket fall var jag tacksam över våra platser eftersom det innebar att vi kunde ta bra fotografier samt filma utan problem. Själva ceremonin tog ganska lång tid och de hölls många tal. Dessvärre kunde vi inte förstå talen eftersom man pratade damara nama men det var ändå väldigt trevlig och mycket spännande. Maggies morbror fungerade under ceremonin som hennes pappa och var vänlig nog att ibland komma med förklaringar på engelska. När han själv skulle hålla tal till de förlovade valde han att prata lite kort och ville sedan att Maggies vän skulle komma upp. Jag var inte alls beredd på att säga något, men Stina och Minna hävdar att det blev fint.

Efter att talen var slut och Jani gett Maggie ringen var det dags för mat. Den började delas ut innan ceremonin var slut och alla satt med sina tallrikar i knäet och åt. Det var spännande att få pröva på hemlagad mat eftersom jag inte gjort det tidigare, riktigt gott var det också. Efter allt var klart sattes de på musik och många av gästerna lämnade festen. De lite äldre gästerna satt kvar under tältet och pratade medan ungdomarna dansade och festade på framsidan. Alla var på gott humör och stämningen var helt fantastisk. Under lång tid satt vi och pratade och tittade på dem som dansade. Till och med de riktigt små barnen hade koll på stegen och hade mer rytm i kroppen än vad jag någonsin kommer att få. Efter många påtryckningar kom vi också upp och började dansa vilket möttes av jubel och förtjusning. Även om vi hade fantastisk roligt så begav vi oss hemåt vid kvart i elva eftersom det varit en lång dag. Jani var inte helt bekväm med att vi ringt efter en taxi utan ville egentligen ha kört oss hem så de skulle veta att vi kom fram säkert. Det är dock ganska långt till UNAM och vi hade en chaufför som vi kände oss säkra med. Det kändes som om vi inte riktigt ville att Jani skulle behöva lämna sin egen fest bara för att köra oss. Det var en riktigt rolig dag, helt olik något annat jag har varit med om och jag känner mig tacksam över att ha varit där. Materiellt fanns det inte särskilt mycket, men socialt fanns det desto mer.

Förvirrande politik

När jag följer TV-nyheterna på kvällen får jag en känsla av att Namibia kanske inte är så stabilt och lugnt som jag upplever det. Mycket handlar nu om valet som kommer att hållas nästa år och den statliga kanalen känns mest som en propagandamaskin för regeringspartiet SWAPO. Häromdagen sändes ett inslag från ett SWAPO-möte i södra Namibia och inslaget fick säkert femton minuter. Presidenten höll tal och berättade att det bara var SWAPO som hade erfarenheten av att styra och ta hand om landet. Oppositionen kunde inte något och skulle därför inte kunna ta hand om landet. I sitt tal manade också Hifikepunye Pohamba till lugn i valrörelsen. Han uppmanade oppositionen att inte ta till våld och fortsatte sedan med att säga åt de egna partimedlemmarna att hålla sig lugna. Måhända är man uppskrämd efter det som hände i samband med valet i Kenya eller så pågår det något under ytan som jag ännu inte sett och inte heller förstår. Vad jag vet är att oppositionen är hårt ansatt från regeringspartiet och att många som kanske skulle vilja vara något annat än SWAPO inte vågar. Regeringspartiet fick 75.83% av rösterna i valet 2004 och det känns inte helt hälsosamt. Visserligen drömmer jag som socialdemokrat om tider med egen majoritet eftersom det underlättar styrandet. Samtidigt vet jag att oppositionen har en viktig roll att fylla i en vital demokrati och skulle inte önska den sortens valresultat som SWAPO fått. Jag tror att det kan vara farligt för ett parti att stå helt ohotat och aldrig behöva känna att man kanske kommer att förlora nästa val. Att förlora är så klart inte roligt (jag skulle hellre styra än vara i opposition) samtidigt tror jag att det är en viktig process för ett parti att känna av att om man skall vinna folkets röster då måste man också kämpa.

