Fattigdom som turistattraktion

Sydafrika är ett vacker land som lockar många turister. Att turistmål som Taffelberget eller Godahoppsudden lockar besökare är inte särskilt märkligt. Att guidade turer i kåkstäderna även de lockar kan vara svårare att ta in. I Kapstaden finns flera företag som erbjuder just sådana turer, så kallade townships tours. Dessa utlovar att du som besökare skall få en genuin upplevelse av hur människor lever i kåkstäderna, uppleva kultur, se skolor samt bostäder. Detta är som jag ser det inte helt enkelt att förhålla sig till. Å enda sidan tycker jag att det i grunden är något positivt att människor får se och uppleva fattigdom. Att se hur andra människor lever sina liv skapar förståelse och förhoppningsvis en vilja att engagera sig för förändring.  Samtidigt är det något märkligt att som turist komma till en kåkstad och vandra runt tillsammans med en guide som öppnar dörrar till och med till människors bostäder.

Khayelitsha

Kapstaden består av många kåkstäder där den största och snabbast växande av dem är Khayelitsha. Där bor över en miljon människor och hälften av befolkningen är under 19 år. Arbetslösheten ligger på runt 70 procent och där finns stor social misär och fattigdom. Exakt hur många människor som faktiskt bor i Khayelitsha är svårt att veta eftersom kåkstaden till stor del består av informella bosättningar. Det vill säga hem som människor har byggt på egen hand med material som fanns tillgängliga och på en plats som var tom. Den äldsta av Kapstadens kåkstäder är Langa som grundades redan 1923. Även här finns samma struktur av formella och informella bosättningar blandat. Ibland är det svårt att se vad som är vad med tanke på skicket på husen.

Köket i ett hostel i Langa

En vanlig form av boende i Langa är ett hostel. Gemensamhetsutrymmen så som kök och toalett delas. Rummen är mycket små men trots det bor där ofta hela familjer. Möjligheten till någon form av privatsfär är i stort sett obefintlig.

I det här köket i ett hostel i Langa brukar de boende nattetid lägga en madrass på bordet för barn att sova på. Allt för att skapa utrymme för fler att få plats.

Gården till flera hostel

Bostäderna är slitna och överbefolkade och här är lätt att känna både vemod och hopplöshet. Då skall en även komma ihåg att detta är en del av de formella bosättningarna. Det vill säga det här är inte det värsta! Här finns trots allt el, rinnande vatten och tillgång till både toalett och dusch.

Skolbyggnad i Langa

Under den township tour jag deltog i tillsammans med övriga deltagare på ABFs Youth Global Awarness Programme (YGAP) fick vi besöka en skola i Langa. Skolan är gratis för barnen vilket gör att alla skall ha möjlighet att få en utbildning. Däremot är skolornas resurser begränsade. Det är inte heller alla barn som går i skolan trots möjligheten.

Lokalerna är små och trånga och skolgården likaså. Skolan skiljer sig mycket mot en svensk grundskola vad gäller resurser och möjligheter.

Det som blir slående är att det är tydligt att barnen är vana vid besökande turistgrupper. Barnen sjunger och dansar för oss och har ett tydligt förutbestämt program de spelar upp. Att skolan behöver extra inkomster är inte svårt att förstå. Samtidigt väcker besöket motstridiga känslor. Hur skulle det kännas om det här var mina barns skola? Om de som en del av sin skolgång varje dag var tvungna att sjunga och dansa för främmande turister som kommer och tittar på deras skola?

Skolgården är omgärdad av höga staket med taggtråd vilket gör att det är svårt att känna att det här är en bra miljö för barn att vistas i. Samtidigt är skolgång en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta sig ur fattigdom och utanförskap!

De informella bosättningarna är något helt annat än de formella. Här är bostäderna verkligen byggda av det som råkar finnas till hands. Ofta plåt eller brädbitar, men det är inte ovanligt att bygga innerväggar av exempelvis kartong. Det finns inte några gator annat än de som bildas av att marken ständigt trampas och körs på av de som bor där.

Det finns elektricitet draget även i de flesta informella bosättningar. Där är det möjligt för de boende att koppla in sig till en stolpe och sedan betala i förväg för elen. Detta är ett sätt att minska risken för bränder. Finns inte tillgång till el kommer människor istället att behöva elda för att laga mat eller värma vatten. Det finns ofta även vatten framdraget till olika punkter där det är möjligt för de boende att hämta vatten, men det är fortfarande mer än hälften av alla boende i informella bosättningar som saknar tillgång till vatten. Tillgång till toaletter finns men är även den begränsad. Det som finns att tillgå i de informella bosättningarna är så kallade bajamajor. De blir dock snabbt fulla och hanteringen kring dessa är allt annat än enkelt. Det gör att många människor helt enkelt har som enda val att uträtta sina behöv i det fria. Kvinnor är särskilt illa utsatta nattetid när det är långt till toaletterna och det dessutom är mörkt. Överfall är vanligt förekommande.

Även om arbetslösheten är mycket hög finns det många exempel på företagsamhet och entreprenörskap. Lite här och var finns små frisersalonger, bilverkstäder, biltvättar, enkla matserveringar och shebeens. En shebeen är en informell och enkel pub.

Det finns gott om djur i kåkstäderna och en del av dem vandrar tämligen fritt som dessa getter. De och en bristfällig hantering av sopor skapar stora svårigheter för de boende. Sjukdomar sprids lätt förutom att soporna dessutom drar till sig skadedjur som råttor.

Bostäderna är byggda mycket tätt vilket innebär att en brand snabbt sprider sig och riskerar att orsaka förödande konsekvenser. Bränder är också mycket vanligt förekommande trots försök att minska riskerna genom att förbättra tillgången till el.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de informella bosättningarna, nöden och fattigdomen inte är den enda bilden av kåkstäderna. Dels finns det många organisationer som arbetar i kåkstäderna just med att förbättra människors levnadsvillkor. Deras insatser är ovärderliga och gör livet för många människor lite bättre genom detta. Sen ser inte heller alla gator ut som den på bilden ovan.

