Politik i det lilla

Under ganska lång tid var jag övertygad om att jag lämnat mitt partipolitiska engagemang bakom mig och var nöjd med att driva politik i det lilla. Som i somras när jag besökte Munkedals bibliotek och upptäckte att man där klassifierade genuslitteratur som KVINNOFRÅGAN!!!! Utropstecknen får däremot stå för mig. Vid mitt andra besök, när jag återigen letade efter intressant litteratur vid hyllan med denna missriktade benämning kände jag att det var dags att göra något, tänk om alla människor som passerade denna hylla skulle få för sig att jämställdhet var något enbart för kvinnor. Alltså påpekade jag för personalen att jag som kvinna inte kände mig bekväm med benämningen kvinnofrågan och kom med förslag till förändring som används på andra bibliotek. Personalen verkade mest tycka att jag var totalt förryckt (antagligen sommargäst) som hittat till deras bibliotek och menade att det inte var så enkelt att bara ändra. Varandes sådan som jag är har jag svårt att tro att saker verkligen är statiska och bortom all möjlighet till påverkan och gav mig därför in i en längre diskussion om genusstrukturer och jämställdhet. När jag lämnade biblioteket undrade jag om jag kanske gått för långt, men tänkte att även det lilla är viktigt att slåss för. Några veckor senare var det dags att lämna tillbaka de böcker jag lånat. Skulle även låna lite nya böcker och upptäckte då till min förtjusning att det nu fanns en helt ny kategori på biblioteket kallad genusfrågan.

Efter denna lilla seger kände jag mig nöjd i flera dagar och utan tvivel stärkt i min ansats att saker de gick att påverka även utan ett partipolitiskt engagemang. Nu är sommaren sedan länge slut och livet på landet i Hult har börjat finna sina former. Jag arbetar på hemtjänsten, försöker skriva på min magisteruppsats om namibisk politik, renoverar på mitt hus, sköter om alla djur jag släpat hem och trots att jag uppenbart inte har någon brist på sysselsättning känner jag en allt större frustration. Jag behöver mer, jag behöver kunna påverka ordentligt och på riktigt. Den enda framkomliga väg för detta som jag känner till är partipolitiskt engagemang. Även om det fortfarande var med viss tvekan åkte jag igår ner till folkets hus och gick på möte med socialdemokraterna i Munkedal.

På besök i den akademiska världen för en dag

Det är måndagsmorgon och jag sitter i biblioteket på Högskolan Väst i Trollhättan. Det är första gången som jag besöker den nya skolan och jag känner mig onekligen avundsjuk på de som går sina utbildningar nu. Nu känns det som om jag är på en riktig högskola även i lokalerna. Denna morgon skiljer sig mycket från det som numer är en normal morgon för mig. Vid den här tiden brukar jag börja bli klar med mina morgonbesök på hemtjänsten och snart kunna ge mig iväg för att dricka mitt morgonkaffe och äta lite gröt eller en smörgås. Att istället vara på högskolan känns som att besöka den som jag en gång för länge sedan var. Jag nästan smyger runt i korridorerna och är osäker på om jag fortfarande passar in. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta campus med den skola där jag gick senast. Här är allt nytt, fint och välfungerande vilket knappast skulle ha varit en korrekt beskrivning av Univesity of Namibia. Skillnaden dem emellan är också att min känsla av att kanske inte riktigt passa in på Högskolan Väst inte syns. För en betraktare är jag som vilken annan student som helst som passerar genom korridorerna. På UNAM kunde jag som en av runt tio vita studenter på universitetet knappas smyga obemärkt förbi.

Orsaken till mitt besök idag är att jag skall få handledning till min magister uppsats, även kallad mitt dåliga samvete. Jag hoppas att handledningen skall innebära att jag kan skaka av min känslan av att helt ha förlorat min förmåga att skriva och producera något som kan liknas vid en vetenskaplig text.

Tankar mitt i natten

Klockan är mitt i natten och jag är trots det vaken. Det är ganska mysigt att tassa runt i huset när resten av familjen sover och bara jag och hunden är vakna. Idag har jag haft enorm bortlängtan. Det bör nog kallas så eftersom motsatsen heter hemlängtan. Jag saknar Namibia och allt som jag lämnat kvar där. Känns som om jag skulle vilja dela på mig själv och leva varannan vecka här och varannan där. Troligen är det vetskapen att det dröjer innan jag kan komma tillbaka som gör att jag längtar tillbaka redan nu. Annars är det ganska skönt att vara hemma och lunka runt i mitt hus och i min trädgård. Förra veckan när vi var och handlade för första gången sedan jag kom hem blev jag onekligen chockad över matpriserna. På bara tre månader har de stigit tokmycket och man kan ju undra vart det tar vägen. Alla dessa små saker som ständigt förändras till det sämre får mig att känna att det är alldeles för långt kvar till nästa val. Tänkte förresten att jag åter skall börja ta mitt ansvar när det gäller politiken och vara en duktig socialdemokrat som är engagerad och aktiv i sin arbetarekommun. Har försökt nå Socialdemokraterna här i Munkedal nu i veckan, men det har inte varit helt enkelt. Den som ringer till den på hemsidan angivna telefonen möts av en telefonsvarare som är helt omöjlig att höra vad den säger. Nåja, tålamod är en dygd jag lärt mig i Namibia så tids nog får jag tag på dem.

Hemma igen

Nu har det redan gått en vecka sedan jag lämnade Namibia för att bege mig hemåt. Det är onekligen underbart att vara hemma och njuta av våren och solen. Vår trädgård är grön och fylld med vitsippor. Just nu ligger det dessutom en lurvig hund och sover under en av våra björkar. Den lurviga hunden är Adde som jag knappt känner igen eftersom han vuxit så medan jag varit borta. Det känns fortfarande lite konstigt att vara hemma, men det är nog en känsla som går över. Konstigt beror nog mest på att det är så annorlunda mot de liv jag levt de senaste månaderna.

Kvällen innan jag åkte hem åt Stina, Minna, Eerika, Kristine och jag middag på La Marmite. Det var mysigt även om det var lite strul med den vegetariska maten. Till slut var vi dock alla mätta och belåtna. Det kändes ledsamt att veta att när jag sa hej då till Kristine så var det för sista gången på mycket länge. Jag kommer att sakna henne oerhört mycket. Namibia borde ligga ungefär i Italien istället, då skulle allt vara så mycket enklare. I vilket fall så hade vi en trevlig kväll som Eerika och jag avslutade med en vända till Roof of Africa för att umgås med Alex och Trosten.

På onsdagsmorgonen var det då dags att packa mina sista saker och sedan ge sig av. Dagen började som en helt vanlig onsdag med frukost och lite lugn och ro. Istället för att gå till föreläsning satte jag mig däremot i en bil och åkte till flygplatsen. På flygplatsen gick allt smidigt och lätt och snart var jag på väg till Sydafrika. På flygplatsen i Jo'burg var det dock mörkt och rörigt. Man var drabbade av återkommande strömavbrott (med några minuters intervaller) vilket gjorde att väldigt lite fungerade som det skulle. Det gick exempelvis inte att betala med visakort vilket inte var bra med tanke på att jag var ordentligt hungrig. På grund av strulet på flygplatsen kom vi iväg en timme senare, vilket dock inte märktes framme i London märkligt nog. Resan visade sig även bli lite dramatisk när en kvinna på natten drabbades av svåra hjärtbesvär.

Efter ett snabbt byte i London var jag på väg till Sverige och kom fram utan några problem. Dessväre hade mitt bagage inte kommit fram och jag väntar ännu, nästan en vecka senare på att få mina väskor. På flygplatsen möttes jag av Raimo och barnen och det var verkligen underbart att få se dem igen.

China Town och inflyttnings/födelsedagsfest

På lördags förmiddagen åkte Stina, Minna, Eerika och jag till China Town som ligger i ett industriområde i Windhoek. Det var verkligen ett helt galet ställe. Jag har aldrig sett så mycket kitsch på en och samma plats förut. Utanför själva affärsområdet stod folk och sålde grillat kött. De använde kundvagnar som grill, vilket onekligen måste vara praktiskt det bara är att flytta affärerna om kunderna flyttar på sig. Även om det fanns galet mycket grejer så shoppade jag inte särskilt mycket. Det var mest kul att se hur det såg ut där. Jag kom dock därifrån med ett par skor och två nagellack allt till en summa av ungefär 25 kronor. Efter China Town åkte Eerika och jag till Sovieto Market (har inte koll på om det stavas så) i Katutura för att äta fat cake. Av namnet att döma skulle det vara något riktigt läskigt flottigt, men det visade sig vara munkar, kanske snarare krabelurer fast utan socker. Det var riktigt gott och jag hade lätt kunnat äta alldeles för många. Själva marknaden var även den en upplevelse. Överallt fanns små bås dit tjejer kom för att få sitt hår gjort. Tydligen kommer de dit tidig morgon och sitter sedan hela dagen.

