Traff for internationella studenter

Igar bjods vi in pa en traff for alla internationella studenter pa UNAM samt deras egna studenter som varit ivag. Inbjudningarna var det visserligen lite si och sa med vi visste om det for att Stina och Minna haft ett arende till den ansvariges kontor nagra dagar innan. Alltsa ar det mycket mojligt att det saknades studenter. De som var dar var tre studenter fran Sverige (vi) samt fyra finskor. Vi fick hora lite tal fran olika viktiga manniskor och sedan fick studenterna dela med sig av sina erfarenheter som utbytesstudenter. Det hela var trevligt och det var kul att traffa lite andra studenter. Traffen avslutades med en gemensam lunch som kom att bli ganska komisk. Vi var fyra vegetarianer och det var bara jag av dessa som at fisk. Man hade namligen raknat med att alla vegetarianer at fisk. Forst forsokte de ge fisk till de andra vegetarianerna och nar de sa att de inte at varken fisk eller nagot annat kott drojde det lange innan det kom nagon ny mat till dem. Nar maten val kom sa var det kyckling. Killen fran koket sag mycket forvirrad ut nar de papekade att de inte at det heller. Efter en tur ut i koket kom tallrikarna ut igen, men denna gang utan kyckling.

Ikvall skall vi pa en skonhetstavling har i Windhoek! Jag ar inte riktigt saker pa vad det kommer att innebara men forhoppningsvis blir det roligt.

Regn i Namibia

Det har i stort sett regnat varje dag sedan jag kom till Namibia. Det ar inte som hemma att det ar gratt, trist duggregn som ibland vaxlas med lite haftigare regn. Nar det regnar har da oser det verkligen ner. Ibland gar det inte ens att ga ut for att regnet ar sa haftigt. Att det regnar ar riktigt takigt eftersom det ganska radikalt begransar mina mojligheter. Att klaga skulle jag dock inte fa for mig att gora. Ok jag smagnaller givetvis, men har i Windhoek ar regnet i stort sett bara besvarande. Norra Namibia har dock deklarerats som katastrofomrade pga oversvamningarna som regnen orsakat dar. De senaste dagarna har man dessutom kunnat bekrafta att kolera har brutit ut i omradet. Samtidigt fortsatter regnen och an mer regn komma skall.

Mörka moln över UNAM

Maggies förlovningsfest!

Igår var Stina, Minna och jag i Katutura på Maggies förlovningsfest. Dagen började tidigt eftersom vi skulle träffa Maggie inne i stan redan klockan 10. Detta flyttades sedan fram till klockan 11 varpå vi kände oss mindre stressade och kunde klä och sminka oss i lugn och ro. På väg in till stan fick vi besked om att hon skulle bli försenad eftersom det tog längre tid än beräknat att ordna hennes hår. Då passade vi på att äta lite på caféet Mug & Bean vilket visade sig vara mycket klokt eftersom det tog många timmar tills vi fick mat igen.

Till slut var Maggie klar och tillsammans med henne och den blivande fästmannen Jani åkte vi sedan ut till Katutura. Vi parkerade framför ett litet hus med bar jord och grus istället för trädgård. Att kunna ha en trädgård här kräver en hög inkomst eftersom det i stort sett behövs en heltidsanställd trädgårdsmästare för att något skall överleva i detta varma ökenland. Huset ägdes förresten av Maggies moster och hennes man och förutom dem bor också hennes fyra kusiner där. Sedan hennes föräldrar gick bort har det också varit hennes hem. När vi kom fram visade sig att festligheterna inte skulle börja förrän senare på eftermiddagen vilket gav oss tid till en promenad i området. Huvudvägarna var asfalterade medan de mindre tvärgatorna var av jord och grus. Med jämna mellanrum längs gatorna kom små pubar som kallas för shebben. Det finns tydligen mängder av dem i Katutura och de skall vara populära. Lokalbefolkningen här åker inte in till stan när de behöver något utan man lever i stort sett hela sitt liv i områden eftersom allt finns nära intill.