Även detta är en gata i Langa. Här med fina hus, där gatorna inte är fyllda med sopor och där livet inte skiljer sig så mycket från livet i ett villaområde någon annanstans i världen. Bortsett från det faktum att två gator bort kan det finnas informella bosättningar och en vardag med helt andra förutsättningar. Det som blir svårt att hantera som besökare i Kapstaden är som jag ser det de stora skillnaderna. I kåkstäderna finns en stor fattigdom och misär men inte långt därifrån finns otroligt välbärgade bostadsområden och shoppingcenter med ett överflöd av lyx och rikedomar. Onekligen svårt att förstå hur ett land med så mycket tillgångar är så hårt drabbat av fattigdom.

Omstart och nystart

Att starta en ny blogg är alltid lite speciellt. Vad skall det där allra första inlägget egentligen handla om? Än mer speciellt bör det då vara att återuppliva en blogg som även jag nästan hade glömt bort. Den här bloggen kom till när jag skulle åka till Namibia som utbytesstudent en termin 2008. Under några månader skrev jag sporadiska inlägg när jag hade tillgång till internet vilket inte var så ofta. Mycket har hunnit hända med internetvanorna sedan dess. Den där våren 2008 kände jag mig inte särskilt stressad av att ha oregelbunden tillgång till internet. Det var alltså innan min smarta telefon och innan både Facebook och Instagram. Nu i höst tillbringade jag en månad på resa, först i Kapstaden i Sydafrika och sedan i Swakopmund i Namibia. Redan vid mellanlandningen i Dubai på vägen till Kapstaden kändes det fantastiskt att åter ha tillgång till wi-fi och det bara efter några timmars flygning.

Mina vistelser i södra Afrika har till stor del kommit att prägla mitt politiska engagemang. Den första resan gjorde jag redan för tio år sedan och den senaste kom jag hem från för drygt en månad sedan. Då för tio år sedan när jag för första gången besökte Namibia befann jag mig i en skarv i mitt politiska engagemang. Jag hade lämnat SSU och var då bara engagerad i Socialdemokraterna. Samtidigt kände jag inte längre någon riktigt glöd utan kände mig mest bara trött. Den där viljan att förändra världen som en gång fått mig politiskt engagerad ville inte riktigt infinna sig. Att då besöka Namibia och se hur människor där levde under helt andra förutsättningar än de vi har här i Sverige gjorde att jag åter kände hur viktigt det är att engagera sig politiskt och att förändring är möjligt. Det är en sak att läsa om de orättvisor som finns i världen och en helt annan att uppleva dem och se dem på nära håll.

Taffelberget sett från en informell bosättning i kåkstaden Langa i Kapstaden

I november i år fick jag förmånen att gå en utbildning i Kapstaden tillsammans med ABF under ett par veckor. Det kom att bli omtumlande veckor fyllda med intryck och insikter. En sådan är att efter tjugo års politiskt engagemang är mitt främsta mål fortfarande att förändra världen. Det är lätt att glömma bort det när en lägger stor del av sitt politiska engagemang till kommunpolitik med allt vad det innebär. Att ta beslut om att bygga nya förskolor, nivån på olika taxor eller hur äldreomsorgen skall organiseras inom kommunen. Fast även det är en del av att förändra världen eftersom de besluten kommer att påverka vardagen för invånarna i kommunen. Det handlar till stor del om att förvalta och fördela välfärd. Vi har den förmånen att leva i ett land där välfärden är tänkt att komma alla till del. Jag väljer att skriva tänkt eftersom det inte riktigt är så idag, särskilt inte efter åtta år av borgerligt styre då skattesänkningar för de med höga inkomster prioriterades framför gemensam välfärd för alla. Det är lätt att glömma bort att den välfärd vi har inte är en självklarhet. Just Sydafrika är även det ett rikt land som har goda möjligheter att tillgodose sina invånares behov. Istället förs en politik som inte väljer kollektivets bästa och som gör att människor fortsatt lever i en förnedrande fattigdom. Förnedrande på så vis att ett land väljer att behandla sina invånare så pass illa.

Jag i Namibia, fylld av energi och vilja att förändra världen

Jag har bloggat flitigt under drygt fem år på bloggen VisaLiza vilket är och har varit fantastiskt roligt. Min blogg ger mig otroligt mycket glädje och jag har lärt mig mycket genom den. Det är en blogg som avhandlar det mesta som jag tycker är viktigt i livet. Mycket av detta är politiskt eftersom det mesta i livet egentligen är politik. Däremot är det inte en politisk blogg och ska inte heller vara det, men jag är politiker och har många politiska saker att skriva om. Alltså väcktes tanken på en andra blogg och med det ett utrymme att skriva om alla de där andra sakerna som är viktiga i livet som feminism och socialism. Jag är Liza Kettil, jag är politiker och här kommer jag att tycka saker! Det här blir således en omstart av en mycket gammal blogg och en nystart för mig som bloggare.

Politik i det lilla

Under ganska lång tid var jag övertygad om att jag lämnat mitt partipolitiska engagemang bakom mig och var nöjd med att driva politik i det lilla. Som i somras när jag besökte Munkedals bibliotek och upptäckte att man där klassifierade genuslitteratur som KVINNOFRÅGAN!!!! Utropstecknen får däremot stå för mig. Vid mitt andra besök, när jag återigen letade efter intressant litteratur vid hyllan med denna missriktade benämning kände jag att det var dags att göra något, tänk om alla människor som passerade denna hylla skulle få för sig att jämställdhet var något enbart för kvinnor. Alltså påpekade jag för personalen att jag som kvinna inte kände mig bekväm med benämningen kvinnofrågan och kom med förslag till förändring som används på andra bibliotek. Personalen verkade mest tycka att jag var totalt förryckt (antagligen sommargäst) som hittat till deras bibliotek och menade att det inte var så enkelt att bara ändra. Varandes sådan som jag är har jag svårt att tro att saker verkligen är statiska och bortom all möjlighet till påverkan och gav mig därför in i en längre diskussion om genusstrukturer och jämställdhet. När jag lämnade biblioteket undrade jag om jag kanske gått för långt, men tänkte att även det lilla är viktigt att slåss för. Några veckor senare var det dags att lämna tillbaka de böcker jag lånat. Skulle även låna lite nya böcker och upptäckte då till min förtjusning att det nu fanns en helt ny kategori på biblioteket kallad genusfrågan.