Efter våra äventyr under dagen åkte vi hem och vilade lite innan det bar iväg igen. Eerika och jag var bjudna på inflyttnings/födelsedagsfest hos Alex och Trosten i deras nya hus. Det var en av de roligaste fester jag varit på sedan jag vet inte hur länge. All personal från the Roof var inbjuden samt lite blandade vänner till värdparet. Det blev onekligen en udda blandning mellan åldrar och kulturer som var mycket trevlig.

Pa sondagen var Eerika och jag ater pa the Roof (kanns nastan som om jag bor dar igen). Ett tyskt par hade en forestallning med marionettdockor som vi var och tittade pa dar. Maste saga att de var helt fantastiska. Barnen som var pa forestallningen gick helt upp i den och det var helt underbart hur de levde sig in i historien trots att de alla kunde Rodlovan.

Idag ar det mandag och det innebar att det imorgon ar min sista dag har. Jag skall ha middag med vanner och det kommer nog bli lite sorgligt samtidigt som jag verkligen langtar hem.

Sovieto market

Utbytesstudent i Sibirien?

Om bara några dagar är jag hemma i Sverige igen vilket onekligen känns lite märkligt. Det har hela tiden varit så långt kvar tills jag skall åka och nu plötsligt är det redan här. Jag känner mig faktiskt redo att åka hem även om jag inte har gjort allt jag hade hoppats på att göra den här gången. Fast Namibia finns ju alltid kvar och då är det ju bra att ha sparat lite till nästa gång. Den senaste veckan har vi här i huset funderat över var vi egentligen är utbytesstudenter. Var det i Afrika eller i själva verket i Sibirien? Temperaturen här är ovanligt låg för årstiden och nätterna är iskalla. På dagarna är det varmare än en svensk sommardag, men nätterna är inte roliga. Det känns som om jag skulle frysa även om jag tog på mig alla kläder jag äger. Vi testade en egen variant av öppen spis häromdagen när det blev för mycket. Nej vi eldade inte inomhus, vi satte på ugnen och öppnade luckan. Inte särskilt miljövänligt men för en stund blev vi varma(re).

I tisdags åkte Minna, Stina och jag in till stan och besökte ett hantverkscenter. Det låg i ett gammalt bryggeri på en tvärgata till Independence Avenue som är huvudgatan. Det som var särskilt roligt tycker jag var att det där gick att köpa från min kamrat Andrews produktion. Vi fikade även i det gamla bryggeriet och jag åt den godaste äppelkaka jag någonsin ätit tror jag. Vi fick alla gigantiska portioner till ett bra pris i en trevlig miljö så det finns verkligen inte något att klaga på.

I onsdags hade vi som vanligt föreläsning eftersom det var onsdag. För mig var det dessutom den sista föreläsningen, vilket kändes lite tråkigt. Kursen är väldigt intressant och jag hade gärna följt den till slutet. Vi diskuterade landfrågan och diskussionen kom att bli ganska het. För många är frågan känslosam och det märktes under diskussionerna. Som svensk kan frågan vara lite svår att förstå, tycker i alla fall jag. Att regeringen vill att fler jordbruk skall ägas av svarta är fullt förståeligt eftersom de utgör en majoritet av befolkningen. Systemet som finns för att se till att detta sker verkar dock både obegripligt och orättvist. Det verkar inte riktigt komma de till del som verkligen skulle behöva en gård att leva av. Efter föreläsningen åkte Eerika och jag en vända till Roof of Africa för att hälsa på Kristine. Det känns lite vemodigt varje gång jag säger hej då till henne nu eftersom jag vet att vi inte kommer att träffas så många gånger till innan jag åker hem. Efter besöket beslutade Eerika och jag oss för att ta en promenad. Under promenadens gång passerade vi restaurang efter restaurang och insåg till slut att vi var rejält hungriga. Alltså beslutade vi oss för att äta på restaurangen La Marmite. Linda och jag pratade i två månader om att vi skulle gå dit och äta men det blev aldrig av. Nu kan jag säga att vi verkligen missade något. De serverade traditionell afrikansk mat i en mysig miljö som inte var riktad till turister. Även om turister säkert hittar dit också så är det inte den huvudsakliga målgruppen vilket onekligen märktes på deras priser. Även för mig som vegetarian hade de bra alternativ och jag testade deras jordnötssmörs gryta. Kan låta läskigt, men den var helt fantastiskt god. Senare på kvällen hade vi samt Minna och Stina planerat att gå till El Cubano efter en drink på Roof of Africa. Vi kom dock aldrig längre än till the Roof eftersom en av våra finska kamrater ringde och berättade att det var dött på cuba. Istället kom de till oss och det blev en riktigt trevlig kväll. Trosten fyllde dessutom år och hade vänner på besök så det blev till slut ett ganska stort och udda sällskap som umgicks.

I torsdags var jag återigen parlamentet, men till skillnad från tidigare besök hade jag faktiskt intervjuer. Idag hade både DTA och CoD tid att träffa mig vilket onekligen gör mig lite lugnare när det gäller materialet till min uppsats. Jag hade visserligen inte räknat med att det skulle ta två och en halv månad att få ihop intervjuerna, men även den resan har varit en erfarenhet. Efter besöket i parlamentet tog jag en promenad på stan och passade på att köpa souvenirer. Jag brukar egentligen avsky att pruta men jag börjar lära mig hur det fungerar. Tror dock fortfarande att jag egentligen betalar alldeles för mycket för det jag köper men det känns trots allt okej.

På fredagen åkte jag ännu en gång till RDP för en intervju och denna gång var det verkligen en intervju. Partiets generalsekreterare pratade mycket och länge vilket är bra för då har jag mer material. Ser dock inte fram emot att transkribera intervjun med tanke på att det kommer att ta åtskilliga timmar i anspråk. För att fira att jag gjort alla mina intervjuer åt Eerika och jag lunch på Nandos och tog sedan en shoppingrunda på stan.

Daan Viljoen Game Park

Tidig lördag morgon åkte Eerika och jag utanför staden för att äntligen få se lite vildmark. När vi kom var parken helt öde bortsett från där vi betalade vår entréavgift. Innan hade vi läst oss till att det fanns två olika vandringsleder i parken en tuffare och en lite enklare. Vi började med den tuffa och insåg snart att det kanske inte varit helt genomtänkt. Solen stod som högst på himlen och vi hade inte några hattar med oss. Med tanke på att vi båda är gamla scouter borde vi verkligen ha tänkt till lite bättre. Vi löste dock problemet genom att knyta våra linnen om huvudet och fortsatte sedan vandringen iklädda shorts och BH! Tur att det bara var vi som var ute och gick. Den tuffa leden visade sig dock vara väl tuff med höga kullar och djupa dalar så vi valde att efter några kilometer vända tillbaka och äta lunch. Återigen blev det tydligt att detta är ett land för köttätare! Jag valde att äta en grekisk sallad, men det som kom in var en sallad med tomat, sallad, några stackars oliver och ananas! Jag frågade efter fetaosten och fick då en skiva bröd och ostkuber. Nåja, jag blev i alla fall mätt även om maten var tråkig. Efter maten promenerade vi genom parkens semesterby som var mycket pittoresk och trevlig. Tror att det kan vara mycket trevligt att övernatta där en natt eller två bara för att komma ut ur staden. Vårt mål med promenaden var att hitta poolen som skulle finnas någonstans på området. Vi hittade den utan några större problem och det var en mycket fin och trevlig pool. Synd bara att den i stort sett var tömd på vatten och nu fungerade som en jättelik lekplats för grodyngel.

Istället för bad valde vi att fortsätta promenera och den här gången välja den enklare leden. Den kortare leden gick genom en dalgång, med grönska och en i stort sett uttorkad flodbädd och var mycket vacker. Kort efter att vi börjat gå stötte vi på en vildsvinsfamilj som bökade i jorden. Med tanke på att det var på ganska nära avstånd och vildsvin inte är kända för att vara vänliga så blev vi lite nervösa. När de fick syn på oss gav de sig dock av och vi kunde fortsätta vår vandring. Leden slutade vid en konstgjord damm som tydligen skall locka till sig alla möjliga sorters vilda djur. Vi såg dock bara grodor! Vi kände inte för att gå samma väg tillbaka utan ägnade oss åt lite off road hiking. Vi hade ett hum om vart vägen låg och valde att således bestiga närmaste kulle för att vara helt säkra om vägen. Utsikten där uppe kan inte beskrivas som något annat än hänförande. Dessutom låg vägen precis där, vilket passade oss bra. Tiden som vår taxichaufför skulle hämta oss närmade sig så vi började gå mot grinden istället för att gå tillbaka till parkkontoret. Efter några minuter mötte vi bilen och var på väg hemåt igen. Helt kort efter att vi blivit upplockade stod det en stor buffel precis vid vägen och jag kände mig onekligen mer nöjd att möta den från bilen än till fots. På vägen hem såg vi dessutom antiloper och kände oss mycket nöjda med dagens äventyr.