Än så länge har jag inte intervjuat något av oppositionspartierna, men det kommer framöver. Det skall bli mycket intressant att få ta del av deras upplevelser av att vara i opposition. Det här med intervjuer är förövrigt en historia för sig. Min första informant hade jag avtalat en timme med, men när jag kom det visade hon sig bara ha tid i 20 minuter. En annan dag åkte jag för att intervjua en kvinna som jobbar för National Society for Human rights och fick snällt åka hem igen eftersom hon inte var på kontoret. Tilläggas bör att det tog mig 45 minuter att hitta till deras kontor. Jag hamnade först på helt fel sida av stan och var därför några minuter sen till den avtalade tiden. Min tredje intervju gick desto bättre även om den innebär att jag känner mig än mer förvirrad när det gäller namibisk politik.

Lite nyheter fran livet i soder!

Antligen verkar det som om askovadren har gett med sig. Ikvall har vi varken regn eller aska (so far) vilket kanns riktigt skont. Vi har faktiskt fatt se lite sol pa dagarna nu vilket kanns som lite omvaxling.Imorgon skall Minna, Stina och jag ut och shoppa forlovningspresent till Maggie. Pa lordag skall vi till henne pa forlovningsfest och det kommer tydligen att bli nagot sarskilt. Maggie ar damara och i deras traditionen borjar forlovningsfesten tidigt pa morgenen och haller pa helda dagen och in pa kvallen. Hennes pojkvans familj maste komme till hennes familj och forhandla om Maggie. Nu mer ar det inte nagon riktig forhandling, men forr i tiden var det tydligen dodligt allvar. Det skall bli riktigt spannande att fa vara med om nagot som ar olikt de man sjalv kanner till.

Blixtar och dunder!

I förra veckan byttes datorerna på UNAM ut till tunna klienter samt fina plattskärmar. Alla var givetvis mycket glada över detta eftersom datorerna varit allt annat än bra tidigare. Tyvärr fungerade inte den nya tekniken och endast enstaka datorer klarar att alls gå ut på nätet. För min del spelar det inte så stor roll, jag har trots allt råd att åka in till stan och gå på Internetcafé. För studenterna här har det dock rejält stor betydelse och påverkar deras möjligheter till influenser från övriga världen. För den som inte har sattelit finns det nämligen bara två kanaler att tillgå, en amerikansk kristen kanal samt den inhemska kanalen NBC. När det gäller kulturutbyte är ingen av dessa särskilt bra.

Det ar onekligen inte sarskilt trakigt att vara i Namibia. Det har regnat och askat mycket och harom dagen kom askan allt narmre vart hus. Plotsligt nar vi satt i vardagsrummet slog askan ner i vart hus!!!! Strommen gick samtidigt pa hela campus och vi var alla tre ganska uppskramda efterat. Huset och vi mar dock bra forutom lite skramselhicka. I ovrigt fungerar huset bra och ar trevligt att bo i. Vi har till och med ett (eller flera) husdjur, namligen odlor. Minna foreslog att den heter Stefan.

Vi har forresten haft var forsta forelasning i sociologi. Det var dock bara information och det borjar pa riktigt forst om tva veckor. Det som ar lite markligt ar att i var klass pa ca 20 ar vi 5 svenskar och 2 finskor! Trots att det har kannts frustrerande att det drojt sa lange sa tror jag att det kommer att bli riktigt bra.

Imorse var det forresten riktigt kallt nar jag vaknade! Hade sparkat av mig tacket och vaknade av att jag fros. Det ar forsta gangen det har hant har.

I ovrigt kan jag tala om att jag har grym hemlangtan! Vill ha fler nyheter fran hemma! Becka, Anna, Fia och Linda jag saknar era mail och kommentarer!