Efter denna lilla seger kände jag mig nöjd i flera dagar och utan tvivel stärkt i min ansats att saker de gick att påverka även utan ett partipolitiskt engagemang. Nu är sommaren sedan länge slut och livet på landet i Hult har börjat finna sina former. Jag arbetar på hemtjänsten, försöker skriva på min magisteruppsats om namibisk politik, renoverar på mitt hus, sköter om alla djur jag släpat hem och trots att jag uppenbart inte har någon brist på sysselsättning känner jag en allt större frustration. Jag behöver mer, jag behöver kunna påverka ordentligt och på riktigt. Den enda framkomliga väg för detta som jag känner till är partipolitiskt engagemang. Även om det fortfarande var med viss tvekan åkte jag igår ner till folkets hus och gick på möte med socialdemokraterna i Munkedal.

På besök i den akademiska världen för en dag

Det är måndagsmorgon och jag sitter i biblioteket på Högskolan Väst i Trollhättan. Det är första gången som jag besöker den nya skolan och jag känner mig onekligen avundsjuk på de som går sina utbildningar nu. Nu känns det som om jag är på en riktig högskola även i lokalerna. Denna morgon skiljer sig mycket från det som numer är en normal morgon för mig. Vid den här tiden brukar jag börja bli klar med mina morgonbesök på hemtjänsten och snart kunna ge mig iväg för att dricka mitt morgonkaffe och äta lite gröt eller en smörgås. Att istället vara på högskolan känns som att besöka den som jag en gång för länge sedan var. Jag nästan smyger runt i korridorerna och är osäker på om jag fortfarande passar in. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta campus med den skola där jag gick senast. Här är allt nytt, fint och välfungerande vilket knappast skulle ha varit en korrekt beskrivning av Univesity of Namibia. Skillnaden dem emellan är också att min känsla av att kanske inte riktigt passa in på Högskolan Väst inte syns. För en betraktare är jag som vilken annan student som helst som passerar genom korridorerna. På UNAM kunde jag som en av runt tio vita studenter på universitetet knappas smyga obemärkt förbi.

Orsaken till mitt besök idag är att jag skall få handledning till min magister uppsats, även kallad mitt dåliga samvete. Jag hoppas att handledningen skall innebära att jag kan skaka av min känslan av att helt ha förlorat min förmåga att skriva och producera något som kan liknas vid en vetenskaplig text.

Tankar mitt i natten

Klockan är mitt i natten och jag är trots det vaken. Det är ganska mysigt att tassa runt i huset när resten av familjen sover och bara jag och hunden är vakna. Idag har jag haft enorm bortlängtan. Det bör nog kallas så eftersom motsatsen heter hemlängtan. Jag saknar Namibia och allt som jag lämnat kvar där. Känns som om jag skulle vilja dela på mig själv och leva varannan vecka här och varannan där. Troligen är det vetskapen att det dröjer innan jag kan komma tillbaka som gör att jag längtar tillbaka redan nu. Annars är det ganska skönt att vara hemma och lunka runt i mitt hus och i min trädgård. Förra veckan när vi var och handlade för första gången sedan jag kom hem blev jag onekligen chockad över matpriserna. På bara tre månader har de stigit tokmycket och man kan ju undra vart det tar vägen. Alla dessa små saker som ständigt förändras till det sämre får mig att känna att det är alldeles för långt kvar till nästa val. Tänkte förresten att jag åter skall börja ta mitt ansvar när det gäller politiken och vara en duktig socialdemokrat som är engagerad och aktiv i sin arbetarekommun. Har försökt nå Socialdemokraterna här i Munkedal nu i veckan, men det har inte varit helt enkelt. Den som ringer till den på hemsidan angivna telefonen möts av en telefonsvarare som är helt omöjlig att höra vad den säger. Nåja, tålamod är en dygd jag lärt mig i Namibia så tids nog får jag tag på dem.

Hemma igen

Nu har det redan gått en vecka sedan jag lämnade Namibia för att bege mig hemåt. Det är onekligen underbart att vara hemma och njuta av våren och solen. Vår trädgård är grön och fylld med vitsippor. Just nu ligger det dessutom en lurvig hund och sover under en av våra björkar. Den lurviga hunden är Adde som jag knappt känner igen eftersom han vuxit så medan jag varit borta. Det känns fortfarande lite konstigt att vara hemma, men det är nog en känsla som går över. Konstigt beror nog mest på att det är så annorlunda mot de liv jag levt de senaste månaderna.

Kvällen innan jag åkte hem åt Stina, Minna, Eerika, Kristine och jag middag på La Marmite. Det var mysigt även om det var lite strul med den vegetariska maten. Till slut var vi dock alla mätta och belåtna. Det kändes ledsamt att veta att när jag sa hej då till Kristine så var det för sista gången på mycket länge. Jag kommer att sakna henne oerhört mycket. Namibia borde ligga ungefär i Italien istället, då skulle allt vara så mycket enklare. I vilket fall så hade vi en trevlig kväll som Eerika och jag avslutade med en vända till Roof of Africa för att umgås med Alex och Trosten.

På onsdagsmorgonen var det då dags att packa mina sista saker och sedan ge sig av. Dagen började som en helt vanlig onsdag med frukost och lite lugn och ro. Istället för att gå till föreläsning satte jag mig däremot i en bil och åkte till flygplatsen. På flygplatsen gick allt smidigt och lätt och snart var jag på väg till Sydafrika. På flygplatsen i Jo'burg var det dock mörkt och rörigt. Man var drabbade av återkommande strömavbrott (med några minuters intervaller) vilket gjorde att väldigt lite fungerade som det skulle. Det gick exempelvis inte att betala med visakort vilket inte var bra med tanke på att jag var ordentligt hungrig. På grund av strulet på flygplatsen kom vi iväg en timme senare, vilket dock inte märktes framme i London märkligt nog. Resan visade sig även bli lite dramatisk när en kvinna på natten drabbades av svåra hjärtbesvär.

Efter ett snabbt byte i London var jag på väg till Sverige och kom fram utan några problem. Dessväre hade mitt bagage inte kommit fram och jag väntar ännu, nästan en vecka senare på att få mina väskor. På flygplatsen möttes jag av Raimo och barnen och det var verkligen underbart att få se dem igen.