Efter promenaden inleddes den stora väntan. Vi satt i vardagsrummet och pratade med varandra och drack vatten medan alla släktingar for omkring för att ordna allt tills gästerna kom. Vi erbjöd oss att hjälpa till, men även om de tackat ja till vår hjälp hade det nog inte funnits så mycket för oss att göra eftersom där redan var fullt av folk. Man hade rest ett partytält på bakgården och i ena ändan dukades ett honnörsbord där Maggie och Jani skulle sitta. Resten av tältet fylldes av stolar så att gästerna skulle kunna sitta. Med tanke på att där var minst 100 gäster så räckte stolarna långtifrån till alla utan det blev istället de äldre som gavs möjlighet att sitta. Allra längst fram hade man dock ordnat så att vi skulle sitta, vilket kändes lite dumt när där var många äldre som stod upp. Jag tror dock att det hade varit oartigt av oss att inte ta platserna i anspråk. Allt vi gjorde under festen blev väldigt stort. Jag kan inte riktigt förklara det med andra ord än att det blev stort. Det var tydligt att det inte hörde till vanligheterna med vita gäster och jag tror att några av de mindre barnen aldrig hade sett någon vit förut. I vilket fall var jag tacksam över våra platser eftersom det innebar att vi kunde ta bra fotografier samt filma utan problem. Själva ceremonin tog ganska lång tid och de hölls många tal. Dessvärre kunde vi inte förstå talen eftersom man pratade damara nama men det var ändå väldigt trevlig och mycket spännande. Maggies morbror fungerade under ceremonin som hennes pappa och var vänlig nog att ibland komma med förklaringar på engelska. När han själv skulle hålla tal till de förlovade valde han att prata lite kort och ville sedan att Maggies vän skulle komma upp. Jag var inte alls beredd på att säga något, men Stina och Minna hävdar att det blev fint.

Efter att talen var slut och Jani gett Maggie ringen var det dags för mat. Den började delas ut innan ceremonin var slut och alla satt med sina tallrikar i knäet och åt. Det var spännande att få pröva på hemlagad mat eftersom jag inte gjort det tidigare, riktigt gott var det också. Efter allt var klart sattes de på musik och många av gästerna lämnade festen. De lite äldre gästerna satt kvar under tältet och pratade medan ungdomarna dansade och festade på framsidan. Alla var på gott humör och stämningen var helt fantastisk. Under lång tid satt vi och pratade och tittade på dem som dansade. Till och med de riktigt små barnen hade koll på stegen och hade mer rytm i kroppen än vad jag någonsin kommer att få. Efter många påtryckningar kom vi också upp och började dansa vilket möttes av jubel och förtjusning. Även om vi hade fantastisk roligt så begav vi oss hemåt vid kvart i elva eftersom det varit en lång dag. Jani var inte helt bekväm med att vi ringt efter en taxi utan ville egentligen ha kört oss hem så de skulle veta att vi kom fram säkert. Det är dock ganska långt till UNAM och vi hade en chaufför som vi kände oss säkra med. Det kändes som om vi inte riktigt ville att Jani skulle behöva lämna sin egen fest bara för att köra oss. Det var en riktigt rolig dag, helt olik något annat jag har varit med om och jag känner mig tacksam över att ha varit där. Materiellt fanns det inte särskilt mycket, men socialt fanns det desto mer.

Förvirrande politik

När jag följer TV-nyheterna på kvällen får jag en känsla av att Namibia kanske inte är så stabilt och lugnt som jag upplever det. Mycket handlar nu om valet som kommer att hållas nästa år och den statliga kanalen känns mest som en propagandamaskin för regeringspartiet SWAPO. Häromdagen sändes ett inslag från ett SWAPO-möte i södra Namibia och inslaget fick säkert femton minuter. Presidenten höll tal och berättade att det bara var SWAPO som hade erfarenheten av att styra och ta hand om landet. Oppositionen kunde inte något och skulle därför inte kunna ta hand om landet. I sitt tal manade också Hifikepunye Pohamba till lugn i valrörelsen. Han uppmanade oppositionen att inte ta till våld och fortsatte sedan med att säga åt de egna partimedlemmarna att hålla sig lugna. Måhända är man uppskrämd efter det som hände i samband med valet i Kenya eller så pågår det något under ytan som jag ännu inte sett och inte heller förstår. Vad jag vet är att oppositionen är hårt ansatt från regeringspartiet och att många som kanske skulle vilja vara något annat än SWAPO inte vågar. Regeringspartiet fick 75.83% av rösterna i valet 2004 och det känns inte helt hälsosamt. Visserligen drömmer jag som socialdemokrat om tider med egen majoritet eftersom det underlättar styrandet. Samtidigt vet jag att oppositionen har en viktig roll att fylla i en vital demokrati och skulle inte önska den sortens valresultat som SWAPO fått. Jag tror att det kan vara farligt för ett parti att stå helt ohotat och aldrig behöva känna att man kanske kommer att förlora nästa val. Att förlora är så klart inte roligt (jag skulle hellre styra än vara i opposition) samtidigt tror jag att det är en viktig process för ett parti att känna av att om man skall vinna folkets röster då måste man också kämpa.

Än så länge har jag inte intervjuat något av oppositionspartierna, men det kommer framöver. Det skall bli mycket intressant att få ta del av deras upplevelser av att vara i opposition. Det här med intervjuer är förövrigt en historia för sig. Min första informant hade jag avtalat en timme med, men när jag kom det visade hon sig bara ha tid i 20 minuter. En annan dag åkte jag för att intervjua en kvinna som jobbar för National Society for Human rights och fick snällt åka hem igen eftersom hon inte var på kontoret. Tilläggas bör att det tog mig 45 minuter att hitta till deras kontor. Jag hamnade först på helt fel sida av stan och var därför några minuter sen till den avtalade tiden. Min tredje intervju gick desto bättre även om den innebär att jag känner mig än mer förvirrad när det gäller namibisk politik.