Söndagen skall ju vara en vilodag och efter lördagens äventyr var jag onekligen trött. Jag umgicks några timmar med Kristine och fick äntligen se lite nya bilder på hennes dotter Memory. Även om jag är besviken över att inte haft möjlighet att åka till Etosha så är jag faktisk mer ledsen över att inte fått träffa Memory, hon är onekligen en ljuvligt söt lite unge.

Ännu en tur till parlamentet samt konsert

Efter onsdagens föreläsning hade UNAM kören en grillfest eller braii som det kallas här i Namibia. Vi hade köpt biljetter i förväg för att stötta kören eftersom pengarna gör det möjligt för dem att åka till Europa. Det visade sig dock bli en ganska dyr mat, i alla fall för oss vegetarianer. Att det skulle serveras kött hade vi räknat med, men tänkte att vi kunde äta sallad och bröd och skänka köttet till köttätarna. Det visade sig dock att även potatissalladen innehöll kött! Detta är onekligen en köttälskande nation! Efter grillningen åkte Eerika och jag in till stan och jag hemsökte ännu en gång parlamentet. Den här gången gav det resultat i att jag blev lovad en intervju följande dag. Nästa dag när jag kom dit var det dock inte någon där så jag var tillbaka på noll igen. Efter parlamentet åkte vi sedan till Roof of Africa där vi blev kvar och åt middag. Efter middagen åkte Trosten, Alex, Andrew, Terri, Eerika och jag till the Warehouse och gick på en konsert. Det var en sångerska från Angola som sjöng och hon hade en fantastisk röst. Tyvärr sjöng hon i stort sett bara covers på ganska trista låtar. Vi hade dock kul och the Warehouse är alltid ett mysigt ställe att gå till. Vi avslutade kvällen ganska tidigt eftersom jag skulle upp och ha en intervju. Börjat onekligen misströsta när det gäller mina intervjuer, vet inte riktigt vad göra snart.

På torsdagen åkte jag alltså in till parlamentet helt i onödan, vilket gjorde mig allt annat än nöjd. Tidigare har jag trots allt tyckt att det har varit okej eftersom jag har passat på att fota i parlamentsträdgården eller att gå på stan. Nu när tiden börjar bli knapp är det dock svårt att vara lika lugn. Istället åkte jag hem igen och tillbringade eftermiddagen med att skriva på min uppgift i min sociologikurs. På kvällen åkte Eerika och jag återigen till Roof of Africa och umgicks med några vänner och drog sedan vidare till Dylans. Det blev ganska tidig morgon innan vi kom hem så när jag vaknade var jag ensam i huset. De andra tjejerna i huset åkte tidigt på fredagsmorgonen upp till norr för att hälsa på en kamrat. Jag hade en lugn fredag och det mest ansträngande (förutom att skriva tenta) var när Eerika och jag gick till studentcaféet för att köpa choklad.

Möte med Hidipo Hamuntenya

På tisdagen for jag till områden Olympia i utkanten av Windhoek, ganska nära campus. Jag skulle dit för en intervju med ordföranden för det nya partiet Rally for Progress and Democracy (RDP). Partiet bildades i slutet av förra året och är bildat av en utbrytargrupp ur SWAPO. Hidipo Hamuntenya hörde tidigare till den inre kretsen i SWAPO och ingick i den första regeringen efter självständigheten och efter återkomsten i exil. På hans meritlista finns även att ha skrivit texten till Namibias nationalsång. Sedan 2004 har hans karriär varit på nedåtgåenden. Precis innan SWAPO kongressen samma år blev han bortplockad som utrikesminister. På kongressen var han en av kandidaterna till att bli president efter Sam Nujoma, men förlorade dock mot den senares favoritkandidat Hifikepunye Pohamba. Som jag ser det är partiet intressant eftersom det är första gången sedan självständigheten som SWAPO stöter på riktigt motstånd. Jag trodde när jag kom att jag var där för en intervju men så visade det sig inte vara. Det var istället en audience med den store ledaren! Under tjugo minuter satt vi tillsammans och diskuterade Namibias politik, men också Sverige. Han pratade varmt om Olof Palme och Sveriges stöd under frihetskampen. Det var ett intressant möte även om det kanske inte riktigt var vad jag hade väntat mig från början. Jag är lovad att jag även skall få en intervju med någon av de andra ledarna i partiet så håll tummarna för mig.

Filmfestivalens slut

Har inte haft tillgång till internet på ett tag så jag tänkte göra en längre uppdatering om vad som har skett den senaste tiden. I söndags för en vecka sedan (senast jag skrev något) var Stina och jag inne i stan på söndagskvällen för att gå på internetcafé. Efteråt åt vi på Nandos vilket är en mycket trevlig restaurangkedja som finns här. Det är inte riktigt ett snabbmatsställe utan har lite mer klass och maten är grym. Redan när vi åt började vi prata om när vi skulle kunna äta där igen. Efter maten åkte vi till Maurua mall för att se den sista filmen under filmfestivalen. Filmen vi såg hette A Mighty Heart och handlade om ett journalistpar som vistades i Pakistan i början av 2002. Filmen var baserad på verkliga händelser och handlade om Danny Pearl som kidnappas och efter en tid i fångenskap blir halshuggen. Man fick följa hans hustru och sökandet som avslutas i och med hans död. Mycket bra och stark film, kändes mer som en dokumentär och var snarare naken än sentimental. Rekommenderar den även om den var mycket hemsk.

På måndagen var Stina och jag på UNAM copy center för att köpa kompendiet till vår kurs. Det tog runt en timme trots att vi var nummer två i kön! Kompendiet kostade dessutom 175 dollar, vilket inte är så mycket för kurslitteratur för en termin. Det vill säga med svenska mått, för studenterna här är det långt ifrån ett bra pris. Efter en lång väntan på kompendiet gick vi till den internationelle koordinatorn på campus. Han var som vanligt inte där, men Stina och jag kunde utan problem hämta ut hennes och Minnas pass!

Kort om strom och mer film

Pa onsdagar har vi forelasning i var kurs advanced sociology of namibian society och det har onekligen varit kantat av strul. Eftersom bocker ar dyra och studenterna om inte fattiga sa i alla fall eknomiskt begransade sa gor lararna kompendier till alla kurser. Med kompendiet sa behover du inte kopa eller nagra bocker utan skall klara dig. Var kurs borjade i februari och forst denna veckan fanns kompendiet tillgangligt pa kopieringscentrat trots att var larare lamnade det vid kursstart! Detta paverkar onekligen diskussionerna vid vara seminarium blir lite haltande eftersom fa har kunnat lasa pa. Pa senaste forelasningen hade vi dessutom inte nagon strom i klassrummet vilket innebar att den grupp som skulle redovisa fick problem eftersom de behovde anvanda dator och projektor i sin presentation. Att strommen ibland saknas ar dock inte nagot konstigt den forsvinner lite titt som tatt och kommer tillbaka ganska snart.

Nu ikvall hoppas jag dock att strommen ar med oss hela tiden eftersom Stina och jag skall pa bio. Filmfestivalen narmar sig sitt slut och for var del blir det den sista filmen ikvall. I fredags var Eerika och jag och kollade pa ett gang kortfilmer vilket var riktigt bra och givande. De forsta tva var producerade av the Rainbow project som ar Namibias enda organisation for homo, bi och transpersoner. Bada filmerna lyfte vikten av acceptans och att alla manniskor ar lika mycket vara oavsett deras sexuella laggning. Visst later det sjalvklart men i Namibia ar det langt ifran sjalvklart. Den tidigare presidenten Sam Nujoma gjorde pa sin tid starka uttalande mot HBTpersoner och det underlattar inte riktigt deras mojligheter.

Tva av filmerna vi sag var animerade och riktigt daliga. Kanske ar jag for gammal jag vet inte, men bra var de i alla fall inte. Den sista filmen Five minutes of pleasure var dock bade bra och viktig och behandlade amnet tonarsgraviditeter i Namibia. Bra med en Namibisk film som ungdomar tydligt kan relatera till eftersom det ar deras egen verklighet som beskrivs.

