På tur till norr!

På torsdagsmorgonen begav Eerika och jag oss ut på äventyr. Eerika är en finsk utbytesstudent som bor på campus som jag nyligen lärt känna. Eerika skulle upp till norr och hälsa på en kamrat och jag beslöt mig för att följa med. Tidigt på morgonen åkte vi ut till Katutura för att få fatt på en buss som skulle upp till norr. Här fungerar det så att det finns en uppsamlingsplats dit resande kommer och sedan hoppar man helt enkelt på de minibussar som kommer dit. Det är så den lokala befolkningen färdas eftersom det är det billigaste sättet. Det är inte särskilt vanligt att vita åker med dessa bussar eftersom de som regel har en betydligt högre inkomst än den svarta befolkningen. Turister avråds dessutom från att använda dessa bussar. Orsaken till detta tror jag snarast beror på att det skulle innebära att turistföretagen fick mindre inkomster om turisterna i större utsträckning började nyttja den lokala befolkningens transport. Det som dock kan vara lite problematiskt är att minibussarna inte åker förrän de är helt fulla. Detta innebar att vi fick vänta i två timmar innan vi äntligen var på väg. Resan gick genom ett till stora delar öde, men mycket vackert landskap. Till skillnad från vägen till Swakopmunde var landet här grönt och frodigt. Efter sex timmars resa kom vi till staden Tsumeb som var vårt mål för dagen. Vi hade inte bokat någonstans att bo, men lyckades med en gång att hitta ett trevligt och mycket prisvärt hotell. Tsumeb är en gammal industristad och själva huvudgatan utgår från den gamla koppargruvan. Jag tyckte om staden, kanske främst för att det var en sömnig småstad med mycket lite trafik. På fredagen när Eerika fortsatte upp till Ondangwa valde jag att stanna kvar och njuta av lugnet och att få vara ensam ett tag.

På lördagsmorgonen tog jag en tidig buss med målet att komma till staden Rundu, precis vid gränsen till Angola. Tänkte det kunde vara trevligt att komma till Angola också även om jag bara skulle ha varit där någon timme eller så. Nu kom vi dock aldrig fram till Rundu eftersom bussen fick punktering, åkte av vägen och fastnade i leran. I en dryg timme fick alla passagerare hjälpa till att i ösregnet knuffa bussen ur leran. När detta väl var gjort visade det sig att reservdäcket var trasigt och att vi skulle få vänta på att någon kom med ett nytt däck. I två timmar satt jag blöt och frös i bussen och var allt annat än på gott humör. När det så stannade en buss som skulle till Windhoek hoppade jag gladeligen på och kände att det fick vara nog med äventyr för min del.