Lite nyheter fran livet i soder!

Antligen verkar det som om askovadren har gett med sig. Ikvall har vi varken regn eller aska (so far) vilket kanns riktigt skont. Vi har faktiskt fatt se lite sol pa dagarna nu vilket kanns som lite omvaxling.Imorgon skall Minna, Stina och jag ut och shoppa forlovningspresent till Maggie. Pa lordag skall vi till henne pa forlovningsfest och det kommer tydligen att bli nagot sarskilt. Maggie ar damara och i deras traditionen borjar forlovningsfesten tidigt pa morgenen och haller pa helda dagen och in pa kvallen. Hennes pojkvans familj maste komme till hennes familj och forhandla om Maggie. Nu mer ar det inte nagon riktig forhandling, men forr i tiden var det tydligen dodligt allvar. Det skall bli riktigt spannande att fa vara med om nagot som ar olikt de man sjalv kanner till.

Blixtar och dunder!

I förra veckan byttes datorerna på UNAM ut till tunna klienter samt fina plattskärmar. Alla var givetvis mycket glada över detta eftersom datorerna varit allt annat än bra tidigare. Tyvärr fungerade inte den nya tekniken och endast enstaka datorer klarar att alls gå ut på nätet. För min del spelar det inte så stor roll, jag har trots allt råd att åka in till stan och gå på Internetcafé. För studenterna här har det dock rejält stor betydelse och påverkar deras möjligheter till influenser från övriga världen. För den som inte har sattelit finns det nämligen bara två kanaler att tillgå, en amerikansk kristen kanal samt den inhemska kanalen NBC. När det gäller kulturutbyte är ingen av dessa särskilt bra.

Det ar onekligen inte sarskilt trakigt att vara i Namibia. Det har regnat och askat mycket och harom dagen kom askan allt narmre vart hus. Plotsligt nar vi satt i vardagsrummet slog askan ner i vart hus!!!! Strommen gick samtidigt pa hela campus och vi var alla tre ganska uppskramda efterat. Huset och vi mar dock bra forutom lite skramselhicka. I ovrigt fungerar huset bra och ar trevligt att bo i. Vi har till och med ett (eller flera) husdjur, namligen odlor. Minna foreslog att den heter Stefan.

Vi har forresten haft var forsta forelasning i sociologi. Det var dock bara information och det borjar pa riktigt forst om tva veckor. Det som ar lite markligt ar att i var klass pa ca 20 ar vi 5 svenskar och 2 finskor! Trots att det har kannts frustrerande att det drojt sa lange sa tror jag att det kommer att bli riktigt bra.

Imorse var det forresten riktigt kallt nar jag vaknade! Hade sparkat av mig tacket och vaknade av att jag fros. Det ar forsta gangen det har hant har.

I ovrigt kan jag tala om att jag har grym hemlangtan! Vill ha fler nyheter fran hemma! Becka, Anna, Fia och Linda jag saknar era mail och kommentarer!

Lite blandade nyheter

Nu har det aterigen gatt ett tag sedan jag hade mojlighet att skriva och mycket har hant sedan dess. I onsdags fick vi antligen mojlighet att flytta in i det nya huset. Vi har varsitt sovrum och delar kok, vardagsrum, dusch och toalett. Huset ar rymligt, men ligger lite pa avstand sa det kanns inte riktigt som om vi bor pa campus langre. Det ar riktigt skont att sova i ett rum dar det inte regnar in genom taket. Dessutom ar Minna och Stina trevliga att bo tillsammans med. Nu far jag antligen prova pa att bo i ett studentkollektiv :) Nar vi flyttade in var hantverkarna fortfarande kvar och medan de fortfarande holl pa sa kom ett stadteam. Hela huset var fullt med folk sa till slut moblerade vi och stadade sjalva. Forresten sa har vi faktiskt haft regn inomhus aven i huset. Nar Stina kom hem i fredags hade varmvattenberedaren gatt sonder sa det sprutade kokhett vatten rakt ut i grovkoket. Det kom dock snabbt en rormockare som fixade problemet.

Att det regnar in ar annars ganska vanligt har i Namibia, man raknar inte riktigt med att det skall bli regn. I lordags var vi pa Maurua mall som ar Namibias storsta kopcentra. Nar vi var inne och handlade mat borjade det aska och lamporna blinkade i affaren. Strax darpa borjade det regna och det drojde inte lange forran det borjade droppa genom taket pa affaren. Vi kande oss lite bekymmrade eftersom det rann genom lamparmaturer, men det verkar inte ha blivit nagon kortslutning.