China Town och inflyttnings/födelsedagsfest

På lördags förmiddagen åkte Stina, Minna, Eerika och jag till China Town som ligger i ett industriområde i Windhoek. Det var verkligen ett helt galet ställe. Jag har aldrig sett så mycket kitsch på en och samma plats förut. Utanför själva affärsområdet stod folk och sålde grillat kött. De använde kundvagnar som grill, vilket onekligen måste vara praktiskt det bara är att flytta affärerna om kunderna flyttar på sig. Även om det fanns galet mycket grejer så shoppade jag inte särskilt mycket. Det var mest kul att se hur det såg ut där. Jag kom dock därifrån med ett par skor och två nagellack allt till en summa av ungefär 25 kronor. Efter China Town åkte Eerika och jag till Sovieto Market (har inte koll på om det stavas så) i Katutura för att äta fat cake. Av namnet att döma skulle det vara något riktigt läskigt flottigt, men det visade sig vara munkar, kanske snarare krabelurer fast utan socker. Det var riktigt gott och jag hade lätt kunnat äta alldeles för många. Själva marknaden var även den en upplevelse. Överallt fanns små bås dit tjejer kom för att få sitt hår gjort. Tydligen kommer de dit tidig morgon och sitter sedan hela dagen.

Efter våra äventyr under dagen åkte vi hem och vilade lite innan det bar iväg igen. Eerika och jag var bjudna på inflyttnings/födelsedagsfest hos Alex och Trosten i deras nya hus. Det var en av de roligaste fester jag varit på sedan jag vet inte hur länge. All personal från the Roof var inbjuden samt lite blandade vänner till värdparet. Det blev onekligen en udda blandning mellan åldrar och kulturer som var mycket trevlig.

Pa sondagen var Eerika och jag ater pa the Roof (kanns nastan som om jag bor dar igen). Ett tyskt par hade en forestallning med marionettdockor som vi var och tittade pa dar. Maste saga att de var helt fantastiska. Barnen som var pa forestallningen gick helt upp i den och det var helt underbart hur de levde sig in i historien trots att de alla kunde Rodlovan.

Idag ar det mandag och det innebar att det imorgon ar min sista dag har. Jag skall ha middag med vanner och det kommer nog bli lite sorgligt samtidigt som jag verkligen langtar hem.

Sovieto market

Utbytesstudent i Sibirien?

Om bara några dagar är jag hemma i Sverige igen vilket onekligen känns lite märkligt. Det har hela tiden varit så långt kvar tills jag skall åka och nu plötsligt är det redan här. Jag känner mig faktiskt redo att åka hem även om jag inte har gjort allt jag hade hoppats på att göra den här gången. Fast Namibia finns ju alltid kvar och då är det ju bra att ha sparat lite till nästa gång. Den senaste veckan har vi här i huset funderat över var vi egentligen är utbytesstudenter. Var det i Afrika eller i själva verket i Sibirien? Temperaturen här är ovanligt låg för årstiden och nätterna är iskalla. På dagarna är det varmare än en svensk sommardag, men nätterna är inte roliga. Det känns som om jag skulle frysa även om jag tog på mig alla kläder jag äger. Vi testade en egen variant av öppen spis häromdagen när det blev för mycket. Nej vi eldade inte inomhus, vi satte på ugnen och öppnade luckan. Inte särskilt miljövänligt men för en stund blev vi varma(re).

I tisdags åkte Minna, Stina och jag in till stan och besökte ett hantverkscenter. Det låg i ett gammalt bryggeri på en tvärgata till Independence Avenue som är huvudgatan. Det som var särskilt roligt tycker jag var att det där gick att köpa från min kamrat Andrews produktion. Vi fikade även i det gamla bryggeriet och jag åt den godaste äppelkaka jag någonsin ätit tror jag. Vi fick alla gigantiska portioner till ett bra pris i en trevlig miljö så det finns verkligen inte något att klaga på.

I onsdags hade vi som vanligt föreläsning eftersom det var onsdag. För mig var det dessutom den sista föreläsningen, vilket kändes lite tråkigt. Kursen är väldigt intressant och jag hade gärna följt den till slutet. Vi diskuterade landfrågan och diskussionen kom att bli ganska het. För många är frågan känslosam och det märktes under diskussionerna. Som svensk kan frågan vara lite svår att förstå, tycker i alla fall jag. Att regeringen vill att fler jordbruk skall ägas av svarta är fullt förståeligt eftersom de utgör en majoritet av befolkningen. Systemet som finns för att se till att detta sker verkar dock både obegripligt och orättvist. Det verkar inte riktigt komma de till del som verkligen skulle behöva en gård att leva av. Efter föreläsningen åkte Eerika och jag en vända till Roof of Africa för att hälsa på Kristine. Det känns lite vemodigt varje gång jag säger hej då till henne nu eftersom jag vet att vi inte kommer att träffas så många gånger till innan jag åker hem. Efter besöket beslutade Eerika och jag oss för att ta en promenad. Under promenadens gång passerade vi restaurang efter restaurang och insåg till slut att vi var rejält hungriga. Alltså beslutade vi oss för att äta på restaurangen La Marmite. Linda och jag pratade i två månader om att vi skulle gå dit och äta men det blev aldrig av. Nu kan jag säga att vi verkligen missade något. De serverade traditionell afrikansk mat i en mysig miljö som inte var riktad till turister. Även om turister säkert hittar dit också så är det inte den huvudsakliga målgruppen vilket onekligen märktes på deras priser. Även för mig som vegetarian hade de bra alternativ och jag testade deras jordnötssmörs gryta. Kan låta läskigt, men den var helt fantastiskt god. Senare på kvällen hade vi samt Minna och Stina planerat att gå till El Cubano efter en drink på Roof of Africa. Vi kom dock aldrig längre än till the Roof eftersom en av våra finska kamrater ringde och berättade att det var dött på cuba. Istället kom de till oss och det blev en riktigt trevlig kväll. Trosten fyllde dessutom år och hade vänner på besök så det blev till slut ett ganska stort och udda sällskap som umgicks.