For den som vill se fler bilder ga in pa www.resedagboken.se och sok pa stina in namibia. Stina har ocksa lagt upp massor av roliga och fina bilder

Internationell filmfestival i Windhoek

I torsdags for en vecka sedan inleddes den internationella filmfestivalen i Windhoek. Lokalpartiotiska som vi ar inledde vi sjalva med att se tva svenska filmer. Forst sag vi Kidz in da hood som var forortsungar och i sondags var vi pa filmen darling. Infor den forsta filmen hade vi laddat och bakat kanelbullar som vi at innan filmen skulle borja. Det kandes nastan lite konstigt att se pa film pa svenska. Jag ar ju bara van vid att hora Stina och Minna prata svenska. Det var hur som helst tva riktigt bra filmer och vi hade trevligt. Pa mandagen fick vi tillskott till var svenska koloni da ytterliggare en student fran Linkoping kom och flyttade in i vart hus. Hon skall vara har i fyra veckor och skriva c-uppsats. Det ar riktigt trevligt med en tjej till i huset och hon verkar ocksa vara en bra tjej. Vi var ute och at med henne i mandaskvall pa en italiensk restaurang. Kanske skulle vi ha gett henne lite mer afrikansk fagring, men jag tror att vi andra har lite hemlangtan.

I tisdags beslot vi oss for att vara lite med internationella nar vi gick pa film och valde en kinesisk film som heter Spider Lilies. Den var vackert filmad och en intressant story om tva lesbiska tjejer. Rekomenderar den varmt. Vi var forresten pa filmen tillsammans med tva killar fran var klass som ocksa ar svenskar. De bor ute i katutura och ager en sheeben (lokal pub) dar. Verkar spannande att bo dar ute och vi hoppas pa att de skall visa oss runt lite i sitt omrade. Jag har ju bara varit nagra ganger i Katutura och jag skulle verkligen vilja se mer av den delen av staden.

Intervju i parlamentet

Igar var jag pa parlamentet och hade en intervju med en av ledamoterna fran oppositionspartiet NUDO. Med tanke pa vilka svarigheter jag haft nar det gallt informanter sa skojade vi innan om att han troligen skulle ha rakat ut for nagot sa att det blev installt. Det visade sig dock vara en mycket bra intervju och jag ser redan fram emot nasta. Han hade helt andra perspektiv an de organisationer jag har intervjuat fran civila samhallet. Hoppas verkligen att resterande intervjuer kommer att vara lika bra.

Livet har i Namibia har kommit att te sig lite rutinartat. Jag vaknar pa morgenen, ater min grot, pluggar, solar kanske lite, ater lunch, pluggar lite mer osv. Fast ett par dagar i veckan behover jag dock in till stan for att jaga parlamentariker, umgas med kompisar eller helt enkelt for att fylla pa foraden lite.

Jag kanner mig lite stressad infor min uppsats eftersom jag snart skall aka hem. Oroar mig for att jag inte skall lyckas fa till alla mina intervjuer innan jag aker.

Lite uppdatering

Jag har egentligen inte sarskilt mycket att skriva just nu, tankte bara tala om att jag lever. JAg var sjuk storre delen av forra veckan vilket var mindre kul. Kanns som sloseri att vara sjuk har nere. Dessutom var jag helt ensam i huset vilket gjorde att jag kande mig an mer ynklig. I ovrigt sa lagger jag det mesta av min tid pa min uppsats nu. Det har varit trogt att fa intervjuer, sarskilt med politikerna. Nu har jag dock en intervju med ett oppositionsparti imorgon forutsatt att inte nagot dyker upp pa vagen. Det hander ganska ofta att en bestamd tid har inte ar sarskilt bestamd.

På tur till norr!

På torsdagsmorgonen begav Eerika och jag oss ut på äventyr. Eerika är en finsk utbytesstudent som bor på campus som jag nyligen lärt känna. Eerika skulle upp till norr och hälsa på en kamrat och jag beslöt mig för att följa med. Tidigt på morgonen åkte vi ut till Katutura för att få fatt på en buss som skulle upp till norr. Här fungerar det så att det finns en uppsamlingsplats dit resande kommer och sedan hoppar man helt enkelt på de minibussar som kommer dit. Det är så den lokala befolkningen färdas eftersom det är det billigaste sättet. Det är inte särskilt vanligt att vita åker med dessa bussar eftersom de som regel har en betydligt högre inkomst än den svarta befolkningen. Turister avråds dessutom från att använda dessa bussar. Orsaken till detta tror jag snarast beror på att det skulle innebära att turistföretagen fick mindre inkomster om turisterna i större utsträckning började nyttja den lokala befolkningens transport. Det som dock kan vara lite problematiskt är att minibussarna inte åker förrän de är helt fulla. Detta innebar att vi fick vänta i två timmar innan vi äntligen var på väg. Resan gick genom ett till stora delar öde, men mycket vackert landskap. Till skillnad från vägen till Swakopmunde var landet här grönt och frodigt. Efter sex timmars resa kom vi till staden Tsumeb som var vårt mål för dagen. Vi hade inte bokat någonstans att bo, men lyckades med en gång att hitta ett trevligt och mycket prisvärt hotell. Tsumeb är en gammal industristad och själva huvudgatan utgår från den gamla koppargruvan. Jag tyckte om staden, kanske främst för att det var en sömnig småstad med mycket lite trafik. På fredagen när Eerika fortsatte upp till Ondangwa valde jag att stanna kvar och njuta av lugnet och att få vara ensam ett tag.

På lördagsmorgonen tog jag en tidig buss med målet att komma till staden Rundu, precis vid gränsen till Angola. Tänkte det kunde vara trevligt att komma till Angola också även om jag bara skulle ha varit där någon timme eller så. Nu kom vi dock aldrig fram till Rundu eftersom bussen fick punktering, åkte av vägen och fastnade i leran. I en dryg timme fick alla passagerare hjälpa till att i ösregnet knuffa bussen ur leran. När detta väl var gjort visade det sig att reservdäcket var trasigt och att vi skulle få vänta på att någon kom med ett nytt däck. I två timmar satt jag blöt och frös i bussen och var allt annat än på gott humör. När det så stannade en buss som skulle till Windhoek hoppade jag gladeligen på och kände att det fick vara nog med äventyr för min del.

Minneshögtid i parlamentet

Som jag tidigare berättat har jag haft svårigheter att få intervjuer. Många har varit upptagna och några verkar inte riktigt ha velat prata med mig. Någon som dock gärna ställde upp för en intervju var Reinhard Kalla Gertze, parlamentariker för Congress of Democrats (socialdemokratiskt i stort sett). På kvällen samma dag som vi träffats avled han dock av en astmaattack. Astman var en svit efter de sex år han satt fängslad i SWAPOs fängelsehålor i Lumbango. Han var av SWAPO anklagad för att vara sydafrikans spion och detta var orsaken till hans fängslande. Gertze hade 1978 blivit medlem i SWAPO i exil och var tränad för att bidra till frihetsrörelsens väpnade kamp. 1995 var Gertze en av grundarna till organisationen Breaking the Wall of Silence vars mål är att återupprätta de som i likhet med honom var falskeligen anklagade och fängslade av SWAPO. Till skillnad från Sydafrika har inte Namibia haft någon sannings- och förlåtelsekommission utan man har istället valt att tiga om det som varit. Särskilt viktigt för SWAPO tycks det vara att inte låta sin frihetskamp fläckas av det faktum att de själva gjort grova övergrepp. 1999 var Gertze en av grundarna av partiet Congress of Democrats som han till sin död var en aktiv medlem i. Reinhard Kalla Gertze blev 48 år gammal och beskrivs av sina kamrater så väl som politiska motståndare som en orädd, kompetent och mycket drivande politiker. Han hade även ett internationellt intresse och samarbetade med de svenska socialdemokraterna.

Av Congress of Democrats blev jag inbjuden att närvara vid den minneshögtid som skulle hållas i parlamentsträdgården 19 mars. Jag hade förväntat mig några tal och att det skulle vara i stort sett bara politiker där. Nu visade det sig istället komma närmare 600 personer som ville hedra Gertzes gärning. När jag kom till parlamentet och gav mitt namn fick jag veta att jag var en diplomat gäst. Själv såg jag mig som en student som skulle intervjua Gertze, men arrangörerna såg mig som en representant för socialdemokraterna i Sverige. Det kändes lite märkligt att jag gavs en plats bland de främsta raderna tillsammans med riktiga diplomater och höjdare. Minneshögtiden var vacker och namibias justitieminister ansvarade för själva arrangemanget. Genom de tal som hölls var det tydligt att Gertze var högt respekterad av sina egna så väl som av sina politiska motståndare. Många refererade till honom som en stark ledare och en sann frihetskämpe. Det jag tyckte om var att en av medlemmarna från Breaking the Wall of Silence inte bara pratade om Gertzes många lyckade politiska projekt. Hon pratade även om det faktum att fångarna från Lumbango ännu inte fått upprättelse och hon vädjade till parlamentet och regering att avsluta denna kamp för Gertze så väl som alla andra drabbade.