Pa kvallen var vi och at middag pa Roof of Africa och jag fick antligen traffa Pricilla. Hon kande inte igen mig forst eftersom jag andrat harfarg sedan hon sag mig sist. Det var trevlig att ata middag dar men tydligen ar det numer bara gaster pa hotellet som ater dar. Tidigare hade de biljardbord, men det ar borta nu och det ar sakert en av orsakerna till att folk inte kommer dit langre. Sedan har ju agarna skilt sig sa Trosten och hans kompisar sitter inte i baren pa kvallarna langre ovh da blir det ocksa lite lugnare. Vi hade dock trevligt och fick mojlighet att umgas med de som jobbar dar. Regina som jobbade i koket forra gangen jag var dar ar numera chef i koket, dessutom pluggar hon till att bli kock pa riktigt. Det som gjorde mig riktigt glad var att hon berattade att jag ver den som fatt henne att vaga tro pa att hon kunde vara nagot annat an en assistent i koket.

Igar var vi ute och prommenerade bortanfor UNAM dar det finns lite kullar. Det visade sig ocksa att det ar ett stalle dit folk kommer for att kora terrang. En bil korde rakt igenom en lerdamm och satt sedan fast dar i typ 20 minuter. Forstod inte riktigt meningen med det.

Imorgon skall jag ha min forsta intervju och pa onsdag borjar antligen vara forelasningar

Taxiturer i Windhoek, ett sätt att komma dit du skall via där du inte tänkt dig

Att åka taxi är det enda sättet att ta sig fram i Windhoek om man inte promenerar eller kör egen bil. Eftersom UNAM ligger långt från allt är det alltså det alternativ som står till buds. Det är nog visserligen bara runt 7 till 8 km in till stan, men i tryckande värme är det en allt för lång sträcka att gå. Taxibilarna får inte lov att köra in på universitetets område utan står uppradade utanför grindarna. Redan när jag närmar mig dessa översköljs jag med frågan: Taxi? Where to mam? Taxi? Jag vill helst välja taxi efter hur bilen ser ut, en del ser nämligen ut att falla isär när som helst. Detta har också hänt vid ett tillfälle då taxin faktiskt gick sänder och fick stopp mitt i en korsning. Nå väl, jag vill gärna se fordonets kondition innan jag bestämmer mig, men ibland är det svårt att vara oberörd hela vägen fram till bilarna. Ofta orkar man inte ignorera och fortsätta gå. Det här med att ignorera tycks dessutom inte fungera särskilt bra här. Även om jag inte svarar så fortsätter de att prata med mig. Genom detta kan jag alltså konstatera att namibier är ett folk som inte låter sig ignoreras. När jag väl klivit in i den utvalda taxin börjar sedan en lång väntan. Här tar man betalt per person vilket innebär att förarna vill fylla sin bil innan de ger sig iväg. Det kan ibland bli en ganska trång resa, men också mycket trevligt. Jag har på detta sätt fått möjligheten att prata med studenter som jag annars inte skulle ha mött. Det som också är spännande är att med en bil med fyra passagerare så finns det också fyra olika destinationer. Ofta skall vi åt samma håll, in till stan och då släpps vi av allt efter att vi kommer till våra mål. Andra gånger går färden över halva staden innan jag slutligen når min egen destination. Än så länge tycker jag att det är spännande eftersom jag genom detta lär känna staden och får se sådant jag annars inte skulle se. Visserligen finns det mer att se. De bilar jag åker med släpper alltid av mig innan de beger sig iväg till Katutura. Detta är förståeligt eftersom det ligger åt ett annat håll än stan eller UNAM. Detta är dock den del av staden som jag nästan inte känner alls. Jag har varit där och jag har passerat igenom, men aldrig stannat tillräckligt länge för att kunna säga att jag verkligen varit där. Förutom att taxin tar mig dit jag skall, via långa eller korta omvägar så är det också ett kulturellt möte. De flesta förare lyssnar på radion medan de kör vilket gör att jag möts av radioprogram på språk som oshiwambo eller kanske herero. Min okunnighet på området är stor så jag vet faktiskt inte vilka språk de sänds på. Förutom radioprogrammen möts jag också av populär namibisk musik. En resa med taxi kan, om jag väljer att se det så vara en kulturell upplevelse och en möjlighet att se andra delar av staden.

Pa semester vid kusten

Strax efter kl.06 pa fredagsmorgonen gav Stina, Minna och jag oss ivag fran campus in till stan. Dar tog vi sedan en buss for att komma till Swakopmund som ligger vid kusten nara 40 mil bort. Vi kom ivag betydligt senare an den utlovade avgansstiden, men vi var trots allt pa gott humor. Pa bussen serverades te, eller skall jag kanske saga varmt sockervatten. Det var det laskigaste te jag nagonsin har provat. Bussen fardades genom ett lanskap som sakta forandrades. Nar vi precis lamnat Windhoek bakom oss mottes vi av en frodig gronska med blommor, gras och mangder av trad. Allt efter att vi fardades forandrades dock landskapet till sten och sand. Vid nagot tillfalle passerade vi en farhjord och hapnade over att de alls kunde vara vid liv eftersom det inte sag ut att finnas nagot bete at dem. Langs vagen fanns ocksa sorgliga skapelser som skulle forestalla bostader. De var byggda av brador, tyg, plast ja allt de kunnat fa tag pa helt enkelt.