I torsdags var jag återigen parlamentet, men till skillnad från tidigare besök hade jag faktiskt intervjuer. Idag hade både DTA och CoD tid att träffa mig vilket onekligen gör mig lite lugnare när det gäller materialet till min uppsats. Jag hade visserligen inte räknat med att det skulle ta två och en halv månad att få ihop intervjuerna, men även den resan har varit en erfarenhet. Efter besöket i parlamentet tog jag en promenad på stan och passade på att köpa souvenirer. Jag brukar egentligen avsky att pruta men jag börjar lära mig hur det fungerar. Tror dock fortfarande att jag egentligen betalar alldeles för mycket för det jag köper men det känns trots allt okej.

På fredagen åkte jag ännu en gång till RDP för en intervju och denna gång var det verkligen en intervju. Partiets generalsekreterare pratade mycket och länge vilket är bra för då har jag mer material. Ser dock inte fram emot att transkribera intervjun med tanke på att det kommer att ta åtskilliga timmar i anspråk. För att fira att jag gjort alla mina intervjuer åt Eerika och jag lunch på Nandos och tog sedan en shoppingrunda på stan.

Daan Viljoen Game Park

Tidig lördag morgon åkte Eerika och jag utanför staden för att äntligen få se lite vildmark. När vi kom var parken helt öde bortsett från där vi betalade vår entréavgift. Innan hade vi läst oss till att det fanns två olika vandringsleder i parken en tuffare och en lite enklare. Vi började med den tuffa och insåg snart att det kanske inte varit helt genomtänkt. Solen stod som högst på himlen och vi hade inte några hattar med oss. Med tanke på att vi båda är gamla scouter borde vi verkligen ha tänkt till lite bättre. Vi löste dock problemet genom att knyta våra linnen om huvudet och fortsatte sedan vandringen iklädda shorts och BH! Tur att det bara var vi som var ute och gick. Den tuffa leden visade sig dock vara väl tuff med höga kullar och djupa dalar så vi valde att efter några kilometer vända tillbaka och äta lunch. Återigen blev det tydligt att detta är ett land för köttätare! Jag valde att äta en grekisk sallad, men det som kom in var en sallad med tomat, sallad, några stackars oliver och ananas! Jag frågade efter fetaosten och fick då en skiva bröd och ostkuber. Nåja, jag blev i alla fall mätt även om maten var tråkig. Efter maten promenerade vi genom parkens semesterby som var mycket pittoresk och trevlig. Tror att det kan vara mycket trevligt att övernatta där en natt eller två bara för att komma ut ur staden. Vårt mål med promenaden var att hitta poolen som skulle finnas någonstans på området. Vi hittade den utan några större problem och det var en mycket fin och trevlig pool. Synd bara att den i stort sett var tömd på vatten och nu fungerade som en jättelik lekplats för grodyngel.

Istället för bad valde vi att fortsätta promenera och den här gången välja den enklare leden. Den kortare leden gick genom en dalgång, med grönska och en i stort sett uttorkad flodbädd och var mycket vacker. Kort efter att vi börjat gå stötte vi på en vildsvinsfamilj som bökade i jorden. Med tanke på att det var på ganska nära avstånd och vildsvin inte är kända för att vara vänliga så blev vi lite nervösa. När de fick syn på oss gav de sig dock av och vi kunde fortsätta vår vandring. Leden slutade vid en konstgjord damm som tydligen skall locka till sig alla möjliga sorters vilda djur. Vi såg dock bara grodor! Vi kände inte för att gå samma väg tillbaka utan ägnade oss åt lite off road hiking. Vi hade ett hum om vart vägen låg och valde att således bestiga närmaste kulle för att vara helt säkra om vägen. Utsikten där uppe kan inte beskrivas som något annat än hänförande. Dessutom låg vägen precis där, vilket passade oss bra. Tiden som vår taxichaufför skulle hämta oss närmade sig så vi började gå mot grinden istället för att gå tillbaka till parkkontoret. Efter några minuter mötte vi bilen och var på väg hemåt igen. Helt kort efter att vi blivit upplockade stod det en stor buffel precis vid vägen och jag kände mig onekligen mer nöjd att möta den från bilen än till fots. På vägen hem såg vi dessutom antiloper och kände oss mycket nöjda med dagens äventyr.

Söndagen skall ju vara en vilodag och efter lördagens äventyr var jag onekligen trött. Jag umgicks några timmar med Kristine och fick äntligen se lite nya bilder på hennes dotter Memory. Även om jag är besviken över att inte haft möjlighet att åka till Etosha så är jag faktisk mer ledsen över att inte fått träffa Memory, hon är onekligen en ljuvligt söt lite unge.

Ännu en tur till parlamentet samt konsert

Efter onsdagens föreläsning hade UNAM kören en grillfest eller braii som det kallas här i Namibia. Vi hade köpt biljetter i förväg för att stötta kören eftersom pengarna gör det möjligt för dem att åka till Europa. Det visade sig dock bli en ganska dyr mat, i alla fall för oss vegetarianer. Att det skulle serveras kött hade vi räknat med, men tänkte att vi kunde äta sallad och bröd och skänka köttet till köttätarna. Det visade sig dock att även potatissalladen innehöll kött! Detta är onekligen en köttälskande nation! Efter grillningen åkte Eerika och jag in till stan och jag hemsökte ännu en gång parlamentet. Den här gången gav det resultat i att jag blev lovad en intervju följande dag. Nästa dag när jag kom dit var det dock inte någon där så jag var tillbaka på noll igen. Efter parlamentet åkte vi sedan till Roof of Africa där vi blev kvar och åt middag. Efter middagen åkte Trosten, Alex, Andrew, Terri, Eerika och jag till the Warehouse och gick på en konsert. Det var en sångerska från Angola som sjöng och hon hade en fantastisk röst. Tyvärr sjöng hon i stort sett bara covers på ganska trista låtar. Vi hade dock kul och the Warehouse är alltid ett mysigt ställe att gå till. Vi avslutade kvällen ganska tidigt eftersom jag skulle upp och ha en intervju. Börjat onekligen misströsta när det gäller mina intervjuer, vet inte riktigt vad göra snart.