När själva minneshögtiden var över öppnades kistan så att alla närvarande kunde passera Gertze och ta ett sista farväl. Jag har visserligen varit på många begravningar, men jag har aldrig varit med om en öppen kista förut. Jag tror faktiskt inte alls att det förekommer i Sverige. Förutom detta så hade jag aldrig sett en död människa förut vilket gjorde att jag gruvade mig lite inför min tur att passera kistan. Eftersom han var balsamerad såg han inte riktigt ut som en människa längre utan snarare som en vaxdocka. Jag föredrar helt klart att minnas människor som de var i livet och inte som en vaxkopia av det som en gång var en levande människa.

Skönhetstävling

Eftersom jag inte haft någon möjlighet att skriva på ett tag blir det delvis lite gamla nyheter, men likväl intressant hoppas jag. 15 mars var Minna, Stina och jag på en skönhetstävling som arrangerades av namibias tekniska universitet. Vi var ditbjudna av vår kamrat Hilma vars syster var en av arrangörerna. Eftersom jag aldrig tidigare varit på någon skönhetstävling visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta. Det var dock ungefär som en fröken Sverige tävling bortsett från att det här även var manliga deltagare. Mellan de olika momenten stod olika lokala grupper för underhållningen. Hip hop är inte riktigt min stil, men jag måste erkänna att namibisk hip hop är något annat än den amerikanska som jag mer är van vid att höra. Ett viktigt inslag för de här grupperna är dansen och killarna kan verkligen dansa. Jag har filmat lite för att kunna visa vilket grymt fotarbete de har. Själva skönhetstävlingen var ganska tråkig, jag tycker inte om konceptet att tävla i skönhet. Momentet där deltagarna visade upp sina traditionella kläder var intressant även om övriga publiken mest uppskattade badkläderna. En tjej visade halva rumpan till den manliga publikens stora förtjusning.

Traff for internationella studenter

Igar bjods vi in pa en traff for alla internationella studenter pa UNAM samt deras egna studenter som varit ivag. Inbjudningarna var det visserligen lite si och sa med vi visste om det for att Stina och Minna haft ett arende till den ansvariges kontor nagra dagar innan. Alltsa ar det mycket mojligt att det saknades studenter. De som var dar var tre studenter fran Sverige (vi) samt fyra finskor. Vi fick hora lite tal fran olika viktiga manniskor och sedan fick studenterna dela med sig av sina erfarenheter som utbytesstudenter. Det hela var trevligt och det var kul att traffa lite andra studenter. Traffen avslutades med en gemensam lunch som kom att bli ganska komisk. Vi var fyra vegetarianer och det var bara jag av dessa som at fisk. Man hade namligen raknat med att alla vegetarianer at fisk. Forst forsokte de ge fisk till de andra vegetarianerna och nar de sa att de inte at varken fisk eller nagot annat kott drojde det lange innan det kom nagon ny mat till dem. Nar maten val kom sa var det kyckling. Killen fran koket sag mycket forvirrad ut nar de papekade att de inte at det heller. Efter en tur ut i koket kom tallrikarna ut igen, men denna gang utan kyckling.

Ikvall skall vi pa en skonhetstavling har i Windhoek! Jag ar inte riktigt saker pa vad det kommer att innebara men forhoppningsvis blir det roligt.

Regn i Namibia

Det har i stort sett regnat varje dag sedan jag kom till Namibia. Det ar inte som hemma att det ar gratt, trist duggregn som ibland vaxlas med lite haftigare regn. Nar det regnar har da oser det verkligen ner. Ibland gar det inte ens att ga ut for att regnet ar sa haftigt. Att det regnar ar riktigt takigt eftersom det ganska radikalt begransar mina mojligheter. Att klaga skulle jag dock inte fa for mig att gora. Ok jag smagnaller givetvis, men har i Windhoek ar regnet i stort sett bara besvarande. Norra Namibia har dock deklarerats som katastrofomrade pga oversvamningarna som regnen orsakat dar. De senaste dagarna har man dessutom kunnat bekrafta att kolera har brutit ut i omradet. Samtidigt fortsatter regnen och an mer regn komma skall.

Mörka moln över UNAM

Maggies förlovningsfest!

Igår var Stina, Minna och jag i Katutura på Maggies förlovningsfest. Dagen började tidigt eftersom vi skulle träffa Maggie inne i stan redan klockan 10. Detta flyttades sedan fram till klockan 11 varpå vi kände oss mindre stressade och kunde klä och sminka oss i lugn och ro. På väg in till stan fick vi besked om att hon skulle bli försenad eftersom det tog längre tid än beräknat att ordna hennes hår. Då passade vi på att äta lite på caféet Mug & Bean vilket visade sig vara mycket klokt eftersom det tog många timmar tills vi fick mat igen.

Till slut var Maggie klar och tillsammans med henne och den blivande fästmannen Jani åkte vi sedan ut till Katutura. Vi parkerade framför ett litet hus med bar jord och grus istället för trädgård. Att kunna ha en trädgård här kräver en hög inkomst eftersom det i stort sett behövs en heltidsanställd trädgårdsmästare för att något skall överleva i detta varma ökenland. Huset ägdes förresten av Maggies moster och hennes man och förutom dem bor också hennes fyra kusiner där. Sedan hennes föräldrar gick bort har det också varit hennes hem. När vi kom fram visade sig att festligheterna inte skulle börja förrän senare på eftermiddagen vilket gav oss tid till en promenad i området. Huvudvägarna var asfalterade medan de mindre tvärgatorna var av jord och grus. Med jämna mellanrum längs gatorna kom små pubar som kallas för shebben. Det finns tydligen mängder av dem i Katutura och de skall vara populära. Lokalbefolkningen här åker inte in till stan när de behöver något utan man lever i stort sett hela sitt liv i områden eftersom allt finns nära intill.

Efter promenaden inleddes den stora väntan. Vi satt i vardagsrummet och pratade med varandra och drack vatten medan alla släktingar for omkring för att ordna allt tills gästerna kom. Vi erbjöd oss att hjälpa till, men även om de tackat ja till vår hjälp hade det nog inte funnits så mycket för oss att göra eftersom där redan var fullt av folk. Man hade rest ett partytält på bakgården och i ena ändan dukades ett honnörsbord där Maggie och Jani skulle sitta. Resten av tältet fylldes av stolar så att gästerna skulle kunna sitta. Med tanke på att där var minst 100 gäster så räckte stolarna långtifrån till alla utan det blev istället de äldre som gavs möjlighet att sitta. Allra längst fram hade man dock ordnat så att vi skulle sitta, vilket kändes lite dumt när där var många äldre som stod upp. Jag tror dock att det hade varit oartigt av oss att inte ta platserna i anspråk. Allt vi gjorde under festen blev väldigt stort. Jag kan inte riktigt förklara det med andra ord än att det blev stort. Det var tydligt att det inte hörde till vanligheterna med vita gäster och jag tror att några av de mindre barnen aldrig hade sett någon vit förut. I vilket fall var jag tacksam över våra platser eftersom det innebar att vi kunde ta bra fotografier samt filma utan problem. Själva ceremonin tog ganska lång tid och de hölls många tal. Dessvärre kunde vi inte förstå talen eftersom man pratade damara nama men det var ändå väldigt trevlig och mycket spännande. Maggies morbror fungerade under ceremonin som hennes pappa och var vänlig nog att ibland komma med förklaringar på engelska. När han själv skulle hålla tal till de förlovade valde han att prata lite kort och ville sedan att Maggies vän skulle komma upp. Jag var inte alls beredd på att säga något, men Stina och Minna hävdar att det blev fint.