Pa halva resan stannade vi i en liten by for att stacka pa benen. Nu var vi i stort sett ute i oknen och hettan var obeskrivlig. Den var intensiv och helt torr.

Efter fyra timmar nadde vi sa var destination Swakompunde. Har svalkade vinden och var mattad med salt. Det kandes faktiskt lite som att komma hem till Bohuslan. Fast om jag tittade at soder var dar valdiga sanddyner och de har vi inte riktigt hemma. Vid kusten hade vi en underbar helg som borjade med en prommenad pa stranden. Vi doppade fotterna men vagade inte bada eftersom vagorna var gigantiska och dar var valdigt stromt. Hotellet vi bodde pa var riktigt fint aven om det lag ganska langt fran centrum. Detta vagdes dock upp av att det lag pa stranden precis vid havet. Rummet som vi fick var egentligen deras smekmanadessvit, vilket vi tyckte var lite lustigt.

Trots att staden ar ganska liten hade vi stora problem med att hitta. Det kandes nastan som om allt flyttade pa sig sa fort vi klev in pa en ny gata. Trots att det var molningt och svalt (eller kanske just darfor) lyckades jag branna mig rejalt och ser riktigt rolig ut. Varst ar pannan som jag som tur ar kan dolja med luggen.

Pa sondags eftermiddagen paborjade vi resan hem. Aven den startade langt efter utsatt tid. Pa resan fick jag se vilda babianer och antiloper vilket var mycket roligt.

Val hemma igen somnade jag gott och sov laaange!!!!! Igar var det plugg igen som vanligt. Jag borjar verkligen komma igang med upsatsen och det kanns bra. Imorgon ar vi lovade att flytta kl.14 och jag langtar verkligen.

Har forresten bokat in min forsta intervju idag!

Swakopmund

Liv med andra forutsattningar

I torsdags var jag och halsade pa min kompis Kristine som arbetar pa Roof of Africa. Det var onekligen roligt att traffa henne igen. Fran Maggie hade jag fatt veta att hon fatt ett barn sa jag hade lite presenter till mor och barn med mig. Hennes dotter heter Memory och ar sex manader gammal. Tyvarr far jag inte mojligheten att traffa henne eftersom Kristine varit tvungen att lamna henne hos sin mamma i Owamboland. Tidigare har en kusin kunnat passa barnet, men nu har hon fatt jobb och Kristine har darfor inte nagon annan mojlighet att lamna bort barnet. Kristines mamma bor narmare hundra mil bort och jag lider verkligen med henne. Tank att vara tvungen att lamna bort ditt barn. Hon har dock inte nagot alternativ, men det gor det inte mindre hemskt.

Det skulle ha blivit strejk pa universitetet i fredags, men i sista stund gick utbildningsdepartementet in och loste krisen. 85 procent av fackets medlemmar rostade for en strejk eftersom de inte fatt nagon loneokning pa 5 ar. UNAM har havdat att det inte finns nagra resurser att oka lonerna. Har kan det vara intressant att papeka att rektorn plockar ut narmare en miljon kronor i lon om aret. Nu loste krisen sig genom att utbildningsdepartementet "hittade" hittills okanda resurser som man ger till UNAM.

Nagot annat som ar annorlunda har mot hemma ar tillgangen till internet. Numer har jag daglig tillgang till internet, men det ar en fraga om tala mod nar en sida kan ta sju minuter att ladda. Idag sitter jag dock pa ett internetcafe och skriver sa mycket jag orkar.

Mitt i ett regnigt Afrika

Det verkar som om det aldrig vill sluta regna, inte ens inomhus! I min lagenhet star det kastrullet och spanner lite overallt som tar hand om en del av det regn som kommer genom taket. Haller pa att bli helt galen pa natterna eftersom det droppar konstant. Allt jag ager ar fuktig och luktar numer mycket konstigt. Sitter just nu i skolans bibliotek och fryser eftersom luftkonditioneringen ar pa for fullt. Nu gick dessutom larmet att de stanger. Skriver mer fran Swakopmunde i helgen.

Namibisk byrakrati!

Igar var det antligen dags for registrering. For oss tog det runt fyra timmar att ta oss igenom de olika stationerna och fa stamplar i vara dokument. I kontraktet mellan univesitetet stod det dock att vi inte behovde sta i nagon ko utan kunde ga direkt till de olika stationerna. For de namibiska studenterna kan proceduren ta runt tolv timmar. Imorgon kommer jag att fa tillgang till internet mer regelbundet och skall forsoka skriva i stort sett varje dag.