På torsdagen åkte jag alltså in till parlamentet helt i onödan, vilket gjorde mig allt annat än nöjd. Tidigare har jag trots allt tyckt att det har varit okej eftersom jag har passat på att fota i parlamentsträdgården eller att gå på stan. Nu när tiden börjar bli knapp är det dock svårt att vara lika lugn. Istället åkte jag hem igen och tillbringade eftermiddagen med att skriva på min uppgift i min sociologikurs. På kvällen åkte Eerika och jag återigen till Roof of Africa och umgicks med några vänner och drog sedan vidare till Dylans. Det blev ganska tidig morgon innan vi kom hem så när jag vaknade var jag ensam i huset. De andra tjejerna i huset åkte tidigt på fredagsmorgonen upp till norr för att hälsa på en kamrat. Jag hade en lugn fredag och det mest ansträngande (förutom att skriva tenta) var när Eerika och jag gick till studentcaféet för att köpa choklad.

Möte med Hidipo Hamuntenya

På tisdagen for jag till områden Olympia i utkanten av Windhoek, ganska nära campus. Jag skulle dit för en intervju med ordföranden för det nya partiet Rally for Progress and Democracy (RDP). Partiet bildades i slutet av förra året och är bildat av en utbrytargrupp ur SWAPO. Hidipo Hamuntenya hörde tidigare till den inre kretsen i SWAPO och ingick i den första regeringen efter självständigheten och efter återkomsten i exil. På hans meritlista finns även att ha skrivit texten till Namibias nationalsång. Sedan 2004 har hans karriär varit på nedåtgåenden. Precis innan SWAPO kongressen samma år blev han bortplockad som utrikesminister. På kongressen var han en av kandidaterna till att bli president efter Sam Nujoma, men förlorade dock mot den senares favoritkandidat Hifikepunye Pohamba. Som jag ser det är partiet intressant eftersom det är första gången sedan självständigheten som SWAPO stöter på riktigt motstånd. Jag trodde när jag kom att jag var där för en intervju men så visade det sig inte vara. Det var istället en audience med den store ledaren! Under tjugo minuter satt vi tillsammans och diskuterade Namibias politik, men också Sverige. Han pratade varmt om Olof Palme och Sveriges stöd under frihetskampen. Det var ett intressant möte även om det kanske inte riktigt var vad jag hade väntat mig från början. Jag är lovad att jag även skall få en intervju med någon av de andra ledarna i partiet så håll tummarna för mig.

Filmfestivalens slut

Har inte haft tillgång till internet på ett tag så jag tänkte göra en längre uppdatering om vad som har skett den senaste tiden. I söndags för en vecka sedan (senast jag skrev något) var Stina och jag inne i stan på söndagskvällen för att gå på internetcafé. Efteråt åt vi på Nandos vilket är en mycket trevlig restaurangkedja som finns här. Det är inte riktigt ett snabbmatsställe utan har lite mer klass och maten är grym. Redan när vi åt började vi prata om när vi skulle kunna äta där igen. Efter maten åkte vi till Maurua mall för att se den sista filmen under filmfestivalen. Filmen vi såg hette A Mighty Heart och handlade om ett journalistpar som vistades i Pakistan i början av 2002. Filmen var baserad på verkliga händelser och handlade om Danny Pearl som kidnappas och efter en tid i fångenskap blir halshuggen. Man fick följa hans hustru och sökandet som avslutas i och med hans död. Mycket bra och stark film, kändes mer som en dokumentär och var snarare naken än sentimental. Rekommenderar den även om den var mycket hemsk.

På måndagen var Stina och jag på UNAM copy center för att köpa kompendiet till vår kurs. Det tog runt en timme trots att vi var nummer två i kön! Kompendiet kostade dessutom 175 dollar, vilket inte är så mycket för kurslitteratur för en termin. Det vill säga med svenska mått, för studenterna här är det långt ifrån ett bra pris. Efter en lång väntan på kompendiet gick vi till den internationelle koordinatorn på campus. Han var som vanligt inte där, men Stina och jag kunde utan problem hämta ut hennes och Minnas pass!

Kort om strom och mer film

Pa onsdagar har vi forelasning i var kurs advanced sociology of namibian society och det har onekligen varit kantat av strul. Eftersom bocker ar dyra och studenterna om inte fattiga sa i alla fall eknomiskt begransade sa gor lararna kompendier till alla kurser. Med kompendiet sa behover du inte kopa eller nagra bocker utan skall klara dig. Var kurs borjade i februari och forst denna veckan fanns kompendiet tillgangligt pa kopieringscentrat trots att var larare lamnade det vid kursstart! Detta paverkar onekligen diskussionerna vid vara seminarium blir lite haltande eftersom fa har kunnat lasa pa. Pa senaste forelasningen hade vi dessutom inte nagon strom i klassrummet vilket innebar att den grupp som skulle redovisa fick problem eftersom de behovde anvanda dator och projektor i sin presentation. Att strommen ibland saknas ar dock inte nagot konstigt den forsvinner lite titt som tatt och kommer tillbaka ganska snart.

Nu ikvall hoppas jag dock att strommen ar med oss hela tiden eftersom Stina och jag skall pa bio. Filmfestivalen narmar sig sitt slut och for var del blir det den sista filmen ikvall. I fredags var Eerika och jag och kollade pa ett gang kortfilmer vilket var riktigt bra och givande. De forsta tva var producerade av the Rainbow project som ar Namibias enda organisation for homo, bi och transpersoner. Bada filmerna lyfte vikten av acceptans och att alla manniskor ar lika mycket vara oavsett deras sexuella laggning. Visst later det sjalvklart men i Namibia ar det langt ifran sjalvklart. Den tidigare presidenten Sam Nujoma gjorde pa sin tid starka uttalande mot HBTpersoner och det underlattar inte riktigt deras mojligheter.

Tva av filmerna vi sag var animerade och riktigt daliga. Kanske ar jag for gammal jag vet inte, men bra var de i alla fall inte. Den sista filmen Five minutes of pleasure var dock bade bra och viktig och behandlade amnet tonarsgraviditeter i Namibia. Bra med en Namibisk film som ungdomar tydligt kan relatera till eftersom det ar deras egen verklighet som beskrivs.