Efter att talen var slut och Jani gett Maggie ringen var det dags för mat. Den började delas ut innan ceremonin var slut och alla satt med sina tallrikar i knäet och åt. Det var spännande att få pröva på hemlagad mat eftersom jag inte gjort det tidigare, riktigt gott var det också. Efter allt var klart sattes de på musik och många av gästerna lämnade festen. De lite äldre gästerna satt kvar under tältet och pratade medan ungdomarna dansade och festade på framsidan. Alla var på gott humör och stämningen var helt fantastisk. Under lång tid satt vi och pratade och tittade på dem som dansade. Till och med de riktigt små barnen hade koll på stegen och hade mer rytm i kroppen än vad jag någonsin kommer att få. Efter många påtryckningar kom vi också upp och började dansa vilket möttes av jubel och förtjusning. Även om vi hade fantastisk roligt så begav vi oss hemåt vid kvart i elva eftersom det varit en lång dag. Jani var inte helt bekväm med att vi ringt efter en taxi utan ville egentligen ha kört oss hem så de skulle veta att vi kom fram säkert. Det är dock ganska långt till UNAM och vi hade en chaufför som vi kände oss säkra med. Det kändes som om vi inte riktigt ville att Jani skulle behöva lämna sin egen fest bara för att köra oss. Det var en riktigt rolig dag, helt olik något annat jag har varit med om och jag känner mig tacksam över att ha varit där. Materiellt fanns det inte särskilt mycket, men socialt fanns det desto mer.

Förvirrande politik

När jag följer TV-nyheterna på kvällen får jag en känsla av att Namibia kanske inte är så stabilt och lugnt som jag upplever det. Mycket handlar nu om valet som kommer att hållas nästa år och den statliga kanalen känns mest som en propagandamaskin för regeringspartiet SWAPO. Häromdagen sändes ett inslag från ett SWAPO-möte i södra Namibia och inslaget fick säkert femton minuter. Presidenten höll tal och berättade att det bara var SWAPO som hade erfarenheten av att styra och ta hand om landet. Oppositionen kunde inte något och skulle därför inte kunna ta hand om landet. I sitt tal manade också Hifikepunye Pohamba till lugn i valrörelsen. Han uppmanade oppositionen att inte ta till våld och fortsatte sedan med att säga åt de egna partimedlemmarna att hålla sig lugna. Måhända är man uppskrämd efter det som hände i samband med valet i Kenya eller så pågår det något under ytan som jag ännu inte sett och inte heller förstår. Vad jag vet är att oppositionen är hårt ansatt från regeringspartiet och att många som kanske skulle vilja vara något annat än SWAPO inte vågar. Regeringspartiet fick 75.83% av rösterna i valet 2004 och det känns inte helt hälsosamt. Visserligen drömmer jag som socialdemokrat om tider med egen majoritet eftersom det underlättar styrandet. Samtidigt vet jag att oppositionen har en viktig roll att fylla i en vital demokrati och skulle inte önska den sortens valresultat som SWAPO fått. Jag tror att det kan vara farligt för ett parti att stå helt ohotat och aldrig behöva känna att man kanske kommer att förlora nästa val. Att förlora är så klart inte roligt (jag skulle hellre styra än vara i opposition) samtidigt tror jag att det är en viktig process för ett parti att känna av att om man skall vinna folkets röster då måste man också kämpa.

Än så länge har jag inte intervjuat något av oppositionspartierna, men det kommer framöver. Det skall bli mycket intressant att få ta del av deras upplevelser av att vara i opposition. Det här med intervjuer är förövrigt en historia för sig. Min första informant hade jag avtalat en timme med, men när jag kom det visade hon sig bara ha tid i 20 minuter. En annan dag åkte jag för att intervjua en kvinna som jobbar för National Society for Human rights och fick snällt åka hem igen eftersom hon inte var på kontoret. Tilläggas bör att det tog mig 45 minuter att hitta till deras kontor. Jag hamnade först på helt fel sida av stan och var därför några minuter sen till den avtalade tiden. Min tredje intervju gick desto bättre även om den innebär att jag känner mig än mer förvirrad när det gäller namibisk politik.

Lite nyheter fran livet i soder!

Antligen verkar det som om askovadren har gett med sig. Ikvall har vi varken regn eller aska (so far) vilket kanns riktigt skont. Vi har faktiskt fatt se lite sol pa dagarna nu vilket kanns som lite omvaxling.Imorgon skall Minna, Stina och jag ut och shoppa forlovningspresent till Maggie. Pa lordag skall vi till henne pa forlovningsfest och det kommer tydligen att bli nagot sarskilt. Maggie ar damara och i deras traditionen borjar forlovningsfesten tidigt pa morgenen och haller pa helda dagen och in pa kvallen. Hennes pojkvans familj maste komme till hennes familj och forhandla om Maggie. Nu mer ar det inte nagon riktig forhandling, men forr i tiden var det tydligen dodligt allvar. Det skall bli riktigt spannande att fa vara med om nagot som ar olikt de man sjalv kanner till.

Blixtar och dunder!

I förra veckan byttes datorerna på UNAM ut till tunna klienter samt fina plattskärmar. Alla var givetvis mycket glada över detta eftersom datorerna varit allt annat än bra tidigare. Tyvärr fungerade inte den nya tekniken och endast enstaka datorer klarar att alls gå ut på nätet. För min del spelar det inte så stor roll, jag har trots allt råd att åka in till stan och gå på Internetcafé. För studenterna här har det dock rejält stor betydelse och påverkar deras möjligheter till influenser från övriga världen. För den som inte har sattelit finns det nämligen bara två kanaler att tillgå, en amerikansk kristen kanal samt den inhemska kanalen NBC. När det gäller kulturutbyte är ingen av dessa särskilt bra.

Det ar onekligen inte sarskilt trakigt att vara i Namibia. Det har regnat och askat mycket och harom dagen kom askan allt narmre vart hus. Plotsligt nar vi satt i vardagsrummet slog askan ner i vart hus!!!! Strommen gick samtidigt pa hela campus och vi var alla tre ganska uppskramda efterat. Huset och vi mar dock bra forutom lite skramselhicka. I ovrigt fungerar huset bra och ar trevligt att bo i. Vi har till och med ett (eller flera) husdjur, namligen odlor. Minna foreslog att den heter Stefan.

Vi har forresten haft var forsta forelasning i sociologi. Det var dock bara information och det borjar pa riktigt forst om tva veckor. Det som ar lite markligt ar att i var klass pa ca 20 ar vi 5 svenskar och 2 finskor! Trots att det har kannts frustrerande att det drojt sa lange sa tror jag att det kommer att bli riktigt bra.

Imorse var det forresten riktigt kallt nar jag vaknade! Hade sparkat av mig tacket och vaknade av att jag fros. Det ar forsta gangen det har hant har.

I ovrigt kan jag tala om att jag har grym hemlangtan! Vill ha fler nyheter fran hemma! Becka, Anna, Fia och Linda jag saknar era mail och kommentarer!

Lite blandade nyheter

Nu har det aterigen gatt ett tag sedan jag hade mojlighet att skriva och mycket har hant sedan dess. I onsdags fick vi antligen mojlighet att flytta in i det nya huset. Vi har varsitt sovrum och delar kok, vardagsrum, dusch och toalett. Huset ar rymligt, men ligger lite pa avstand sa det kanns inte riktigt som om vi bor pa campus langre. Det ar riktigt skont att sova i ett rum dar det inte regnar in genom taket. Dessutom ar Minna och Stina trevliga att bo tillsammans med. Nu far jag antligen prova pa att bo i ett studentkollektiv :) Nar vi flyttade in var hantverkarna fortfarande kvar och medan de fortfarande holl pa sa kom ett stadteam. Hela huset var fullt med folk sa till slut moblerade vi och stadade sjalva. Forresten sa har vi faktiskt haft regn inomhus aven i huset. Nar Stina kom hem i fredags hade varmvattenberedaren gatt sonder sa det sprutade kokhett vatten rakt ut i grovkoket. Det kom dock snabbt en rormockare som fixade problemet.

Att det regnar in ar annars ganska vanligt har i Namibia, man raknar inte riktigt med att det skall bli regn. I lordags var vi pa Maurua mall som ar Namibias storsta kopcentra. Nar vi var inne och handlade mat borjade det aska och lamporna blinkade i affaren. Strax darpa borjade det regna och det drojde inte lange forran det borjade droppa genom taket pa affaren. Vi kande oss lite bekymmrade eftersom det rann genom lamparmaturer, men det verkar inte ha blivit nagon kortslutning.

Pa kvallen var vi och at middag pa Roof of Africa och jag fick antligen traffa Pricilla. Hon kande inte igen mig forst eftersom jag andrat harfarg sedan hon sag mig sist. Det var trevlig att ata middag dar men tydligen ar det numer bara gaster pa hotellet som ater dar. Tidigare hade de biljardbord, men det ar borta nu och det ar sakert en av orsakerna till att folk inte kommer dit langre. Sedan har ju agarna skilt sig sa Trosten och hans kompisar sitter inte i baren pa kvallarna langre ovh da blir det ocksa lite lugnare. Vi hade dock trevligt och fick mojlighet att umgas med de som jobbar dar. Regina som jobbade i koket forra gangen jag var dar ar numera chef i koket, dessutom pluggar hon till att bli kock pa riktigt. Det som gjorde mig riktigt glad var att hon berattade att jag ver den som fatt henne att vaga tro pa att hon kunde vara nagot annat an en assistent i koket.