Persona non grata (nastan i alla fall!)

Nar jag landat i Namibia och skulle ta mig igenom passkontrollen var jag sedan forra gangen beredd pa att det kunde vara lite knoligt. Jag hade dock inte vantat mig det som skulle handa. Kvinnan i passkontrollen var inte nojd med mina biljetter eller vart jag skulle bo. Hon ansag att det sag ut som om jag hade for avsikt att bosatta mig i Namibia, vilket jag inte riktigt kan farsta eftersom jag hade en returbiljett. Hon menade ocksa att det inte var troligt att jag skulle bo pa UNAM och menade att min resa var misstankt. Efter en timme och tva tillkallade chefer slappte de dock antligen igenom mig. Det verkar dock som att sjalva orsaken till att jag slapptes igenom var det faktum att en av cheferna hade en syster som var gift med en svensk och bodde i Goteborg. Hon stallde fragor om Goteborg och verkade nojd med svaren. Hon ville dessutom att jag skulle halsa till familjen Gustavsson i Goteborg. Jag stannade dock inte ock forklarade storleken pa Goteborg och det faktum att jag bara reste fran flygplatsen och inte bodde i staden.

Nar jag antligen kommit igenom passkontrollen blev jag hamtad av en av UNAMs chaufforer och akte till universitetet. Lagenheten visade sig vara riktigt sunkig och smutsig. Daremot skall jag och tva andra svenska studenter flytta in i ett eget hus om en manad som haller pa och renoveras just nu. Vi kommer att ha egna sovrum, men dela kok, badrum och vardagsrum. Jag tror att det kommer att bli trevligt eftersom det ar lite ensamt som det ar just nu.

Igar traffade jag lararen som ansvarar for mig och fick veta att forelasningarna inte borjar forran 25 februari. Orsaken till detta ar att registreringen tar flera veckor att genomfora. Vi skall registreras pa mandag kl.09 och det beraknar ta tva dagar i ansprak.

Universitetsomradet

Stilettklackar i en gulgruva

Nu borjar det kannas som om jag antligen har landat. Jag har kommit i ordning i min lilla lagenhet och har traffat den som ansvarar for mig pa UNAM. Nar jag lamnade Sverige i fredags morse var det storm och snoblandat regn. Val framme i Namibia var det dryga 35 grader. Min kropp protesterar vilt mot denna temperaturskillnad vilket gor att jag an sa lange har varit valdigt trott.

I fredags for jag till London dar jag landade 08.30 pa morgonen. Med tanke pa att planet till Jo'burg inte gick forran 17.55 borjade jag efter ett tag att kanna mig som Tom Hanks i filmen dar han ar fast pa en flygplats i manader. Flygresan till Sydafrika gick bra och jag hade trevligt sallskap pa planet. Jag sag filmen Stardust pa vagen ner och jag rekommenderar den starkt. Faktiskt en av de basta filmer jag sett pa riktigt lange. Nar jag kom fram till Jo'burg tog det en halv evighet innan Eunice och jag lyckades hitta varandra. Det visade sig finnas flera gater dar internationella passagerare kunde komma och vi stod vid varsin och gick sedan om varandra nagra ganger. Eunice hade agnat mycket planering at att allt skulle vara sa trevligt som mojligt for mig. Eftersom Jo'burg ar en valdigt stor stad hade hon ordnat sa att en kompis till henne korde oss dit vi skulle.

Storre delen av dagen tillbringade vi dock pa nagot som heter Town of gold. Det var ett nojesfalt i stil med Liseberg som byggts upp runt en guldruva. Guldgruvan som stagde 1977 ar fortfarande den mest produktiva guldgruvan i varlden nagonsin. Den nadde hela 3200 meter rakt ner i jordens inre. Idag ar dock det mesta oversvammat och det gar bara att fardas till ett djup pa 1000 meter. Eunice och jag akte ner i gruvan pa en guidad tur vilket onekligen var mycket spannande. 275 meter rakt ner i marken akte vi i en skranglig hiss och under resan ner borjade jag undra om det verkligen var sa klokt av oss. En annan sak som gjorde mig lite skeptisk till att prommenera runt i en gammal gruva var mina skor. Jag hade inte nagra sandaler med mig eftersom jag helt enkelt inte hade nagra. Tanken var att jag skulle ha kopt andra skor pa vagen till guldparken, men eftersom vi var sena hanns det inte med. Alltsa trippade jag runt hela dagen i mina svarta dansskor med stilettklack! Undrar om jag ar den enda manniska som besokt gruvan i den sortens skor? Det var i vilket fall en mycket spannande tur aven om jag ryser vid tanken pa vilken arbetsmiljo gruvarbetarna hade. For dem som jobbade allra langst ner tog det hela 2 timmar att ta sig fran ytan och ner!