For den som vill se fler bilder ga in pa www.resedagboken.se och sok pa stina in namibia. Stina har ocksa lagt upp massor av roliga och fina bilder

Internationell filmfestival i Windhoek

I torsdags for en vecka sedan inleddes den internationella filmfestivalen i Windhoek. Lokalpartiotiska som vi ar inledde vi sjalva med att se tva svenska filmer. Forst sag vi Kidz in da hood som var forortsungar och i sondags var vi pa filmen darling. Infor den forsta filmen hade vi laddat och bakat kanelbullar som vi at innan filmen skulle borja. Det kandes nastan lite konstigt att se pa film pa svenska. Jag ar ju bara van vid att hora Stina och Minna prata svenska. Det var hur som helst tva riktigt bra filmer och vi hade trevligt. Pa mandagen fick vi tillskott till var svenska koloni da ytterliggare en student fran Linkoping kom och flyttade in i vart hus. Hon skall vara har i fyra veckor och skriva c-uppsats. Det ar riktigt trevligt med en tjej till i huset och hon verkar ocksa vara en bra tjej. Vi var ute och at med henne i mandaskvall pa en italiensk restaurang. Kanske skulle vi ha gett henne lite mer afrikansk fagring, men jag tror att vi andra har lite hemlangtan.

I tisdags beslot vi oss for att vara lite med internationella nar vi gick pa film och valde en kinesisk film som heter Spider Lilies. Den var vackert filmad och en intressant story om tva lesbiska tjejer. Rekomenderar den varmt. Vi var forresten pa filmen tillsammans med tva killar fran var klass som ocksa ar svenskar. De bor ute i katutura och ager en sheeben (lokal pub) dar. Verkar spannande att bo dar ute och vi hoppas pa att de skall visa oss runt lite i sitt omrade. Jag har ju bara varit nagra ganger i Katutura och jag skulle verkligen vilja se mer av den delen av staden.

Intervju i parlamentet

Igar var jag pa parlamentet och hade en intervju med en av ledamoterna fran oppositionspartiet NUDO. Med tanke pa vilka svarigheter jag haft nar det gallt informanter sa skojade vi innan om att han troligen skulle ha rakat ut for nagot sa att det blev installt. Det visade sig dock vara en mycket bra intervju och jag ser redan fram emot nasta. Han hade helt andra perspektiv an de organisationer jag har intervjuat fran civila samhallet. Hoppas verkligen att resterande intervjuer kommer att vara lika bra.

Livet har i Namibia har kommit att te sig lite rutinartat. Jag vaknar pa morgenen, ater min grot, pluggar, solar kanske lite, ater lunch, pluggar lite mer osv. Fast ett par dagar i veckan behover jag dock in till stan for att jaga parlamentariker, umgas med kompisar eller helt enkelt for att fylla pa foraden lite.

Jag kanner mig lite stressad infor min uppsats eftersom jag snart skall aka hem. Oroar mig for att jag inte skall lyckas fa till alla mina intervjuer innan jag aker.

Lite uppdatering

Jag har egentligen inte sarskilt mycket att skriva just nu, tankte bara tala om att jag lever. JAg var sjuk storre delen av forra veckan vilket var mindre kul. Kanns som sloseri att vara sjuk har nere. Dessutom var jag helt ensam i huset vilket gjorde att jag kande mig an mer ynklig. I ovrigt sa lagger jag det mesta av min tid pa min uppsats nu. Det har varit trogt att fa intervjuer, sarskilt med politikerna. Nu har jag dock en intervju med ett oppositionsparti imorgon forutsatt att inte nagot dyker upp pa vagen. Det hander ganska ofta att en bestamd tid har inte ar sarskilt bestamd.

På tur till norr!

På torsdagsmorgonen begav Eerika och jag oss ut på äventyr. Eerika är en finsk utbytesstudent som bor på campus som jag nyligen lärt känna. Eerika skulle upp till norr och hälsa på en kamrat och jag beslöt mig för att följa med. Tidigt på morgonen åkte vi ut till Katutura för att få fatt på en buss som skulle upp till norr. Här fungerar det så att det finns en uppsamlingsplats dit resande kommer och sedan hoppar man helt enkelt på de minibussar som kommer dit. Det är så den lokala befolkningen färdas eftersom det är det billigaste sättet. Det är inte särskilt vanligt att vita åker med dessa bussar eftersom de som regel har en betydligt högre inkomst än den svarta befolkningen. Turister avråds dessutom från att använda dessa bussar. Orsaken till detta tror jag snarast beror på att det skulle innebära att turistföretagen fick mindre inkomster om turisterna i större utsträckning började nyttja den lokala befolkningens transport. Det som dock kan vara lite problematiskt är att minibussarna inte åker förrän de är helt fulla. Detta innebar att vi fick vänta i två timmar innan vi äntligen var på väg. Resan gick genom ett till stora delar öde, men mycket vackert landskap. Till skillnad från vägen till Swakopmunde var landet här grönt och frodigt. Efter sex timmars resa kom vi till staden Tsumeb som var vårt mål för dagen. Vi hade inte bokat någonstans att bo, men lyckades med en gång att hitta ett trevligt och mycket prisvärt hotell. Tsumeb är en gammal industristad och själva huvudgatan utgår från den gamla koppargruvan. Jag tyckte om staden, kanske främst för att det var en sömnig småstad med mycket lite trafik. På fredagen när Eerika fortsatte upp till Ondangwa valde jag att stanna kvar och njuta av lugnet och att få vara ensam ett tag.

På lördagsmorgonen tog jag en tidig buss med målet att komma till staden Rundu, precis vid gränsen till Angola. Tänkte det kunde vara trevligt att komma till Angola också även om jag bara skulle ha varit där någon timme eller så. Nu kom vi dock aldrig fram till Rundu eftersom bussen fick punktering, åkte av vägen och fastnade i leran. I en dryg timme fick alla passagerare hjälpa till att i ösregnet knuffa bussen ur leran. När detta väl var gjort visade det sig att reservdäcket var trasigt och att vi skulle få vänta på att någon kom med ett nytt däck. I två timmar satt jag blöt och frös i bussen och var allt annat än på gott humör. När det så stannade en buss som skulle till Windhoek hoppade jag gladeligen på och kände att det fick vara nog med äventyr för min del.

