Förvirrande politik

När jag följer TV-nyheterna på kvällen får jag en känsla av att Namibia kanske inte är så stabilt och lugnt som jag upplever det. Mycket handlar nu om valet som kommer att hållas nästa år och den statliga kanalen känns mest som en propagandamaskin för regeringspartiet SWAPO. Häromdagen sändes ett inslag från ett SWAPO-möte i södra Namibia och inslaget fick säkert femton minuter. Presidenten höll tal och berättade att det bara var SWAPO som hade erfarenheten av att styra och ta hand om landet. Oppositionen kunde inte något och skulle därför inte kunna ta hand om landet. I sitt tal manade också Hifikepunye Pohamba till lugn i valrörelsen. Han uppmanade oppositionen att inte ta till våld och fortsatte sedan med att säga åt de egna partimedlemmarna att hålla sig lugna. Måhända är man uppskrämd efter det som hände i samband med valet i Kenya eller så pågår det något under ytan som jag ännu inte sett och inte heller förstår. Vad jag vet är att oppositionen är hårt ansatt från regeringspartiet och att många som kanske skulle vilja vara något annat än SWAPO inte vågar. Regeringspartiet fick 75.83% av rösterna i valet 2004 och det känns inte helt hälsosamt. Visserligen drömmer jag som socialdemokrat om tider med egen majoritet eftersom det underlättar styrandet. Samtidigt vet jag att oppositionen har en viktig roll att fylla i en vital demokrati och skulle inte önska den sortens valresultat som SWAPO fått. Jag tror att det kan vara farligt för ett parti att stå helt ohotat och aldrig behöva känna att man kanske kommer att förlora nästa val. Att förlora är så klart inte roligt (jag skulle hellre styra än vara i opposition) samtidigt tror jag att det är en viktig process för ett parti att känna av att om man skall vinna folkets röster då måste man också kämpa.

Än så länge har jag inte intervjuat något av oppositionspartierna, men det kommer framöver. Det skall bli mycket intressant att få ta del av deras upplevelser av att vara i opposition. Det här med intervjuer är förövrigt en historia för sig. Min första informant hade jag avtalat en timme med, men när jag kom det visade hon sig bara ha tid i 20 minuter. En annan dag åkte jag för att intervjua en kvinna som jobbar för National Society for Human rights och fick snällt åka hem igen eftersom hon inte var på kontoret. Tilläggas bör att det tog mig 45 minuter att hitta till deras kontor. Jag hamnade först på helt fel sida av stan och var därför några minuter sen till den avtalade tiden. Min tredje intervju gick desto bättre även om den innebär att jag känner mig än mer förvirrad när det gäller namibisk politik.