Efter besoket i gruvan fick vi se nar en guldtacka tillverkades. Trots att vi satt langt fran smaltugnen kandes det som om vi satt mitt i elden nar luckorna oppnades. Det var en fruktansvard hetta aven om den bara varade nagra sekunder. Eunice och jag testade aven pa de olika akatraktionerna och kande oss som barn igen. Den attraktion jag tyckte mest om var 4-D biografen. Filmen som spelades upp var inte bara pa duken utan tycktes komma ut i salongen. Eunice holl nastan pa att svimma nar en stor orm kom rakt emot oss och gjorde ett utfall precis ovanfor oss. Nar vi var trotta pa att roa oss kom Eunice kompis Caroline och hamtade oss. Jag fick se betydligt mer av staden an planerat eftersom varken Eunice eller Caroline varit i den stadsdel dar mitt hotell lag. Caroline berattade att hon alltid maste ha en bilkarta i bilen om hon skall aka nagon annanstans an fran sin stadsdel till arbetet. Jo'burg ar som en magnd sma och stora stader som ligger nara varandra. Det finns dock inte nagon logisk stadsplan. Dessutom haller staden pa att vaxa samman med Pretoria som ligger sex mil bort. Nar vi till sist lyckats hitta till shoppingcentret som tjejerna ville visa och var pa vag till hoteller borjade det aska och regna. Val tillbaka pa hotellet somnade jag med en gang nar jag lagt mig pa sangen.

Resfeber

Nu börjar det oundvikligen närma sig. Faktiskt kan jag nu börja räkna timmar tills jag åker istället för dagar. Trots detta känns det fortfarande overkligt att jag skall åka någonstans. Kanske beror detta möjligen på att jag ännu inte har packat. Att stänga igen resväskan är något som tenderar att i alla fall skapa känslan av att nu skall jag resa någonstans. Att biljetterna kom i brevlådan förra veckan borde ju också vara en indikation på att något händer, men inte hos mig. Eller i alla fall inte ännu. Mitt fokus har istället legat på att få iordning på mitt hus, där jag nu har bott i hela tre veckor. Här ser fortfarande ut som om det är en loppis i huset och jag bör nog ganska snart erkänna mig besegrad och inse att någon ordning kommer det inte att bli innan jag åker. Fast det är ju förstås många timmar kvar och vem behöver sova?

Strul med biljetter!

Efter att ha suttit klistrad vid min telefon under några dagar för att arrangera min resa till Namibia på bästa sätt kan jag konstatera följande: jag är glad att Tranås resebyrå finns samt att jag nog aldrig kommer att arbeta på en resebyrå. Om något har kunnat strula med denna resa så har det strulat. Jag kommer nog inte våga tro på att jag verkligen kommer fram förrän jag kliver av planer i Namibia. Först tänkte jag att när jag sitter på planet till London då är det läge att andas ut, men vem vet kanske hamnar jag istället i Frankrike, Thailand eller varför inte Borneo. Det känns fortfarande inte verkligt att jag skall åka, det har varit på gång så länge att jag faktiskt trodde att det inte skulle bli av. Fast nu kan varken CSN eller röriga flygbolag stoppa mig (hoppas jag i alla fall).

På väg till Namibia!

Trots att CSN valde att inte bevilja mig dispens för ytterliggare studiemedel har jag idag beslutat att åka trots allt. Det blir tufft för familjen att vi nu skall klara oss på en inkomst, men samtidigt är det i ett läge som detta man verkligen uppskattar sin familj. För maken och barnen är det självklart att jag skall åka. Efter mycket tänkande och disluterande är det också så det blir. På fredag flyttar jag till Munkedal och om tre veckor åker jag!

Långt ut på landet

Om några veckor skall min familj och jag äntligen flytta till vårt hus som vi under tre år har renoverat. Vi kommer att bo mitt ute i skogen, långt från allt som vi idag har nära till. Under de tre år som gått har detta varit underbart att komma till. Vi har alla längtat efter varannan helg och långledighet som vi haft möjlighet att spendera i huset. Sjävlklart skulle vi gärna sett att det var oftare, men det är trots allt åtta mil dit. Själv har jag bott på landet tidigare, men för min man och barnen blir det första gången. Jag undrar om det kommer att kännas lika underbart att bo långt ute på landet när vi varje dag har skola och arbete att färdas. Min man var till en början rädd att vi skulle känna oss isolerade långt där ute i skogen. I själva verket har det visat sig att vi har fler sociala kontakter och att avståndet mellan människor är kortare där än i Stenungsund. Det är snarast så att det sociala livet här känns torftigt i jämförelse. Av någon konstig anledning känns det som om det helt enkelt är lättare att ta kontakt med mäniskor på landet än i staden. Det är till och med så att vi skulle ses som konstiga av våra grannar om vi inte tog kontakt. Här vet jag inte riktigt hur de som bor i vår trappuppgång ser ut och det är inte något konstigt med det. I vilket fall längtar jag ut i skogen även om jag bara hinner bo där i en måndag innan det bär iväg till Namibia igen

Imaginär vuxenhet!