Minneshögtid i parlamentet

Som jag tidigare berättat har jag haft svårigheter att få intervjuer. Många har varit upptagna och några verkar inte riktigt ha velat prata med mig. Någon som dock gärna ställde upp för en intervju var Reinhard Kalla Gertze, parlamentariker för Congress of Democrats (socialdemokratiskt i stort sett). På kvällen samma dag som vi träffats avled han dock av en astmaattack. Astman var en svit efter de sex år han satt fängslad i SWAPOs fängelsehålor i Lumbango. Han var av SWAPO anklagad för att vara sydafrikans spion och detta var orsaken till hans fängslande. Gertze hade 1978 blivit medlem i SWAPO i exil och var tränad för att bidra till frihetsrörelsens väpnade kamp. 1995 var Gertze en av grundarna till organisationen Breaking the Wall of Silence vars mål är att återupprätta de som i likhet med honom var falskeligen anklagade och fängslade av SWAPO. Till skillnad från Sydafrika har inte Namibia haft någon sannings- och förlåtelsekommission utan man har istället valt att tiga om det som varit. Särskilt viktigt för SWAPO tycks det vara att inte låta sin frihetskamp fläckas av det faktum att de själva gjort grova övergrepp. 1999 var Gertze en av grundarna av partiet Congress of Democrats som han till sin död var en aktiv medlem i. Reinhard Kalla Gertze blev 48 år gammal och beskrivs av sina kamrater så väl som politiska motståndare som en orädd, kompetent och mycket drivande politiker. Han hade även ett internationellt intresse och samarbetade med de svenska socialdemokraterna.

Av Congress of Democrats blev jag inbjuden att närvara vid den minneshögtid som skulle hållas i parlamentsträdgården 19 mars. Jag hade förväntat mig några tal och att det skulle vara i stort sett bara politiker där. Nu visade det sig istället komma närmare 600 personer som ville hedra Gertzes gärning. När jag kom till parlamentet och gav mitt namn fick jag veta att jag var en diplomat gäst. Själv såg jag mig som en student som skulle intervjua Gertze, men arrangörerna såg mig som en representant för socialdemokraterna i Sverige. Det kändes lite märkligt att jag gavs en plats bland de främsta raderna tillsammans med riktiga diplomater och höjdare. Minneshögtiden var vacker och namibias justitieminister ansvarade för själva arrangemanget. Genom de tal som hölls var det tydligt att Gertze var högt respekterad av sina egna så väl som av sina politiska motståndare. Många refererade till honom som en stark ledare och en sann frihetskämpe. Det jag tyckte om var att en av medlemmarna från Breaking the Wall of Silence inte bara pratade om Gertzes många lyckade politiska projekt. Hon pratade även om det faktum att fångarna från Lumbango ännu inte fått upprättelse och hon vädjade till parlamentet och regering att avsluta denna kamp för Gertze så väl som alla andra drabbade.

När själva minneshögtiden var över öppnades kistan så att alla närvarande kunde passera Gertze och ta ett sista farväl. Jag har visserligen varit på många begravningar, men jag har aldrig varit med om en öppen kista förut. Jag tror faktiskt inte alls att det förekommer i Sverige. Förutom detta så hade jag aldrig sett en död människa förut vilket gjorde att jag gruvade mig lite inför min tur att passera kistan. Eftersom han var balsamerad såg han inte riktigt ut som en människa längre utan snarare som en vaxdocka. Jag föredrar helt klart att minnas människor som de var i livet och inte som en vaxkopia av det som en gång var en levande människa.

Skönhetstävling

Eftersom jag inte haft någon möjlighet att skriva på ett tag blir det delvis lite gamla nyheter, men likväl intressant hoppas jag. 15 mars var Minna, Stina och jag på en skönhetstävling som arrangerades av namibias tekniska universitet. Vi var ditbjudna av vår kamrat Hilma vars syster var en av arrangörerna. Eftersom jag aldrig tidigare varit på någon skönhetstävling visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta. Det var dock ungefär som en fröken Sverige tävling bortsett från att det här även var manliga deltagare. Mellan de olika momenten stod olika lokala grupper för underhållningen. Hip hop är inte riktigt min stil, men jag måste erkänna att namibisk hip hop är något annat än den amerikanska som jag mer är van vid att höra. Ett viktigt inslag för de här grupperna är dansen och killarna kan verkligen dansa. Jag har filmat lite för att kunna visa vilket grymt fotarbete de har. Själva skönhetstävlingen var ganska tråkig, jag tycker inte om konceptet att tävla i skönhet. Momentet där deltagarna visade upp sina traditionella kläder var intressant även om övriga publiken mest uppskattade badkläderna. En tjej visade halva rumpan till den manliga publikens stora förtjusning.

Traff for internationella studenter

Igar bjods vi in pa en traff for alla internationella studenter pa UNAM samt deras egna studenter som varit ivag. Inbjudningarna var det visserligen lite si och sa med vi visste om det for att Stina och Minna haft ett arende till den ansvariges kontor nagra dagar innan. Alltsa ar det mycket mojligt att det saknades studenter. De som var dar var tre studenter fran Sverige (vi) samt fyra finskor. Vi fick hora lite tal fran olika viktiga manniskor och sedan fick studenterna dela med sig av sina erfarenheter som utbytesstudenter. Det hela var trevligt och det var kul att traffa lite andra studenter. Traffen avslutades med en gemensam lunch som kom att bli ganska komisk. Vi var fyra vegetarianer och det var bara jag av dessa som at fisk. Man hade namligen raknat med att alla vegetarianer at fisk. Forst forsokte de ge fisk till de andra vegetarianerna och nar de sa att de inte at varken fisk eller nagot annat kott drojde det lange innan det kom nagon ny mat till dem. Nar maten val kom sa var det kyckling. Killen fran koket sag mycket forvirrad ut nar de papekade att de inte at det heller. Efter en tur ut i koket kom tallrikarna ut igen, men denna gang utan kyckling.

Ikvall skall vi pa en skonhetstavling har i Windhoek! Jag ar inte riktigt saker pa vad det kommer att innebara men forhoppningsvis blir det roligt.