Igar var vi ute och prommenerade bortanfor UNAM dar det finns lite kullar. Det visade sig ocksa att det ar ett stalle dit folk kommer for att kora terrang. En bil korde rakt igenom en lerdamm och satt sedan fast dar i typ 20 minuter. Forstod inte riktigt meningen med det.

Imorgon skall jag ha min forsta intervju och pa onsdag borjar antligen vara forelasningar

Taxiturer i Windhoek, ett sätt att komma dit du skall via där du inte tänkt dig

Att åka taxi är det enda sättet att ta sig fram i Windhoek om man inte promenerar eller kör egen bil. Eftersom UNAM ligger långt från allt är det alltså det alternativ som står till buds. Det är nog visserligen bara runt 7 till 8 km in till stan, men i tryckande värme är det en allt för lång sträcka att gå. Taxibilarna får inte lov att köra in på universitetets område utan står uppradade utanför grindarna. Redan när jag närmar mig dessa översköljs jag med frågan: Taxi? Where to mam? Taxi? Jag vill helst välja taxi efter hur bilen ser ut, en del ser nämligen ut att falla isär när som helst. Detta har också hänt vid ett tillfälle då taxin faktiskt gick sänder och fick stopp mitt i en korsning. Nå väl, jag vill gärna se fordonets kondition innan jag bestämmer mig, men ibland är det svårt att vara oberörd hela vägen fram till bilarna. Ofta orkar man inte ignorera och fortsätta gå. Det här med att ignorera tycks dessutom inte fungera särskilt bra här. Även om jag inte svarar så fortsätter de att prata med mig. Genom detta kan jag alltså konstatera att namibier är ett folk som inte låter sig ignoreras. När jag väl klivit in i den utvalda taxin börjar sedan en lång väntan. Här tar man betalt per person vilket innebär att förarna vill fylla sin bil innan de ger sig iväg. Det kan ibland bli en ganska trång resa, men också mycket trevligt. Jag har på detta sätt fått möjligheten att prata med studenter som jag annars inte skulle ha mött. Det som också är spännande är att med en bil med fyra passagerare så finns det också fyra olika destinationer. Ofta skall vi åt samma håll, in till stan och då släpps vi av allt efter att vi kommer till våra mål. Andra gånger går färden över halva staden innan jag slutligen når min egen destination. Än så länge tycker jag att det är spännande eftersom jag genom detta lär känna staden och får se sådant jag annars inte skulle se. Visserligen finns det mer att se. De bilar jag åker med släpper alltid av mig innan de beger sig iväg till Katutura. Detta är förståeligt eftersom det ligger åt ett annat håll än stan eller UNAM. Detta är dock den del av staden som jag nästan inte känner alls. Jag har varit där och jag har passerat igenom, men aldrig stannat tillräckligt länge för att kunna säga att jag verkligen varit där. Förutom att taxin tar mig dit jag skall, via långa eller korta omvägar så är det också ett kulturellt möte. De flesta förare lyssnar på radion medan de kör vilket gör att jag möts av radioprogram på språk som oshiwambo eller kanske herero. Min okunnighet på området är stor så jag vet faktiskt inte vilka språk de sänds på. Förutom radioprogrammen möts jag också av populär namibisk musik. En resa med taxi kan, om jag väljer att se det så vara en kulturell upplevelse och en möjlighet att se andra delar av staden.

Pa semester vid kusten

Strax efter kl.06 pa fredagsmorgonen gav Stina, Minna och jag oss ivag fran campus in till stan. Dar tog vi sedan en buss for att komma till Swakopmund som ligger vid kusten nara 40 mil bort. Vi kom ivag betydligt senare an den utlovade avgansstiden, men vi var trots allt pa gott humor. Pa bussen serverades te, eller skall jag kanske saga varmt sockervatten. Det var det laskigaste te jag nagonsin har provat. Bussen fardades genom ett lanskap som sakta forandrades. Nar vi precis lamnat Windhoek bakom oss mottes vi av en frodig gronska med blommor, gras och mangder av trad. Allt efter att vi fardades forandrades dock landskapet till sten och sand. Vid nagot tillfalle passerade vi en farhjord och hapnade over att de alls kunde vara vid liv eftersom det inte sag ut att finnas nagot bete at dem. Langs vagen fanns ocksa sorgliga skapelser som skulle forestalla bostader. De var byggda av brador, tyg, plast ja allt de kunnat fa tag pa helt enkelt.

Pa halva resan stannade vi i en liten by for att stacka pa benen. Nu var vi i stort sett ute i oknen och hettan var obeskrivlig. Den var intensiv och helt torr.

Efter fyra timmar nadde vi sa var destination Swakompunde. Har svalkade vinden och var mattad med salt. Det kandes faktiskt lite som att komma hem till Bohuslan. Fast om jag tittade at soder var dar valdiga sanddyner och de har vi inte riktigt hemma. Vid kusten hade vi en underbar helg som borjade med en prommenad pa stranden. Vi doppade fotterna men vagade inte bada eftersom vagorna var gigantiska och dar var valdigt stromt. Hotellet vi bodde pa var riktigt fint aven om det lag ganska langt fran centrum. Detta vagdes dock upp av att det lag pa stranden precis vid havet. Rummet som vi fick var egentligen deras smekmanadessvit, vilket vi tyckte var lite lustigt.

Trots att staden ar ganska liten hade vi stora problem med att hitta. Det kandes nastan som om allt flyttade pa sig sa fort vi klev in pa en ny gata. Trots att det var molningt och svalt (eller kanske just darfor) lyckades jag branna mig rejalt och ser riktigt rolig ut. Varst ar pannan som jag som tur ar kan dolja med luggen.

Pa sondags eftermiddagen paborjade vi resan hem. Aven den startade langt efter utsatt tid. Pa resan fick jag se vilda babianer och antiloper vilket var mycket roligt.

Val hemma igen somnade jag gott och sov laaange!!!!! Igar var det plugg igen som vanligt. Jag borjar verkligen komma igang med upsatsen och det kanns bra. Imorgon ar vi lovade att flytta kl.14 och jag langtar verkligen.

Har forresten bokat in min forsta intervju idag!

Swakopmund

Liv med andra forutsattningar

I torsdags var jag och halsade pa min kompis Kristine som arbetar pa Roof of Africa. Det var onekligen roligt att traffa henne igen. Fran Maggie hade jag fatt veta att hon fatt ett barn sa jag hade lite presenter till mor och barn med mig. Hennes dotter heter Memory och ar sex manader gammal. Tyvarr far jag inte mojligheten att traffa henne eftersom Kristine varit tvungen att lamna henne hos sin mamma i Owamboland. Tidigare har en kusin kunnat passa barnet, men nu har hon fatt jobb och Kristine har darfor inte nagon annan mojlighet att lamna bort barnet. Kristines mamma bor narmare hundra mil bort och jag lider verkligen med henne. Tank att vara tvungen att lamna bort ditt barn. Hon har dock inte nagot alternativ, men det gor det inte mindre hemskt.

Det skulle ha blivit strejk pa universitetet i fredags, men i sista stund gick utbildningsdepartementet in och loste krisen. 85 procent av fackets medlemmar rostade for en strejk eftersom de inte fatt nagon loneokning pa 5 ar. UNAM har havdat att det inte finns nagra resurser att oka lonerna. Har kan det vara intressant att papeka att rektorn plockar ut narmare en miljon kronor i lon om aret. Nu loste krisen sig genom att utbildningsdepartementet "hittade" hittills okanda resurser som man ger till UNAM.

Nagot annat som ar annorlunda har mot hemma ar tillgangen till internet. Numer har jag daglig tillgang till internet, men det ar en fraga om tala mod nar en sida kan ta sju minuter att ladda. Idag sitter jag dock pa ett internetcafe och skriver sa mycket jag orkar.

Mitt i ett regnigt Afrika

Det verkar som om det aldrig vill sluta regna, inte ens inomhus! I min lagenhet star det kastrullet och spanner lite overallt som tar hand om en del av det regn som kommer genom taket. Haller pa att bli helt galen pa natterna eftersom det droppar konstant. Allt jag ager ar fuktig och luktar numer mycket konstigt. Sitter just nu i skolans bibliotek och fryser eftersom luftkonditioneringen ar pa for fullt. Nu gick dessutom larmet att de stanger. Skriver mer fran Swakopmunde i helgen.

Namibisk byrakrati!