För några dagar sedan följde jag med min lillasyster och hennes sambo för att titta på hus. Det kändes onekligen lite märkligt att jag nu skulle vara med som moraliskt stöd och van husägare, det verkade plötsligt väldigt vuxet. Jag tycker att det var så nyss som min syster och jag spenderade all vår vakna tid med SSU eller skolan. Nu är vi vuxna båda två och hon skall köpa hus samtidigt som jag själv har hus, är gift och har barn. Alltså borde den där känslan av att vara vuxen infinna sig snart. Jag gör ju trots allt alla de saker som vuxna brukar göra. Möjligen bidrar det faktum att jag fortfarande inte har tagit klivet ut på arbetsmarknaden till att jag inte känner mig vuxen på riktigt, men jag är inte så säker på att det verkligen är så. Snarare tror jag att de flesta i min ålder (i alla fall de jag känner) går och väntar på att känslan av vuxenhet skall infinna sig. Då man är vuxen har man alla kloka svar, tar förståndiga beslut och finns som en trygg och stadig förälder för sina barn.

Möjligen är det så att vuxenhet är något imaginärt och att det istället handlar om osäkerhet. Som barn har nog de flesta känslan av att de vuxna är säkra och har koll. När man själv sedan blivit vuxen tror jag att det är den känslan vi söker efter när vi vill känna oss vuxna.

Välutbildad eller överutbildad?

I våras såg jag äntligen slutpunkten för år av studier och bestämde mig för att det var dags att ge mig ut i världen utanför akademin. Jag kände mig väl rustad inför framtiden med en gedigen utbildning i bagaget och ett vikariat inom omsorgen för sommaren. Kul att pröva något annat ett tag tänkte jag och kände en övertygelse om att när höstvindarna väl börjat blåsa skulle jag ha fått jobb.

Nu blir det dock inte alltid som man själv tänkt sig. Sommaren kom aldrig riktigt till oss i år. Rättare sagt den kom ett kort tag, men beslutade sig för att inte stanna. Hösten den har däremot anlänt och jag är arbetslös. Sysslolös är jag dock inte särskilt inte som jag under sommaren sökt flera hundra jobb. Även om detta inte är tänkt som ett oj vad det är synd om mig inlägg så kan det trots allt vara värt att notera att självkänslan efter detta kanske inte är på topp. Trots utbildning och erfarenhet så kommer tvivlen på den egna förmågan. Visserligen skulle jag kunna vara fullt sysselsatt inom omsorgen, men det var ju inte riktigt tanken med mina studier även om omsorgen är både trevlig och intressant.

En kamrat som tagit sig en titt på mitt CV och personliga brev hävdar att problemet ligger på ett annat plan än den egna förmågan. Hon menar att jag istället för välutbildad uppfattas som överutbildad och att det i sin tur är något som skrämmer abetsgivare. För mig låter det märkligt eftersom jag ser de anställdas kunskap som en viktig tillgång i en organisation på samma sätt som kapital och kunder kan vara andra tillgångar. Att en person då besitter mycket kunskap borde enligt mig vara något mycket positivt. Istället menar min kamrat at det kan ses som utmanande och att en överutbildad person är ett riskfyllt kort att satsa på eftersom den troligen söker sig vidare till nya utmaningar.

Möjligen har min kamrat rätt i sina tankar och att det enda rätta är att mörka i sina ansökningar för att få bättre chanser. Fast jag tycker att det verkar ganska märkligt om det skulle vara så. Särskilt eftersom jag är stolt över den utbildning jag har och vad den står för. Dessutom känns det som att ett accepterande också till viss del innebär att ge alliansen rätt. De anser inte att Socialdemokraternas målsättning att alla skall ges möjlighet till utbildning är rätt. Själv ser jag utbildning som en rättighet och som en viktig utveckling. Den som inte vill läsa skall givetvis inte tvingas, men alla skall oavsett intresse ha möjligheten till högre utbildning. Alliansen anser sig stå för valfrihet samtidigt som de vill begränsa människors möjlighet till utbildning. På vilket sätt kan det vara firehet för individen undrar jag. Visserligen handlar inte mitt problem om min rättighet till utbildning eftersom jag befinner mig i andra ändan och faktiskt har akademisk examen. Att behöva gömma delar av den för att passa in och för att inte skrämma känns dock som en annan sida av samma mynt. Genom att mörka säger jag samtidigt att utbildningen egentligen inte är helt viktigt och det anser jag är ett missbruk av de skattepengar som bekostat den.