Igar var det antligen dags for registrering. For oss tog det runt fyra timmar att ta oss igenom de olika stationerna och fa stamplar i vara dokument. I kontraktet mellan univesitetet stod det dock att vi inte behovde sta i nagon ko utan kunde ga direkt till de olika stationerna. For de namibiska studenterna kan proceduren ta runt tolv timmar. Imorgon kommer jag att fa tillgang till internet mer regelbundet och skall forsoka skriva i stort sett varje dag.

Persona non grata (nastan i alla fall!)

Nar jag landat i Namibia och skulle ta mig igenom passkontrollen var jag sedan forra gangen beredd pa att det kunde vara lite knoligt. Jag hade dock inte vantat mig det som skulle handa. Kvinnan i passkontrollen var inte nojd med mina biljetter eller vart jag skulle bo. Hon ansag att det sag ut som om jag hade for avsikt att bosatta mig i Namibia, vilket jag inte riktigt kan farsta eftersom jag hade en returbiljett. Hon menade ocksa att det inte var troligt att jag skulle bo pa UNAM och menade att min resa var misstankt. Efter en timme och tva tillkallade chefer slappte de dock antligen igenom mig. Det verkar dock som att sjalva orsaken till att jag slapptes igenom var det faktum att en av cheferna hade en syster som var gift med en svensk och bodde i Goteborg. Hon stallde fragor om Goteborg och verkade nojd med svaren. Hon ville dessutom att jag skulle halsa till familjen Gustavsson i Goteborg. Jag stannade dock inte ock forklarade storleken pa Goteborg och det faktum att jag bara reste fran flygplatsen och inte bodde i staden.

Nar jag antligen kommit igenom passkontrollen blev jag hamtad av en av UNAMs chaufforer och akte till universitetet. Lagenheten visade sig vara riktigt sunkig och smutsig. Daremot skall jag och tva andra svenska studenter flytta in i ett eget hus om en manad som haller pa och renoveras just nu. Vi kommer att ha egna sovrum, men dela kok, badrum och vardagsrum. Jag tror att det kommer att bli trevligt eftersom det ar lite ensamt som det ar just nu.

Igar traffade jag lararen som ansvarar for mig och fick veta att forelasningarna inte borjar forran 25 februari. Orsaken till detta ar att registreringen tar flera veckor att genomfora. Vi skall registreras pa mandag kl.09 och det beraknar ta tva dagar i ansprak.

Universitetsomradet

Stilettklackar i en gulgruva

Nu borjar det kannas som om jag antligen har landat. Jag har kommit i ordning i min lilla lagenhet och har traffat den som ansvarar for mig pa UNAM. Nar jag lamnade Sverige i fredags morse var det storm och snoblandat regn. Val framme i Namibia var det dryga 35 grader. Min kropp protesterar vilt mot denna temperaturskillnad vilket gor att jag an sa lange har varit valdigt trott.

I fredags for jag till London dar jag landade 08.30 pa morgonen. Med tanke pa att planet till Jo'burg inte gick forran 17.55 borjade jag efter ett tag att kanna mig som Tom Hanks i filmen dar han ar fast pa en flygplats i manader. Flygresan till Sydafrika gick bra och jag hade trevligt sallskap pa planet. Jag sag filmen Stardust pa vagen ner och jag rekommenderar den starkt. Faktiskt en av de basta filmer jag sett pa riktigt lange. Nar jag kom fram till Jo'burg tog det en halv evighet innan Eunice och jag lyckades hitta varandra. Det visade sig finnas flera gater dar internationella passagerare kunde komma och vi stod vid varsin och gick sedan om varandra nagra ganger. Eunice hade agnat mycket planering at att allt skulle vara sa trevligt som mojligt for mig. Eftersom Jo'burg ar en valdigt stor stad hade hon ordnat sa att en kompis till henne korde oss dit vi skulle.

Storre delen av dagen tillbringade vi dock pa nagot som heter Town of gold. Det var ett nojesfalt i stil med Liseberg som byggts upp runt en guldruva. Guldgruvan som stagde 1977 ar fortfarande den mest produktiva guldgruvan i varlden nagonsin. Den nadde hela 3200 meter rakt ner i jordens inre. Idag ar dock det mesta oversvammat och det gar bara att fardas till ett djup pa 1000 meter. Eunice och jag akte ner i gruvan pa en guidad tur vilket onekligen var mycket spannande. 275 meter rakt ner i marken akte vi i en skranglig hiss och under resan ner borjade jag undra om det verkligen var sa klokt av oss. En annan sak som gjorde mig lite skeptisk till att prommenera runt i en gammal gruva var mina skor. Jag hade inte nagra sandaler med mig eftersom jag helt enkelt inte hade nagra. Tanken var att jag skulle ha kopt andra skor pa vagen till guldparken, men eftersom vi var sena hanns det inte med. Alltsa trippade jag runt hela dagen i mina svarta dansskor med stilettklack! Undrar om jag ar den enda manniska som besokt gruvan i den sortens skor? Det var i vilket fall en mycket spannande tur aven om jag ryser vid tanken pa vilken arbetsmiljo gruvarbetarna hade. For dem som jobbade allra langst ner tog det hela 2 timmar att ta sig fran ytan och ner!

Efter besoket i gruvan fick vi se nar en guldtacka tillverkades. Trots att vi satt langt fran smaltugnen kandes det som om vi satt mitt i elden nar luckorna oppnades. Det var en fruktansvard hetta aven om den bara varade nagra sekunder. Eunice och jag testade aven pa de olika akatraktionerna och kande oss som barn igen. Den attraktion jag tyckte mest om var 4-D biografen. Filmen som spelades upp var inte bara pa duken utan tycktes komma ut i salongen. Eunice holl nastan pa att svimma nar en stor orm kom rakt emot oss och gjorde ett utfall precis ovanfor oss. Nar vi var trotta pa att roa oss kom Eunice kompis Caroline och hamtade oss. Jag fick se betydligt mer av staden an planerat eftersom varken Eunice eller Caroline varit i den stadsdel dar mitt hotell lag. Caroline berattade att hon alltid maste ha en bilkarta i bilen om hon skall aka nagon annanstans an fran sin stadsdel till arbetet. Jo'burg ar som en magnd sma och stora stader som ligger nara varandra. Det finns dock inte nagon logisk stadsplan. Dessutom haller staden pa att vaxa samman med Pretoria som ligger sex mil bort. Nar vi till sist lyckats hitta till shoppingcentret som tjejerna ville visa och var pa vag till hoteller borjade det aska och regna. Val tillbaka pa hotellet somnade jag med en gang nar jag lagt mig pa sangen.

Resfeber

Nu börjar det oundvikligen närma sig. Faktiskt kan jag nu börja räkna timmar tills jag åker istället för dagar. Trots detta känns det fortfarande overkligt att jag skall åka någonstans. Kanske beror detta möjligen på att jag ännu inte har packat. Att stänga igen resväskan är något som tenderar att i alla fall skapa känslan av att nu skall jag resa någonstans. Att biljetterna kom i brevlådan förra veckan borde ju också vara en indikation på att något händer, men inte hos mig. Eller i alla fall inte ännu. Mitt fokus har istället legat på att få iordning på mitt hus, där jag nu har bott i hela tre veckor. Här ser fortfarande ut som om det är en loppis i huset och jag bör nog ganska snart erkänna mig besegrad och inse att någon ordning kommer det inte att bli innan jag åker. Fast det är ju förstås många timmar kvar och vem behöver sova?

Strul med biljetter!

Efter att ha suttit klistrad vid min telefon under några dagar för att arrangera min resa till Namibia på bästa sätt kan jag konstatera följande: jag är glad att Tranås resebyrå finns samt att jag nog aldrig kommer att arbeta på en resebyrå. Om något har kunnat strula med denna resa så har det strulat. Jag kommer nog inte våga tro på att jag verkligen kommer fram förrän jag kliver av planer i Namibia. Först tänkte jag att när jag sitter på planet till London då är det läge att andas ut, men vem vet kanske hamnar jag istället i Frankrike, Thailand eller varför inte Borneo. Det känns fortfarande inte verkligt att jag skall åka, det har varit på gång så länge att jag faktiskt trodde att det inte skulle bli av. Fast nu kan varken CSN eller röriga flygbolag stoppa mig (hoppas jag i alla fall).

På väg till Namibia!

Trots att CSN valde att inte bevilja mig dispens för ytterliggare studiemedel har jag idag beslutat att åka trots allt. Det blir tufft för familjen att vi nu skall klara oss på en inkomst, men samtidigt är det i ett läge som detta man verkligen uppskattar sin familj. För maken och barnen är det självklart att jag skall åka. Efter mycket tänkande och disluterande är det också så det blir. På fredag flyttar jag till Munkedal och om tre veckor åker jag!